Anders Hansson, NE-redaktör
Sverigedemokraterna i riksdagen. Fem månader före valet i september är det ett fullt realistiskt scenario. Åsikterna om partiet är många och starka. Men hur många vet vad Sverigedemokraterna egentligen står för? Journalisten Niklas Orrenius hävdar i sin bok Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. En bok om Sverigedemokraterna (2010) att det finns ett kunskapsunderskott om partiet som knackar på riksdagens dörr.
En sammanslagning av mätningar från Sifo, SCB, Synovate, Novus och Demoskop visade i mitten av april att Sverigedemokraterna hade stöd av 3,9 procent av väljarkåren (www.henrikoscarsson.com). Gränsen för att komma in i riksdagen går som bekant vid fyra procent. SD i en vågmästarroll kommer sannolikt att innebära att varken den borgerliga Alliansen eller det rödgröna blocket får majoritet.
 |
| BONNIERFÖRLAGEN |
Vill vara som andra
Sverigedemokraterna är ett kontroversiellt parti. Det politiska etablissemanget betraktar inte partiet som rumsrent och har bara undantagsvis mött SD-företrädare i debatt. Det är självfallet den sverigedemokratiska synen på invandring och personer av utländsk härkomst, speciellt muslimer, som upplevs som stötande, för att inte säga avskyvärd.
SD har å sin sida gjort stora ansträngningar de senaste åren för att ändra framtoning och därmed uppfattas som ett ”parti som alla andra”. Inte minst den i sammanhanget unga partiledaren sedan 2005, Jimmie Åkesson (född 1979), har bidragit till denna process. Partiet, med rötterna i de rasistiska rörelserna Bevara Sverige svenskt och Sverigepartiet, har på sistone rensat ut de mest extrema och nazistanstrukna medlemmarna.
Svenskhet och islamhot
Men fortfarande är nationalismen central i SD:s politik, och Jimmie Åkesson beskrev i oktober 2009 islam och islamisering som ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget”. Partiet går till val under parollen ”Ge oss Sverige tillbaka!” och skriver i sina politiska riktlinjer bland annat att ”i dagens Sverige förringas och förnekas det svenska kulturarvet och den svenska identiteten till förmån för utländska kulturer”. Vidare anser man att svenskar diskrimineras på arbetsmarknaden ”till förmån för nyanlända invandrare”. Följaktligen vill man kraftigt begränsa asyl- och anhöriginvandringen till Sverige.
De etablerade riksdagspartierna har svårt att avgöra hur man bäst ska bemöta SD. Statsminister Fredrik Reinfeldt sade i en intervju i februari att han inte tänker möta Jimmie Åkesson i debatt under valrörelsen. Reinfeldt anser att han inte kan vinna en sådan debatt och vill inte ge Jimmie Åkesson ”reklamutrymmet”. Det är många andra, såväl inom politiken som i medievärlden, som har velat ”tiga ihjäl” Sverigedemokraterna.
Kunskapsunderskott
En som inte delar det synsättet är Niklas Orrenius, politisk journalist på Sydsvenska Dagbladet sedan ett drygt decennium. I sin nyugivna bok Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. samlar han reportage och krönikor han skrivit om Sverigedemokraterna sedan 2002. I en av de kommentarer, som under rubriken ”Vad hände sen?” följer på varje kapitel, skriver han: ”Jag tycker att det är dags att lägga meta-debatten åt sidan ett tag och istället ägna mer kraft åt att med noggrann och kritisk journalistik försöka ge en rättvisande bild av SD. Vi behöver fler djupgående granskningar av SD. Inte fler debatter om hur partiet bör behandlas.”
Vi har, skriver Niklas Orrenius, ett ”kunskapsunderskott om det parti som knackar på riksdagens dörr”. Ett underliggande tema i boken är just vilket förhållningssätt journalistiken ska ha gentemot Sverigedemokraterna. På det sättet är reportaget ”Tiga ihjäl! Vad är det för snack!”, som Orrenius skrev för Publicistklubbens årsbok 2007, centralt i boken. Han skriver där att svenska nyhetsredaktioner behandlar Sverigedemokraterna som ”en skum gruppering som det är vår uppgift att bekämpa”, men talar några sidor längre fram om att han inte längre känner sig ”bekväm med att ett demokratiskt valt parti är någon sorts fiende för oss nyhetsredaktioner. Det är inte vår uppgift att driva politiska kampanjer.”
Objektiv strävan
Intrycket man får av Niklas Orrenius välskrivna reportage är att han verkligen försöker vara objektiv och, trots att han tycker illa om Sverigedemokraternas politik, lyckas han bra i sin strävan. Han tycks också åtnjuta ledande partiföreträdares förtroende. Dessa talar annars ofta om ”massmediernas svek”. Ingen berättar, enligt SD, ”sanningen” om de problem som invandringen orsakar, samtidigt som partiet stängs ute och inte får komma till tals. Å andra sidan finns de som hävdar att SD får för mycket utrymme i medierna i proportion till partiets storlek.
Sverigedemokraterna har den uttalade målsättningen att bli det tredje största partiet i Sverige. Redan 2006 lade 2,93 procent av väljarna sin röst på SD och partiet fick mandat i fullmäktige i nära hälften av landets kommuner. Sedan dess har stödet för partiet alltså växt ytterligare och den åtrådda riksdagsplatsen är inom räckhåll. I takt med framgångarna har SD:s legitimitet ökat och att ”tiga ihjäl” partiet är knappast längre ett alternativ.
(Publicerat 2010-04-22)
SD-bevakning prövar journalisters objektivitet
http://www.ne.se/rep/sd-bevakning-prövar-journalisters-objektivitet
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
