av Erik Åsard professor i nordamerikastudier vid engelska institutionen, Uppsala universitet
2008 års amerikanska presidentval kommer främst att kommas ihåg för att en svart kandidat, demokraten Barack Obama, för första gången segrade i ett landsomfattande val. Det var en historisk valutgång med tanke på att den ägde rum i en övervägande vit nation med bara drygt 12 procent svart befolkning och med en mörk historia av slaveri och systematisk segregation.
Ett par svarta presidentkandidater har tidigare kandiderat utan framgång, däribland Shirley Chisholm (1972), Jesse Jackson (1984 och 1988) och Al Sharpton (2004), men ingen av dem kom ens i närheten av Barack Obamas karisma, effektiva kampanjorganisation och breda väljarstöd.
Förändring före färg Att Obama skulle vinna en storseger bland de svarta (95 procent) och bland
förstagångsväljarna (69 procent) kom inte som någon överraskning.
I den yngsta väljarkategorin (18-29 år) segrade Obama med 66 procent
mot 32 för McCain. I mellankategorin 30-44 år blev utfallet något
jämnare (52-46 för Obama) medan McCain vann väljargruppen över
60 år (51-47). Värt att notera är att Obama utklassade McCain bland de två
snabbast växande minoritetsgrupperna i USA - 67 procent av de spansktalande
röstade på Obama liksom 62 procent av dem med asiatisk bakgrund.
Därtill stödde 56 procent av kvinnorna honom mot McCains 43 procent.
Än mer notabelt är att 43 procent av de vita väljarna röstade
på Obama, upp två procentenheter jämfört med John Kerry
2004. De som betvivlade Obamas möjligheter att kunna konkurrera om de vitas
röster fick därmed fel. Amerikanernas önskan om en förändring
visade sig vara betydligt starkare än deras ängslan för en politiker
med ett udda namn och annorlunda bakgrund. Underskattning En bidragande orsak till Hillary Clintons förlust var att hon underskattade
Obama och främst riktade in sig på att vinna primärvalen i de
stora delstaterna, de med flest antal delegater vid partikonventet. Obama däremot
satsade tid och pengar både på primärvalen och de så
kallade partivalen (caucuses), och kunde genom en systematiskt upplagd kampanj
samla på sig den ena delegatrösten efter den andra. Men kampen mellan
de båda blev mycket jämn, och om demokraterna hade använt sig
av ett majoritetsvalsystem i stället för ett system med proportionella
val skulle Clinton faktiskt ha avgått med segern. Överskattning I början av 2008 gjorde McCain en stark comeback och vann det viktiga
primärvalet i New Hampshire efter att ha stått över Iowavalet.
Några månader tidigare hade många bedömare räknat
ut honom eftersom han låg dåligt till i opinionsundersökningarna
och hade svårt för att attrahera finansiärer. Men när den
72-årige McCain tonade fram som den mest trovärdige kandidaten i
en orolig tid vann han ökat stöd bland de republikanska väljarna
och kunde säkra nomineringen i mars 2008. Kampen mellan Clinton och Obama
pågick däremot hela våren och avgjordes först i början
av juni, då Clinton slutligen gav upp. McCain och övriga republikaner fick utkämpa nästan hela valkampanjen
i ett starkt opinionsmässigt underläge. Till deras bekymmer hörde
en rekordimpopulär republikansk president och det faktum att åtta
av tio amerikaner ansåg att landet var på väg i fel riktning.
Undersökningar gav vid handen att det republikanska partiet hade fått
ett skamfilat anseende under George W. Bushs presidenttid. Den enda gången
under valrörelsen som McCain fick kontakt med och tillfälligt gick
förbi Obama var efter utnämningen av Alaskaguvernören Sarah Palin
till vicepresidentkandidat. Den socialkonservativa fembarnsmamman Palin gjorde
ett bejublat framträdande på partiets konvent i början av september.
