Magnus Zetterholm, fil.dr i Nya Testamentets exegetik
För de flesta människor är det självklart att judendom och kristendom är två olika religioner. Under den kristna historien visas det av att förhållandet mellan dessa två religioner varit minst sagt komplicerat.
Det fanns ett utbrett förakt för judendom redan i den förkristna världen, och det råder ingen tvekan om att den kristna kyrkan effektivt har vidarefört och utvecklat antijudiska föreställningar. Men med tanke på att kristendomen har sitt ursprung inom judendomen ter sig den utvecklingen en smula märklig.
 |
Judiskt ursprung
De flesta forskare är i dag överens om att Jesus under det första århundradet var djupt rotad i den tidens judendom. I början av det andra århundradet finner vi emellertid hur kristna företrädare ger uttryck för en motsatt uppfattning. Som biskopen Ignatius i Antiokia uttrycker det i ett brev skrivet omkring år 117: Det är avskyvärt att tala om Jesus Kristus och samtidigt praktisera judendom. Vilka mekanismer är det som ligger bakom en sådan häpnadsväckande utveckling?
Traditionellt har man sett kristendomens uppkomst som resultatet av en konflikt mellan en stelnad judendom och en ideologiskt överlägsen kristendom. Det finns i dag starka skäl att ifrågasätta denna i många stycken konfessionellt färgade bild. Tar man i stället kristendomens judiska ursprung på allvar och beaktar de sociopolitiska omständigheterna i det romerska riket framträder en annorlunda bild av separationsprocessen.
Många icke-judar hyste en djup beundran för judendom och deltog i synagogans liv. Det medförde inte några problem, under förutsättning att den som intresserade sig för judendom också uppfyllde sina plikter mot stadens officiella religion. I antiken uttryckte man lojalitet mot staten genom att delta i den officiella religionen, och underlåtenhet att uppfylla sina religiösa plikter kunde få mycket långtgående konsekvenser. Den enda grupp som var undantagen detta krav var judarna, som vägrade tillbe andra gudar.
I synagogorna umgicks judar och intresserade icke-judar, och det är sannolikt i denna miljö som kristendomen först vinner insteg. I en del synagogor började man omfatta tron på Jesus som Guds Messias. För icke-judarna i dessa judiska församlingar ledde emellertid detta till ett problem. Medan dessa tidigare kunnat leva med en fot i judendomen och en i den officiella religionen så krävde nu de judiska företrädarna för den kristna rörelsen att icke-judar skulle upphöra att tillbe statens gudar.
I ett första skede kan man misstänka att de löste detta dilemma genom att i relation till myndigheterna helt enkelt utge sig för att vara judar. Dessa var ju undantagna kravet på att delta i den officiella kulten. Denna strategi skulle dock snart försätta de icke-judiska kristna i en än mer brydsam situation på grund av politiska omständigheter.
En ny religion
År 66 utbröt en omfattande judisk revolt, som nedkämpades först efter fyra års hårda strider. Konsekvenserna för det judiska folket i Israel blev katastrofala Jerusalem och templet ödelades. Samtidigt tilltog den slumrande anti-judiskheten judar förföljdes och dödades.
För de icke-judar som dolt sig i de Jesustroende judarnas synagogor uppstod nu ett nytt dilemma. Skulle de fortsätta att utge sig för att vara judar och riskera att bli förföljda eller till och med dödade? Eller skulle de avslöja sin rätta identitet, men då riskera att anklagas för illojalitet mot den officiella religionen och för att ha haft samröre med de upproriska judarna?
I den här situationen är det troligt att det bland de icke-judiska kristna uppstod en vision om att skapa en egen legal plattform för sin religiösa övertygelse. Rom kunde ge tillstånd till nya religioner, men bara om det kunde antas att den nya kulten inte utgjorde något hot mot samhället. Att i den situation som rådde efter det judiska kriget föreslå att en religion med judiska inslag skulle tillåtas förfaller som ett omöjligt företag.
Lösningen blev att den icke-judiska kristna rörelsen, som en del av sin strategi att bli accepterad av myndigheterna, kraftigt betonade just sin icke-judiskhet. Eftersom man samtidigt var i behov av judendomens privilegier när det gällde förhållandet till den officiella kulten gällde det att lyckas med konststycket att övertyga myndigheterna om att kristendomen representerade den sanna tolkningen av de judiska heliga skrifterna. Priset för denna strategi blev ett totalt förkastande av allt judiskt även av den judendom som också betraktade Jesus som Messias.
Antijudisk teologi
Den kontext i vilken separationen mellan judendom och kristendom och den kristna antijudiskheten bör förstås är som en ideologisk resurs i en strävan att övertyga de romerska myndigheterna om kristendomens legitimitet.
Olyckligtvis skulle det dröja till början av 300-talet innan kristendomen verkligen blev en tillåten religion. Under mellanperioden hade den antijudiskhet som haft sin upprinnelse i en specifik historisk situation blivit en naturlig del av kyrkans teologiska reflektion, och i takt med att kyrkans politiska makt ökade fick den också oanade möjligheter att omsätta teologi i praktisk handling med stora konsekvenser för det judiska folket.
(Artikeln publicerad 2003-04-16)
Separationen mellan judendom och kristendom
http://www.ne.se/rep/separationen-mellan-judendom-och-kristendom
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
