Arne Järtelius, NE-redaktör
”Ser du stjärnan i det blå, allt du önskar kan du få.” Det är ett klassiskt sånginslag i modernt svenskt julaftonsfirande med Bengt Feldreich skönsjungande tillsammans med ingen mindre än Benjamin Syrsa och med det avslutande Disney-julaftonen på SVT.
Den alltid lika vänliga och förekommande syrsan i fråga är hämtad från Walt Disneys filmatisering 1940 av italienaren Carlo Collodis klassiska berättelse från tidigt 1880-tal om Pinocchios äventyr (Le avventure di Pinocchio: storia di un burattino). Men med den upphör till stor del likheterna mellan originalet och den skolbildande kopian till världens förmodligen slitstarkaste och mest spridda litterära docka. Pinocchio finns nämligen översatt till mer än 200 språk.
 |
|
För teckningarna i den första utgåvan av Pinocchio svarade Enrico Mazzanti. Carlo Chiostri svarade för den första genomillustrerade utgåvan av Pinocchio (1901). |
|
CARLO CHIOSTRI |
Originellt ego och id
Hos Collodi (eller Lorenzini som han egentligen hette) uppträder syrsan som Pinocchios medvetande eller, om man så vill, hans yttre överjag. Första gången Pinocchio träffar den talande syrsan (il grillo-parlante) – som då tjatar på honom att han ska gå till skolan – blir han så förtörnad att han i vredesmod dödar den. Det hindrar inte syrsan från att dyka upp ytterligare två gånger hos Collodi – dels i skepnad av en svartklädd doktor, dels som ett spöke. Disneys syrsa – som i filmen tjänar som Pinocchios hjälpreda i den stora och främmande världen – heter på engelska Jiminy Cricket, som är en gammal amerikansk eufemism för ingen mindre än Jesus Kristus.
Hos både Collodi och Disney uppenbarar sig en blå fe, men medan hon hos Disney är av det sockersöta och alltid lika förstående och ursäktande slaget uppträder hon i originalet i ett antal skepnader av olika valör. Först får vi träffa henne som en liten flicka som påstår att hon är död för att i nästa ögonblick rädda Pinocchio från döden. Nästa gång hon förekommer säger hon att hon är hans syster, därefter är hon en ung arbetarflicka som tar hand om Pinocchio och säger att hon ska bli hans mamma. Efter det är hon en liten killing för att till sist visa sig i en dröm som den vackra fe som – liksom hos Disney – gör Pinocchio till en livs levande och helt vanlig liten pojke.
Hos Disney är Pinocchio från allra första stund en lika söt som naiv liten marionett som, med lite hjälp från den inledningsvis nämnda önskestjärnan i det blå, får liv i händerna på sin skapare Gepetto. Hos Collodi lever Pinocchio från allra första början – om än instängd i ett vedträ – och där är han aldrig någon trådstyrd marionett utan i stället en ”arbetande docka” som Gepetto från början ville tjäna pengar på. Hos Collodi är Pinocchio en i allra högsta grad självmedveten liten krabat – förvisso av trä, förmodligen tall (Pinus på latin), därav hans namn som betyder ’tallfrö’ – med massor av egen vilja. Inte för inte hade Collodi en stark känsla för de traditioner som utvecklats inom commedia dell’rte.
Psykologiskt sett representerar Pinocchio det amoraliska, självcentrerade lilla barnet, ett fullständigt ocensurerat id (’det’). Detet får sig dock en första omtumlande påminnelse från vuxenvärlden när Pinocchios näsa börjar växa när han narraktigt svarar på fens fråga vart de fem guldpengar han fått av dockmästaren tagit vägen. Den trädlika näsan i Disneys Pinocchio har givits psykologiska förklaringar (den virila lögnen) med politiska förgreningar (läs: politikernäsa, med Richard Nixon som det bästa exemplaret), medan näsan i originalet i stället lätt lånat sig till sexuella anspelningar (näsan som fallossymbol). I originalet slutar kapitlet med den erigerade näsan med denna för huvudpersonen pinsamma scen: ”Pinocchio, som inte visste var han skulle dölja sin skam, försökte ta sig ut ur rummet, men hans näsa hade blivit så lång att han inte kunde ta sig ut genom dörren.”
Av Collodis i februari 1883 som bok publicerade och allvarligt syftande fabel om konsten och livet – livet att växa upp som fattig i den tidens Italien – blev med premiär 7 februari 1940 hos Disney en för sin tid förvisso mycket välgjord animerad film, som i det närmaste är tom på någon djupare mening. (Dit ska dock inte det för sin tid alltför politiskt korrekta judisk-zigenska utseendet hos barnarövaren Stromboli räknas.)
Hipp version av Pinocchio
Antalet filmatiseringar med en Pinocchiofigur i huvudrollen räknas enbart på engelska till omkring 15. Till de senaste bidragen i den raden hör exempelvis Tim Burtons Edward Scissorhands (1990) – pojken med saxar till händer – och Steven Spielbergs efter Stanley Kubricks förlaga skapade AI: Artificial Intelligence (2002) – om androidpojken.
Malmö dramatiska teater har med Hipp som scen tagit sig an Pinocchio. Med början 3 december och två månader framåt visas en av Magnus Lindman gjord dramatisering av Pinocchio. Vid en välbesökt öppen repetition i början av november berättade regissören Stina Ancker att den uppsättning man visar går tillbaka till rötterna, till Collodis original. På vad sätt? undrade NE:s utsända.