Men effekten blev kortvarig och förvandlades till sin motsats efter att
hon i några tv-intervjuer visade sig ha grunda kunskaper om den amerikanska
politikens elementa. Ekonomiska överväganden Valdeltagandet blev preliminärt 61,6 procent, klart högre än
2004 (60,1 procent) och det högsta i något presidentval sedan 1964.
Demokraterna utökade sina majoriteter i kongressens båda kamrar.
I representanthuset har de nu 257 platser mot republikanernas 178, och i senaten
är ställningen 58 mot 41 (en icke avgjord). Det ger Obama ett bra
utgångsläge inför maktskiftet den 20 januari 2009. Men hans
dagordning är fullmatad, och det återstår att se om Obama är
lika skicklig på att regera som på att bedriva valkampanj. (Artikeln publicerad 2009-01-20)
STAN HONDA/AFP/SCANPIX Barack Obama och John McCain vid presidentvalsdebatten den 15 oktober 2008 på Hofstra University, Hampstead, New York.
Obama vann en klar seger räknat såväl i väljarröster
(66,9 miljoner eller 52,9 procent mot republikanen John McCains 58,3 miljoner
eller 45,6 procent) som i antalet elektorsröster (365 mot 173). Obama tog
hem alla de 19 delstater som John Kerry vann fyra år tidigare, och dessutom
nio av de delstater som George Bush segrade i 2004. Särskilt anmärkningsvärd
är Obamas starka framryckning i forna republikanska styrkebälten i
södern (North Carolina, Virginia) och i väster (Colorado, New Mexico,
Nevada). Här skymtar vi konturerna av en ny politisk karta i världens
mäktigaste nation.
Så såg det emellertid inte ut i början av den långa primärvalskampanjen.
Den inleddes redan vid årsskiftet 2006-07, nära två år
innan valdagen då först John Edwards, sedan Obama och Hillary Clinton
offentliggjorde sina kandidaturer. De två senare blev huvudkonkurrenter
om nomineringen och länge verkade det som om Clinton skulle ta hem spelet.
Men Obama knappade stadigt in på Clintons försprång och vann
överraskande det inledande valet i Iowa i början av januari 2008.
Den segern, som avslöjade att Obama var högst konkurrenskraftig även
bland vita väljare, gav en föraning om vad som komma skulle. Obamas
överlägsna organisation, lockande förändringsbudskap och
förmåga att samla in stora penningsummor gjorde att han efter en
tidvis hård valrörelse tog hem en knapp seger över Clinton,
den första kvinnan från något av de två stora partierna
som kunnat konkurrera om nomineringen.
Också bland republikanerna skedde en dramatisk omsvängning under
primärvalskampanjen. I början låg Rudy Giuliani, Fred Thompson
och Mitt Romney bäst till i opinionsmätningarna. Men de två
förstnämnda föll snart ifrån och slutstriden kom istället
att stå mellan förre guvernören Romney, senator John McCain
och Mike Huckabee, tidigare guvernör i Arkansas och nära allierad
med den kristna högern inom partiet.
McCains val av Palin signalerade att han i första hand satsade på
att få upp entusiasmen bland de egna kärntrupperna. Det lyckades
han med, men till priset av att många moderata mittenväljare gick
över till motståndaren. När den finansiella krisen bröt
ut på allvar i september beseglades McCains öde. En majoritet av
väljarna lade skulden för krisen på den sittande administrationen
och såg Obama som ett tryggare alternativ. Kort före valet visade
en mätning att bland de väljare som var oroliga för sin ekonomi
avsåg nästan dubbelt så många att rösta på
Obama som på McCain. Obama hade också stor fördel av sin enorma
kampanjkassa, som möjliggjorde för honom att sända betydligt
fler tv-annonser i viktiga delstater än McCain. Ingen tidigare kandidat
har samlat ihop så mycket pengar under sin valkampanj, totalt över
750 miljoner dollar, som Obama. Bara under slutkampanjen håvade Obama
in över 300 miljoner dollar, drygt tre gånger mer än vad motståndaren
förfogade över.