Satir:
Politikern i satiren
av Martin Åberg
docent i historia vid Karlstads universitet
Satir har gamla anor. Den leder sitt ursprung tillbaka till antiken och det gamla Rom, där den utgjorde en egen diktart. Skalderna Horatius och Juvenalis var två av förgrundsgestalterna. Konsten att skriva satir levde kvar i Europa efter Roms fall, men mot slutet av 1700-talet började den upplösas som självständig genre. Två faktorer som verkade i denna riktning var den litterära realismens genombrott och kommersialiseringen av bokmarknaden.
Men behovet att häckla och kritisera omstridda samtidsfenomen, inte minst inom politiken, fanns ändå kvar, samtidigt som satiren tog sig allt fler och mångfasetterade uttryckssätt: satiren koloniserade andra genrers formspråk och litterära konventioner. Inom modern forskning brukar man därför betrakta satir som ett förhållningssätt eller en attityd snarare än som en självständig uttrycksform.
 |
| Bubbla ur tidningen Strix/SCANPIX |
Vinklad och förvriden spegelbild
Det utmärkande för sådana satiriska förhållningssätt
är ambitionen att kritisera samhället eller politiken. Det gör
satirikerna med hjälp av olika slag av verbal, litterär eller symbolisk
aggression. Ståuppkomik, skönlitteratur och skämtteckningar
kan alla omfatta satiriska inslag. Genom att satiren tar fasta på konkreta
samhällsförhållanden fungerar den samtidigt som en vinklad och
förvriden spegelbild av rådande samhällsnormer och värderingar.
Satirikern protesterar nämligen mot det han eller hon uppfattar som överträdelser
eller brott mot samhällets och politikens grundläggande värderingar.
Satiren blir därmed ett slags arena för mötet mellan makten och
medborgarna, ett viktigt inslag i den moderna demokratins diskussionskultur.
Under 1900-talet fyllde politisk satir lite olika funktion beroende på samhällskontext. I Sverige fanns en rik flora av skämtpress med satirisk underton decennierna före det demokratiska genombrottet. Tidskrifter som Söndags-Nisse, Strix, Figaro och Grönköpings Veckoblad ironiserade flitigt över det borgerliga samhället.
Skämt och satir kom också att spela en viktig roll som säkerhetsventil i de öst- och centraleuropeiska kommunistregimerna före 1989. Eftersom det var omöjligt att rikta öppen kritik mot det politiska systemet i dessa länder kom en del av missnöjet med makthavarna att kanaliseras i form av skämtsamheter och ironier. Härpå finns det många exempel, bl.a. från det forna Sovjetunionen. Så var fallet även när det gällde skönlitteraturen, som annars vanligtvis hölls i strama tyglar. Mest känd för svenska läsare är förmodligen författaren Michail Bulgakovs fantastiska roman Mästaren och Margarita, som utspelas och skrevs i 1930-talets Moskva men som på grund av sitt innehåll kunde komma ut först 30 år senare. Men också makthavarna själva kunde ibland vara ironiska när det gällde möjligheterna att genomföra det kommunistiska projektet. Stalin själv lär vid ett tillfälle ha sagt, apropå svårigheterna att införa kommunismen i grannlandet Polen att detta var ungefär lika lätt som att sätta sadel på en ko.
Dagsaktuellt finger
Finns det då någon politisk satir i dagens Sverige? Ja, till att
börja med blev nya former av satir möjliga när radion och TV-mediet
slog igenom under efterkrigstiden, dock med någon eftersläpning i
tiden egentliga satirprogram blev vanligare först från 1980-talet
och framåt. Exempel på satirprogram som sänts i TV är
således Snacka om nyheter och Parlamentet.
