Schweiz:
Inte bara gökur
av Martin Lagerholmfrilansjournalist
Om det österrikiska kollektiva medvetandet lärt sig att det som göms i snö kommer upp i tö tycks Schweiz ännu var halvt dolt bakom dimhöljda alptoppar och till synes outplånliga schablonbilder. Ty vad känner vi egentligen till om den lilla alprepubliken mer än klockorna, ostarna, chokladerna, bankerna, de fashionabla skidorterna och det medelmåttiga fotbollslandslaget?
Jo, det är förstås också vida bekant att schweizarna sedan urminnes tider varit måna om sin neutralitet och sin direkta demokrati, och att landet under andra världskriget hyste ett stort antal konstnärer och intellektuella på flykt undan nazisterna. Men Schweiz är också den nation som gav kvinnorna rösträtt först på 1970-talet, vars sekretessbelagda banker också skyddat naziförbrytare och vars skol- och utbildningssystem är extremt utslagande och selektivt.
NationalstolthetTill skillnad från sina östliga grannar har Schweiz gärna definierat sig själv genom sin slutenhet och sin ovilja att ingå i större transnationella och politiska sammanhang. Vad säger det om ett folk? Att det är sig själv nok? Ja, möjligen, men också att det inte är villigt att rucka på sina folkrepresentativa ideal. I motsats till just Österrike har Schweiz heller aldrig gett plats åt kungar och kejsare, aldrig byggt gator ämnade för furstliga parader och inte rest några pompösa katedraler. Byns eller stadens enkla men stolta rådhus har dugt gott åt den fromma medborgaren. 
Gökur, gökur, gökur – är det allt som schweizarna lyckats åstadkomma?
Schweizarnas nationella stolthet tycks fortfarande vara starkt knuten till det över 700 år gamla republikanska och federala statsskicket, främst utmärkt av de 26 autonoma kantonerna och de fyra officiella språken. Denna kärlek till de handuppräckande voteringarna har hittills omöjliggjort varje diskussion om medlemskap i det för schweizarna förhatligt centraliserade EU. Och att under så många århundraden varit kontinentens enda demokrati, bland idel kungariken och feodala furstendömen, måste förstås ha präglat den lilla republikens befolkning starkt.
KonsenusmentalitetDen som enligt legenden avlossade det frihetsutlösande skottet mot det habsburgska tyranniet, och som därmed är att likna vid ett slags nationsgrundare, var förstås Wilhelm Tell. Såväl denne frihetshjälte som 1500-talsreformatorerna Zwingli och Calvin är ännu två viktiga symbolfigurer i schweizarnas nationella historieskrivning, inte minst genom det faktum att kalvinismens politiska effekter bland annat lär ha lett till ett påskyndande av demokratiseringen i landet. Även om spänningarna mellan bergsbyarnas och de större städernas kulturer liksom i andra länder tenderar att splittra den nationella enigheten, bidrar just dessa samlande myter och den politiska konsensusmentaliteten till bilden av Schweiz som ett hermetiskt rike med märkligt "folkloristiska" undertoner.
Den långa traditionen av direkt demokrati (åtminstone för män), yttrandefrihet och bristen på censur har verkligen gjort Schweiz till ett europeiskt särfall. Men det har också bidragit till att landet i utomståendes ögon, och trots sina brokiga befolkningsstrukturer, saknat betydande inslag av intellektuell dynamik, och inte haft tillräckligt med avvikande röster över språkgränserna eller upplivande kontraster som kunnat sätta en tydligare prägel på landet, bortom svärmerierna för konfederationen, den klerikala kulturen och "Heimat"-litteraturen.
FängelseidyllDe starka kopplingarna mellan de olika språkliga – huvudsakligen tyska, franska, italienska och rätoromanska – regionerna i Schweiz och dess angränsande nationer har dock under tider av stor politisk förändring i omvärlden lett till frågan om vad den schweiziska identiteten egentligen står för. De senaste årens fokus på nationalistiska motiv och etniska hänsyn i en rad europeiska länder har rentav lett till att vissa röster i den offentliga debatten ifrågasatt giltigheten i nationen Schweiz som sådan. Eftersom tecknen på en gemensam kultur – språk, religion, ursprung – ser så olika ut har känslan av en kollektiv identitet måst sökas på annat håll. Och åter igen hamnar vi då i den pragmatiska federalism och fredliga samexistens mellan de olika kantonerna som historiskt sett har säkrat den egna existensen bäst. Men detta som sagt till priset av nationell isolering.
Mot bakgrund av denna särställning har många inhemska författare – Max Frisch och Friedrich Dürrenmatt, för att nämna två av 1900-talets schweiziska berömdheter – karakteriserat sitt hemland, detta Eldorado av ordning, punktlighet, hälsa och renhet, som "ett idylliskt fängelse", där medborgaren har förmånen att samtidigt spela intern och fångvaktare. Ty ju mer avstånden mellan folk och nationer krymper i den moderna världen, ju starkare integrationen och ju närmare samarbetena blir i termer av världshandel och miljöfrågor, desto tydligare blir Schweiz isolation och ensamhet och oförmåga att delta i det globala samarbetet.
Eller som Robert Walser, förra seklets kanske största litterära geni, i sin parodiska text Das Vaterland kommenterar sin nationstillhörighet: "Republik är vår statsform, och där får vi göra som vi vill. Vi uppför oss precis så otvunget som det behagar oss. Vi behöver inte förklara våra handlingar för andra än oss själva, och detta är vår stolthet."
(Reportaget publicerat 2008-06-10)
Schweiz: Inte bara gökur
http://www.ne.se/rep/schweiz-inte-bara-gökur
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