– För mig och Magnus var Disneyversionen aldrig något alternativ. Vi ville gå tillbaka till Pinocchios rötter för att se vad denna ADHD-unge hade att lära oss i dag. Att göra teater av Collodi var inget som helst problem eftersom han var en teaterman och skrev som en sådan. Svårigheten var möjligen vad vi skulle ta med och inte från originalet eftersom alltsammans skulle pressas ihop till 90 minuter och vara lämpligt från sju år och uppåt i åldrarna. Det kan säkert vara på det viset att en eller annan av de bollar vi sparkar ut över publiken går över huvudet på de lite mindre barnen, men det tycker jag inte gör så mycket. Det gäller att ta berättelsen på allvar och att vara rolig på ett riktigt, inte på ett inställsamt sätt.
Att valet av juluppsättning föll just på Pinocchio var inte givet från början. Förra året satte Malmö Dramatiska Teater upp Ronja rövardotter, och i år ville man ha något i en liknande barnvänlig anda. Efter en tids diskuterande fram och tillbaka mellan regissör och teaterchef där namn som H.C. Andersen, Lewis Carroll och några andra klassiker nämndes, fastnade man till slut för Collodis Pinocchio.
– Vi har gjort en föreställning med mycket musik och med en röd tråd som handlar om de olika förändringar Pinocchio genomgår i berättelsen. För att ytterligare understryka det har vi introducerat en figur som inte finns med i originalet.
Här kan väl avslöjas att figuren i fråga är en apa, en cirkusapa närmare bestämt. Och den hjälper berättelsen – och publiken – att börja fundera kring både förhållandet djur–människa men även kring detta med vad det är att vara människa, som ju är något också Pinocchio vill. Men det först sedan han gjort ett antal inte helt lyckade försök i andra skepnader.
Mångtolkad fabel
”C’era una volta un pezzo di legno” – ’Det var en gång ett vedträ’ – så börjar Collodis bok om Pinocchio. Började gjorde den som en serie i tidningen Il giornale per i bambini. Först skrevs 15 avsnitt som slutade med att Pinocchio led en hemsk död genom att hängas av de till banditer utklädda räven och katten. Men på uppmaning av tidningens redaktör skrev Collodi ytterligare 21 avsnitt där Pinocchio räddas av den goda fen.
Om det är fosterpappan Gepetto som vid sidan av Pinocchio spelar huvudrollen i den första delen av boken så är det fostermamman den blå fen som tar över den rollen i bokens senare del. Det är Gepetto som förlöser Pinocchio, medan fen ser till att han både föds på nytt och får en mänsklig skepnad. I bokens italienska original heter det att han blir ”un ragazzino per bene”, som har den dubbla meningen av ’en verklig pojke’ och ’en snäll pojke.
Förvandlingen – metamorfosen – är återkommande i Pinocchio. Förutom Pinocchio själv förvandlas fen och syrsan ett antal gånger, och när pojkarna lekt färdigt i sagolandet förvandlas de alla till åsnor. Det senare går kanske först tillbaka på namn som La Fontaine och Shakespeare. Den som vill hitta äldre föregångare kan söka sig tillbaka ända till den romerske författaren Apuleius och hans fabel Den gyllene åsnan och den grekiska fabelförfattaren Aisopos, som arbetade med ungefär samma uppsättning djur med mänskliga egenskaper som i Pinocchio. En annan metamorfos hos Pinocchio – som den mångbottnade fabel den kan läsas som – är de passageriter som är återkommande i berättelsen.
Den som så vill skulle kunna läsa Pinocchio som en parallell till den kristna legenden. Som son till en timmerman vid namn Giovanni – italienskans Josef – dör Pinocchio tre gånger för att tredje gången gillt återuppstå som en mänsklig varelse. Att den blå fen skulle kunna vara jungfru Maria – i konsten brukar hon vara iklädd en blå mantel – är väl med en sådan läsning ganska uppenbarat.
Collodi själv skulle på sin tid knappast ha skrivit under på en sådan tolkning av sin bok. Han hade varit verksam som journalist under 1850- och 60-talen, och Pinocchio var hans bidrag i kampen för att utbilda nya generationer i ett fritt och enat Italien. Det är därför han förlägger handlingen i sin fabel till arbetarklassens hårda villkor (att jämföra med Disneys schweiz-bayerska lederhosenklädda Gepetto med sin verksamhet förlagd till ett välmående urmakeri). Collodi hade vuxit upp under mycket fattiga förhållanden i Toscana. Hans egen formella utbildning var ringa, och med sin bok ville han lämna ett bidrag till de växande generationernas bildning. Detta inte utan kvickhet, humor, intelligens och en inte så liten dos med moraliseringar – både allvarligt menade och parodiska – i olika riktningar som Pinocchio flödar av.
Pinocchio kan avslutningsvis sättas in i ett lite större sammanhang när det gäller sagor för barn. I en artikel i juninumret 2004 av New York Review of Books skriver Alison Lurie om en genre inom sagoberättandet mot slutet av 1800-talet som benämns “the Good Bad Boy”. Dit hör definitivt Pinocchio, men innan han föddes fanns där både Thomas Bailey Aldrichs The Story of a Bad Boy (1870) och, inte minst, Mark Twains The Adventures of Tom Sawyer (1876) och The Adventures of Huckleberry Finn (1884).
Litteratur
Den som söker efter en introduktion till Collodis och Pinocchios världar kan med fördel läsa Ann Lawson Lucas förord till den av henne översatta textkritiska utgåvan av Pinocchio (1996) i serien Oxford World’s Classics.
Extern länk
(Artikeln publicerad 2005-11-30)
Sagorealism: Pinocchio förr och nu
http://www.ne.se/rep/sagorealism-pinocchio-förr-och-nu
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
