Folke Schimanski, frilansjournalist
Det saknas inte litteratur om nittonhundratalets många massmördare, inte heller om de ledande nazister som satt i rättegångssalen i Nürnberg efter andra världskriget. Det är nu snart sextio år sedan som domarna avkunnades mot dessa nazister. Efter det fortsatte under lång tid processerna mot de, med segermakternas språkbruk, så kallade Little Nazis.
Trots det vill man ständigt veta mer om hur nazismens ledande personer var och hur de kunde organisera, administrera och ställa upp på nazismens grymheter. Det har inte minst märkts ett år som detta, 60 år efter nazirikets fall.
 |
Spräckta myter
Det finns möjlighet till detta nu. 1946 fick Leon Goldensohn det historiska uppdraget att göra långa intervjuer med de nazistiska förbrytarna i väntan på domsluten i Nürnberg. Goldensohn var major i amerikanska armén och verkade där som psykiater. Historieprofessorn Robert Gellately har lagt ner ett omsorgsfullt arbete på att bearbeta Goldensohns maskinskrivna anteckningar för bokutgivning. Goldensohn själv avsåg att göra detta men dog 1961, innan han hann sätta sin plan i verket.
Materialet föreligger nu i översättning i boken Nürnbergrättegången: Samtal med vittnen och anklagade. Gellately som kan betrakta rättegången med historisk distans och med facit i hand menar att man i den överdrev målmedvetenheten och samordningen i nazisternas planering och politik genom att koppla brotten till en övergripande konspirationsteori. Det är den moderna forskningen som talar. Flera historiker har redan spräckt myten om en effektiv, strömlinjeformad nazistat – sällan har väl Tyskland styrts så godtyckligt och oordnat som under nazitiden med dess rika flora av myndigheter och inte minst uniformer. Hitlers tolk säger till Goldensohn att Tredje rikets utrikespolitik var en ”improvisation”. Nazisterna ”talade alltid om ett tusenårigt rike, men de kunde inte tänka framåt i mer än fem minuter”.
Rättegången i Nürnberg var delvis ett fiasko eftersom de största skurkarna inte längre fanns i livet. Hitler och Goebbels begick självmord i bunkern i Berlin, SS-chefen Himmler och ”fritidsledaren” Robert Ley, som fanns med bland de anklagade i Nürnberg, tog också sina liv. Hitlers adjutant och handsekreterare Martin Bormann försvann spårlöst. Och bara någon dag innan Göring skulle hängas efter Nürnbergprocessen tog han livet av sig med en cyanidkapsel dold i en reservoarpenna som – vilket senare visat sig – hade överräckts till honom av en godtrogen amerikansk soldat.
Ifrågasatta straffskalor
Ett annat aber var att då rättegången hölls var omfattningen av nazisternas förbrytelser ingalunda var helt klarlagda. Mycket har lagts till senare. Rättegångar mot diverse nazibrottslingar har ägt rum praktiskt taget till dags dato. Och först senare skulle det tvivelaktiga men högintressanta Hossbachprotokollet från 1937, då Führern inför en grupp militärer redogjorde för sina världsherreplaner, verifieras.
Vad gäller exempelvis rustningsministern Albert Speer, den ende som under Nürnbergrättegången klart tog avstånd från krigsförbrytelserna, så borde han kanske ha fått dödsstraff i stället för det tjugoåriga fängelsestraff han dömdes till. En tysk historiker har sent omsider forskat fram att han hade medverkat till att sända judar i döden genom att som Hitlers chefsarkitekt röja i de judiska kvarteren i Berlin som en förberedelse för det gigantiska byggnadsprojektet Germania. Det ställer honom i samma kategori, fast i mildare grad, som den ångerfulle Hans Frank, generalguvernör i Polen där utrotningslägren låg. Och varför Hans Fritzsche, som gjorde regimtrogna dagskommentarer i radion, frikändes är ytterligare en gåta i sammanhanget.
Goldensohn hade god hand med fångarna och de tillkallade vittnena, han uppträdde just och uppmärksamt och vann de flestas förtroende. När det gällde kunde han dock vara enträgen i fråga om skuldfrågor. Fångarna såg i första hand hans besök som ett välkommet avbrott i den trista fängelsevistelsen. De var oftast öppenhjärtiga, ja direkt vänliga – utom paradoxalt nog Speer, som efter sin frigivning gav ut en bestseller om sitt liv med Hitler men som var starkt misstänksam mot Goldensohn.
Ambivalent Hitlerbild
Goldensohns intervjuer ger för det mesta en bild av bristande sammanhållning mellan fångarna. De flesta av dem beklagade morden på flera miljoner judar och avsvor sig mer eller mindre den nazistiska rasläran, i vart fall det sätt varpå den tillämpades i form av massmord. Ofta fick Goldensohn höra den klassiska frasen: ”Det kände jag inte till.” Fångarna framhöll ofta att de arbetade isolerat från andra naziledare och ibland inte ens kände dem. Och när de gjorde det talade de gärna illa om dem eller om Führern. Så uppgav Göring att han tidigt distanserade sig från Hitler och att han direkt hatade Goebbels. De flesta fångarna i Nürnberg hade en ambivalent bild av Hitler. De talade om två Hitler: den godmodige, ja geniale Führern, som emellertid efter 1943 förvandlades till den galne och obegriplige.
Goldensohn intervjuade också dödens hantverkare, bland dem Otto Ohlendorf, skyldig till massakern på 90 000 judar som ledare av den beryktade Einsatzgruppe D i Sovjetunionen. Hans skuldkänslor var inte särskilt uttalade. Rudolf Höss, den ökände Auschwitzkommendanten, kände inte heller någon skuld, trots att hans hustru enligt hans utsago var högst förfärad över vad som hände. Han menade att det var inte var någon lätt uppgift han hade åtagit sig, men att han var övertygad om riktigheten av de ålägganden han fick uppifrån. De verkliga bovarna var Himmler och Eichmann, fastslog han, själv lydde han bara order. Han hängdes för övrigt in situ, alltså i Auschwitz, 1947.
Levande historia
Av särskilt intresse för svenskt vidkommande i Goldensohns bok är intervjun med chefen för SS:s kontraspionage Walter Schellenberg. Han var Folke Bernadottes viktigaste kontaktman i Vita buss-aktionen och den som Bernadotte senare gick i god för. Goldensohn var förbluffad över att Schellenberg i slutfasen av andra världskriget ställde sig bakom Himmler som motvikt till Hitler. Och att han lyckades så bra – Himmler uppträdde ju svekfullt mot Führern och hoppades i sin enfald att de västallierade skulle gå i krig tillsammans med honom mot Sovjetunionen.
En brist i boken är att domsluten över de i Nürnberg totalt 24 anklagade – varav tre av olika skäl inte kunde dömas – anges men inte motiven till dem i de enskilda fallen. Det gör att intervjuerna hänger något i luften. Men det uppvägs av att boken är både lättläst och engagerande. Den borde rekommenderas till läsning i ungdomsskolan. Detta framför allt för att den visar hur ångerfulla och inte sällan ynkliga dessa föregångare till dagens svenska naziungdomar betedde sig i Nürnberg sedan deras epåletter och hakkorsbindlar en gång för alla avlägsnats från dem. Utan tvivel en bok för Forum för levande historia-projektet att marknadsföra.
Extern länk: Forum för levande historia
(Artikeln publicerad 2005-11-15)
Samtal med vittnen och anklagade
http://www.ne.se/rep/samtal-med-vittnen-och-anklagade
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
