Karin Strand, universitetslektor i litteraturvetenskap vid Umeå universitet
Nu är det tid för melodifestival, eller schlagerfestival som det ofta heter i Sverige. Det är ett evenemang som har fått ett enormt uppsving de senaste åren med höga tittarsiffror och ett allt större medieintresse.
Från att ha fört en kritiserad och tidvis hotad tillvaro med återkommande attacker från radikala falanger såväl som från representanter för ”den goda smaken” tycks festivalens popularitet nu bara växa. Detta återspeglas såväl i programmets tilltagande omfång som i publikens intresse och i den generösa mediebevakningen, vilka givetvis underbygger varandra.
Vad som också är intressant att notera är klimatförändringen inom kritikerkåren när det gäller schlagertävlingen. Det handlar visserligen inte om att försöka försvara sångernas estetiska värde, men väl att erkänna fenomenets folklighet. Fjärran tidigare års attacker på ogenerad kommersialism och spekulation i dålig smak klingar nu en försoningens, ja nästan gemenskapens refräng i tidningsspalterna. En nöjesjournalist gjorde en i sammanhanget symtomatisk avbön i en kvällstidning häromdagen. Han tillrättavisade sitt före detta magsura kritikerjag att melodifestivalen faktiskt handlar om UNDERHÅLLNING. Och dessutom en form av underhållning som förtjänar sitt medieutrymme med tanke på hur stor publik som tävlingen attraherar.
 |
|
Året var 1924, mannen på bilden heter Lange och ur lurarna strömmade det säkert de kramgoaste av låtar. |
|
PRESSENS BILD |
Kvalitet kontra kvantitet
Mycket har hänt med schlagermusiken, kritiken och mediesituationen i Sverige sedan genren började bryta fram under 1900-talets första decennier. I radions barndom var det långt ifrån någon självklarhet att ”de mångas” smak skulle få gälla. Tvärtom. Eftersom radioverksamheten präglades av den folkbildande ambitionen att förse människor med seriös kultur fanns det starka restriktioner beträffande schlager och annan lättare musik i programutbudet.
Radiotjänsts devis ”i allmänhetens tjänst” syftade främst på uppdraget att kultivera publiken, något som många lyssnare opponerade sig emot. ”Snälla programchefen ha förbarmande med oss stackars enkla människor som ej förstå oss på den där tillkrånglade och melodifattiga konsert o symfonimusiken”, som en lyssnare uttrycker det i ett brev till företaget 1930. Vad denna lyssnare, liksom många andra som skrev i samma ärende, i stället önskade sig var att få höra mer schlagermusik.
I debatten om musikutbudet i radio dessa tidiga år är det tydligt hur schlagern med sina svenska texter, dansanta rytmer och slagkraftiga melodier representerade en särskild folklig smak och tillgänglighet, inte bara i förhållande till konstmusiken utan också till den utländska populärmusik (läs: jazz) som började slå igenom i Sverige. Många lyssnare betonade det rimliga i önskan om mer schlager i musikutbudet utifrån övertygelsen att denna smak delades av majoriteten licensbetalare. Det skulle dock dröja innan radioledningens uppfattning om kvalitet skulle vika sig för kraven från ”kvantiteten”.
Enligt de kultiverade lyssnarna var redan den blygsamma andelen schlager som spelades i till exempel ”Grammofontimmen” för stor. I insändare och lyssnarbrev ifrågasattes den ”smaklösa” musikens existensberättigande över huvud taget. Som en skribent uttrycker det: ”Varför skall man slänga åt de ’breda lagren’ sådant som för den musikaliskt bildade lyssnaren är ett pinsamt äckel? Fortsätter man på den bogen är det fara värt, att lagren blir ändå ’bredare’ än förut.”
Smaksociologisk dragkamp
Radions folkbildningsprojekt var demokratiskt tänkt, men kunde bli exkluderande i praktiken. Många brev, särskilt från lyssnare ur arbetar- och lantarbetarklassen, vittnar om hur de lovvärda idéerna kolliderade med människors faktiska förutsättningar. ”Vår önskan är att efter dagens mödor erhålla en stunds förströelse vid radioapparaten och bedja Eder fördenskull – ge oss något som vi förstå – gladare musik, visor, tal och teater (ej opera) som vi kunna njuta av utan att i timmar i förväg bereda oss att förstå sådant som endast musik-kännare och konstnärer kunna smälta utan träning.” Så skriver en lyssnare 1927.
Den smaksociologiska dragkampen i radions början om vilken smak som skulle gälla som legitim var i praktiken en debatt om kultur eller underhållning i radio. I dag känns denna tvist mycket avlägsen. Till skillnad från det starkt begränsade utrymme som den lätta musiken gavs i radions barndom befinner vi oss nu i ett ljud- och bildlandskap som domineras av populärmusik i någon form. Snart sagt varje smak blir tillgodosedd i åtminstone någon kanal, någon tid på dygnet. Sedan etermediernas avreglering tycks ett större problem snarare vara ”kvalitetskulturens” berättigande och bristande ”mediemässighet”.