Men också den traditionella, skrivna satiren har levt vidare. Ett exempel är tidskriften Grönköpings Veckoblad, som har sina rötter i det tidiga 1900-talets skämttidningspress. Tidskriften har lyckats leva vidare genom sin osvikliga förmåga att sätta fingret på det dagsaktuella inom politiken. Grönköping en fiktiv landsortshåla utgör på så sätt ett Sverige i miniatyr. Stadens ledargarnityr utgör en spegelbild av vårt eget samhälles beslutsfattare och makthavare.
Både TV-program som de ovan nämnda och moderna klassiker som Grönköpings Veckoblad ger en förhållandevis god inblick i hur synen på våra svenska politiker kommit att förändras under senare år.
Politikerföraktande
Om vi för enkelhetens skull jämför efterkrigstiden med vår
egen tid kan man se hur satirens syn på politikern gradvis förändrats.
Under efterkrigstiden, när folkhemmet skulle förverkligas, var det
den politiske pampen som stod i fokus för satiren. Denne folkhemspamp
var, enkelt uttryckt, egenmäktig och självgod, men också folklig
på ett sätt som speglade samhällsklimatet i efterkrigstidens
Sverige. Politikern framstod alltså som pompös, men han för
politikern vid denna tid var oftast en man stod ändå på
något sätt på samma våglängd som det stora flertalet
medborgare.
Nuförtiden präglas de satiriska gestaltningarna av beslutsfattarna alltmer av politikerförakt. Det som framträder i satiren är bilden av politikern som en välfärdsmanager. Det är egentligen svårt att se några positiva inslag i denna tolkning av politikern. Tvärtom är välfärdsmanagern en i största allmänhet cynisk, egennyttig och omoralisk gestalt. Stoffet till dessa gestaltningar finner satiren inte minst i de politiska skandaler och avslöjanden som med jämna mellanrum bubblar upp i medierna.
Från folkhemspamp till välfärdsmanager
Det tidiga 2000-talets politiska satir är svårtolkad på ett
helt annat sätt jämfört med efterkrigstidens. Satir i framför
allt TV-mediets gestaltning framstår ibland som en smula ofokuserad.
Men delvis kan detta ha att göra med TV-mediets förutsättningar.
Satir i TV bygger i hög grad på muntlig improvisation, något
som gör det svårare att formulera bitande ironier och träffande
liknelser på motsvarande sätt som i en skämttidning. Delvis
hänger frågan också samman med viktiga skillnader mellan efterkrigstiden
och vår egen samtid. I politiskt-kulturellt avseende var efterkrigstidens
samhälle, och i synnerhet 1950-talet, förhållandevis homogent.
Där fanns, som tidigare forskning påpekat, en bred samstämmighet
om hur välfärdssamhället skulle se ut och hur det skulle byggas
upp. Sett i det perspektivet blev beslutsfattarnas roller enklare att definiera
jämfört med dagens mer föränderliga samhälle.
Från slutet av 1970-talet och framåt har efterkrigstidens välfärdsbygge kommit att utmanas och ifrågasättas i en rad avseenden. Framträdande inslag i den utvecklingen var 1980-talets nyliberalism och det tidiga 1990-talets ekonomiska kris. I satirens gestaltningar framställs händelseutvecklingen som att beslutsfattarna själva tappat greppet om politiken. De har utvecklats från att vara alla goda gåvors bärare till att bli förvaltare av en alltmer förfallen och marknadsorienterad välfärdsstat. Folkhemspampen har ersatts av välfärdsmanagern samtidigt som satirens anklagelser om cynism och egennytta inom politikerskrået kommit att ljuda allt högre. På så vis är dagens politiska satir visserligen ofokuserad, men samtidigt speglar den på ett träffande sätt den osäkerhet som finns på många håll om den framtida samhällsutvecklingen.
(Martin Åberg har nyligen utkommit med boken Politikern i svensk satir 19502000: Från folkhemspamp till välfärdsmanager)
(Artikeln publicerad 2006-09-07)
Satir: Politikern i satiren
http://www.ne.se/rep/satir-politikern-i-satiren
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
