Anders Hansson och Arne Järtelius, NE-medarbetare
”Vi européer borde inte överlåta engagemanget i Afrika till Folkrepubliken Kina”, sade Tysklands förbundskansler och EU-ordförande Angela Merkel nyligen. Attityden gentemot Afrika bör, enligt Merkel, bygga på kontinenternas ömsesidiga intressen av samarbete och inte på välgörenhetsargument. Med det syftade hon på det som brukar kallas för förmyndaraktig och nykolonial retorik. Franska ledare och analytiker beskriver än i dag, 40 år efter att den sista franska kolonin i Afrika blev självständig, kontinenten som notre pré carré, 'vår bakgård'.
Nordamerikanska och europeiska ledare – i synnerhet då franska politiker – uppfattas ofta som arroganta när de i mötet med sina afrikanska motsvarigheter vill ge dem lektioner i demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och medborgerlig insyn i regeringsarbetet. Detta trots att de ofta själva skulle behöva få sådana lektioner. Frankrike har exempelvis fortfarande goda relationer med de korrumperade regimerna i oljerika Gabon och Kongo (Brazzaville). Och när det gäller det franska agerandet till förmån för hutuerna i samband med folkmordet i Rwanda finns en särskild internationell tribunal inrättad som tids nog kommer att avge en för Frankrike föga smickrande dom.
Adieu l'Afrique
Pour le dire en suédois pur: Det är nog tämligen kört för Frankrike i Afrika. Det är nog snart dags att lägga ner Institut Français i ett antal tidigare franska kolonier och ersätta dem med Maoinstitut, och den en gång så välsmakande franska foie gras byts snart ut mot kinesisk dim sum. Det återstår förvisso att se vad den nya franska regimen ska hitta på i Afrika – Chirac hade en sista träff med det afrikanska gänget vid den 24:e Conférence des chefs d'état d'Afrique et de France i Cannes i februari i år – men ett är säkert: vad som en gång var Françafrique kommer inte att återuppstå.
Anledningen till att det franskafrikanska systemet kollapsat är enligt aprilnumret av tidskriften The Africa Report motsättningarna mellan Frankrikes bananrepubliktänkande, la mission civilisatrice, och den omfattande geopolitiska basen. En gång i tiden stod en tredjedel av kontinenten under franskt inflytande, och efter självständigheten blev Afrika en huvudmarknad för den franska utrikeshandeln. Så sent som på 1980-talet levde 250 000 utlandsfransoser i Afrika, och i samband med Irakkriget stödde afrikanska stater den franska oppositionen mot kriget. I dag finns inte längre det stödet, och antalet fransmän bosatta i Afrika – inklusive 11 000 soldater – har halverats.
Förvisso försöker Frankrike att streta emot i det längsta från att bli helt marginaliserade i Afrika, men, som de båda Afrikaexperterna Antoine Glaser och Stephen Smith torrt konstaterar i sin 2005 utgivna Comment la France a perdu l'Afrique ('Hur Frankrike förlorade Afrika') ”handlar det bara om en skennärvaro, som inte längre är vuxen de riktiga kriserna”.
Oljans gränslösa makt
Är Kina på väg att inta rollen som kolonialmakt i Afrika? Det är det nog inte helt och hållet riktigt att påstå. Däremot är det tveklöst så att Kina spelar en viktig roll i dagens Afrika. Det handlar till mycket stor del – som så ofta nuförtiden är man hågad att säga – om olja. Samtidigt är Kinas utrikespolitik ett slags fortsättning på den som Mao Zedong förde på sin tid, vilken gick ut på att han ville framstå som ledare för världens fattiga länder. Kinas president, Hu Jintao, en ofta sedd gäst på olika håll i Afrika, har sagt att Kina ”alltid står skuldra mot skuldra” med tredje världens länder och att man satsar på handel, inte bistånd.
Nyligen beslutade Export Import Bank of China att under de kommande 3–5 åren satsa närmare 140 miljarder kronor på infrastruktur i Afrika. Sedan tidigare har landet förbundit sig att satsa 34 miljarder kronor på afrikanska utvecklingsprojekt. I dag är Kina involverat i 55 utvecklingsprojekt i drygt 20 afrikanska länder.
Det är allom bekant att Kinas ekonomi växer nästan explosionsartat. Det stora behovet av energi har gjort att Kina gått från att exportera olja till att bli en av världens största importörer. Afrika står nu för en tredjedel av Kinas råoljeimport. Vad är då problemet? Kina har väl lika stor rätt att importera olja för att hålla i gång och expandera sin industri som alla andra? Om man bortser från andra stora industriländers ovilja att få konkurrens om det svarta guldet varnas det för Kinas dåliga inflytande på afrikansk politik.
Enligt siffror från det franska utrikesdepartementet har handeln mellan Afrika och Kina vuxit femfaldigt sedan år 2000, och den kommer att nå rekordsumman 50 miljarder US dollar under innevarande år. 800 kinesiska företag har investerat mer än 50 miljarder kronor i 43 afrikanska länder. Det gör Kina till Afrikas tredje största ekonomiska partner efter USA och Frankrike.
Kinasyndromet
Kina har inga ideologiska synpunkter på vilken sorts regim de handlar med och ställer inga krav på ekonomiska reformer eller mänskliga rättigheter. Ett av de tydligaste exemplen på detta är Sudan. Välkänd är konflikten i Darfur där det enligt USA – men inte enligt FN eller EU – pågår ett folkmord. Kina inte bara köper olja från Sudan utan exporterar även stora mängder vapen dit. Just vapenförsäljning är ett bra argument när man vill handla med internationellt sett icke speciellt välsedda regimer.
Det finns fler fördelar för Kina att etablera sig i Afrika än tillgången på olja och vapenförsäljning. De afrikanska länderna kan också fungera som en avsättningsmarknad för kinesiska varor, till exempel billiga textilprodukter. Dessutom skaffar Kina sig vänner som kan vara nyttiga i storpolitiska frågor, som när det gäller Taiwans ställning och kritiken mot Kinas brott mot mänskliga rättigheter. Någon har liknat stormaktsrelationerna i Afrika med hur det var i Europa under det kalla krigets dagar.
Är då det kinesiska inflytandet bara av ondo för Afrika? Aktivt eller passivt stöd till totalitära regimer och en dödlig konkurrens för den inhemska industrin kan tala för en sådan ståndpunkt. Samtidigt efterskänker Kina lån – 18 miljarder kronor har hittills avskrivits – ger bistånd och gör stora investeringar i bland annat infrastrukturen. Man ställer upp med trupp i fredsbevarande styrkor, skickar läkare och tar emot afrikanska studenter på kinesiska universitet. I förlängningen bör sådana insatser vara bra för Afrika. Bättre infrastruktur kan till exempel göra det lättare att få nya lån och investeringar utifrån. Möjligen kan man hoppas att detta på något sätt i slutänden ska uppväga att totalitära och korrupta förtryckarregimer stoppar kinesiska oljepengar i egna fickor. Att Kinas agerande ska få vissa av kritikerna att se till att sopa rent även framför egen dörr kan man bara hoppas på.
(Artikeln publicerad 2007-06-13)
Samma kolonialister nu som då
http://www.ne.se/rep/samma-kolonialister-nu-som-då
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