Medieutvecklingen löper parallellt med en tilltagande differentiering av såväl populärmusikens genrer som dess publik i takt med 1900-talets framskridande. Från rock’n´rollens intåg vid 1950-talets slut blir det angloamerikanska inflytandet allt starkare inom ungdomsmusiken, vilket också återspeglas i att termen schlager i den allmänna bemärkelsen av låt som slår tappar mark till förmån för hit. Den generationsklyfta i svenskt musikliv som blir synlig i och med rockens och popens etablering befästs symboliskt med inrättandet av ”Svensktoppen” 1963, ett program som uttryckligen var tänkt som en motvikt till den ökande andelen engelskspråkig ungdomsmusik. Med sitt krav på svenska texter har ”Svensktoppen” sedan dess varit ett viktigt forum för schlagermusik.
Schlagertypiskt
Men vad utmärker då egentligen en schlager? Är det fråga om särskilda musikaliska och textliga drag eller bestäms gränserna av yttre kriterier? Tja, hur vid och föränderlig schlagergenren som musikstil än är har det i var tid funnits åtminstone en konsensus kring vad som inte är en ”riktig” schlager.
Intressant nog är detta en fråga än i dag, när schlagerfestivalens arrangörer medvetet satsar på att bredda musiken och släppa in smalare och mer aktuella influenser. Snarare än att detta har vidgat definitionen av schlager tycks förnyelserna endast skärpa dess konturer. Numera behöver till exempel sångspråket inte längre vara svenska, ens i de nationella deltävlingarna. Illustrativt nog är det framför allt de mindre schlagertypiska bidragen som har nappat på denna möjlighet, något som också gör dem mindre schlagertypiska.
En central aspekt av schlagern, nu liksom under mellankrigstiden, är just svenska texter. Den ”äkta” schlagerns lätt motsägelsefulla karaktär kan kanske formuleras som att den på många sätt är något av det mest mainstream man kan tänka sig, men att den samtidigt fungerar som en motkategori: det är en musikform som inte är utländsk, modern, ”cool” och experimentell. Adlad dålig smak
Om än formeln för den äkta schlagern tycks någorlunda konstant, ett slags trygghetskoncept, har dess inramning och konnotationer förändrats på intressanta sätt under senare tid.
2004 års upplaga av Melodifestivalen är ett ultramodernt evenemang, där redan formatet är ett barn av sin tid. De regionala deltävlingarna låter oss i sann dokusåpaanda se nya vinnare och förlorare varje vecka i väntan på den sista sammandrabbningen. I en interaktiv tid är det vi som publik som gallrar fram finalisterna genom telefonröstning, och den genomtänkta scenografin anpassas till varje enskild artist tack vare datorgrafik.
Även (om)värderingen av festivalen är ett modernt, eller snarare postmodernt, fenomen. Kanske kan den förklaras som en förskjutning i synen på schlager från kitsch till camp. Kitsch är dålig smak; camp är den adlade dåliga smaken, den ironiska erans koketterande användning av den. I så fall är genren själv helt i fas.
Påfallande är schlagerfestivalens egen ökande reflexivitet och självmedvetenhet om just sina campdimensioner. Detta yttrar sig såväl genom den ömt ironiska historieskrivningen (återblickar på mer eller mindre bisarra inslag från tidigare års tävlingar är numera återkommande i evenemanget) som genom flirten med de subkulturer som tillfört musiken nya sociala betydelser.
Traditionsbevarare
Schlagerns kombination av traditionella värderingar och naiva men pråliga estetiska uttryck tycks inbjuda till karnevaliska bruk, vilket inte minst har attraherat gayvärlden. Att denna vurm tycks ha blivit alltmer ömsesidig är kanske i och för sig inte så underligt i en tid när sexualitetens variationer börjar ta plats i det offentliga samtalet och när queer närmast har blivit ett modeord. Om detta innebär att subkulturen får en röst eller att den exploateras får dock vara osagt.
Hur modern årets schlagerfest än är kan man i ett viktigt avseende säga att den också knyter an till en äldre tradition i etermediernas historia: det är en mediehändelse som delas av en miljonhövdad publik, av alla åldrar, kön och smakriktningar. Närmare än så här kommer vi antagligen inte den enkanaliga erans lyssnargemenskap, den som gjorde att Lennart Hyland i programmet ”Karusellen” kunde samla ”hela svenska folket” framför radioapparaten på lördagskvällarna. Melodifestivalen är ett av de sällsynta tillfällen då vi alla tittar på samma program – även om vi kanske ser det på olika sätt.
(Artikeln publicerad 2004-02-28)
Schlagerfestivalen: Folklighet i förändring
http://www.ne.se/rep/schlagerfestivalen-folklighet-i-förändring
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
