Clarence Crafoord, läkare, psykoanalytiker och författare
Läran om det omedvetna går som en röd tråd genom Sigmund Freuds författarskap och utgör dess ofrånkomligaste del.
Med början hos Freud själv ska vi ta oss igenom hans författarskap för att se hur hans uppfattning om det omedvetna utvecklades från tidigt 1890-tal till sent 1930-tal.
 |
|
Freud var oupphörligt produktiv ända fram till sin död 1939. |
|
BETTMANN/CORBIS/SCANPIX |
Freuds inre
När jag försöker göra mig en bild av hur den äregirige unge Freud levde och arbetade får jag ett intryck av en person som var nära nog berusad av sin egen nyfikenhet och begåvning. Detta tog sig uttryck i en säregen förmåga att se och fånga nya sammanhang i den verklighet han mötte. Lägg därtill iver, energi och stark tro på sig själv! Kan vi spåra källor i Freuds eget omedvetna?
Låt mig ge en biografisk skiss som vill antyda hur Freuds inre självbild formades. Han var det förstfödda välkomna söndagsbarnet till sin unga mor – sannolikt högt älskad och beundrad av henne på ett sätt som grundlade en i grunden sund men tidvis starkt neurotisk narcissism hos honom. Han kan aldrig ha tvivlat på moderns kärlek, men den grundlade säkerligen en oidipalt färgad ambivalens gentemot fadern. Sigmunds stora begåvning torde både ha skrämt och sporrat fadern. Han var en vetgirig och bokslukande gosse och tog det faktum att han var primus i klassen som en självklarhet. I tonåren mötte han en kamrat – Eduard Silberstein – som speglade honom. Den bevarade korrespondensen vittnar just om Freuds temperamentsfulla upptäckariver och föraningar om framtida storverk, oklart inom vilket område, juridik eller naturvetenskap. Han var övertygad om triumfer, vilket ämne han än valde. Ett exempel: Eduard och Sigmund lärde sig som hobby spanska tillsammans, läste Cervantes Don Quijote i original och utvecklade på basen av spanskan ett hemligt språk gemensamt (Gay). Sigmund läste samtidigt andra klassiker, däribland Goethe, Shakespeare och Darwin.
Lars Sjögren påpekar i sin biografi över Freud hur dennes framväxt ur små förhållanden och emancipation genom familjens uppbrott från den trångsynta småstaden också bidrog till Freuds inre beslut att erövra världen. Det finns en legend som berättar hur fadern Jacob Freud kränkts på gatan av en förbipasserande som slog av honom hatten och röt ”Ur vägen jude!” och på Sigmunds fråga vad han då gjorde sade fadern: ”Jag tog upp hatten”. Sonens frustrerade vrede inför faderns undfallande kan ses som en allegorisk bakgrund till Freuds trotsiga föresats om att erövra världen.
Det omedvetna
I uppsatsen ”Det omedvetna” sammanfattar Freud på ett koncist och nästan kompakt sätt sin uppfattning om hur han ser på det omedvetnas natur.
Freud inleder sin framställning med att betona att det bortträngda bara är en del av det omedvetna. Han konstaterar att det omedvetna definitionsmässigt är ovetbart och att vi bara har en indirekt kännedom om det genom felhandlingar, drömmar, psykiska symtom och tvångsfenomen. Freud hänvisar till Kant, som lär oss att vi bara indirekt kan nå kunskap om världen och menar att vår varseblivning av den – omedvetna – inre världen är lika bristfällig som vår varseblivning av yttervärlden men betonar att psykoanalysen gör det lättare för oss att på ett korrekt sätt varsebli den inre världen än det är att varsebli den yttre.
”Lika lite som det fysiska behöver det psykiska i verkligheten vara sådant som det förefaller oss.” (1915)
Freud uppehåller sig därefter vid en diskussion om i vilken form man kan tänka sig att de psykiska akterna existerar i centrala nervsystemet och avvisar varje tanke på att föreställningar som är omedvetna, förmedvetna eller medvetna skulle äga samtidiga inskrifter med olika lokalisationer utan tvärtom ”rycker från den ena punkten till den andra i föreställningsvärlden utan att förlora sin första lokalisering – var den nu än är”. (1915)Freud övergår så till att diskutera de känslor som är knutna till föreställningsrepresentanserna i det omedvetna. Han konstaterar:
”En drift kan aldrig bli objekt för medvetandet, bara den föreställning som representerar den. Men inte heller i det omedvetna kan driften representeras på annat sätt än genom föreställningen. Om inte driften var knuten till en föreställning eller trädde i dagen som ett affekttillstånd, så skulle vi inte kunna veta något om den.” (1915)
Lille Hans
Berättelsen om analysen av ”Lille Hans” (1909) illustrerar elegant det dynamiska omedvetnas samspel med lille Hans upplevelser, symtom och lek i yttervärlden, allt förtydligat genom faderns levande återgivande av sina samtal med Hans. Det handlar här verkligen om en analys: hur bearbetningen av de derivat av det omedvetna som utgör symtom och inskränkningar genom fobin successivt kan analyseras, benämnas och avladdas så att Hans till slut löser sin oidipala problematik‚ dödsönskningarna mot fadern som han älskar och som springer ur hans åstundan att skaffa barn tillsammans med modern. I dialogen utspinner sig följande sedan Hans länge kämpat med könsskillnaderna och sin kastrationsångest:
Den 30 april. Eftersom Hans återigen leker med sina låtsasbarn säger jag [fadern] till honom: ”Hur kommer det sig att dina barn lever fortfarande? Du vet ju att en pojke inte kan få barn.”Hans: ”Det vet jag. Förut var jag mamman, nu är jag pappan.”Jag: ”Och vem är mamma till barnen?”Hans: ”Tja, mamma, och du är farfar. ”Jag: ”Så du skulle vilja vara lika stor som jag, vara gift med mamma, och hon ska sedan få barn.”Hans: ”Ja, det skulle jag vilja och hon i Lainz (min mor) är farmor.” (1909)
Allt slutar väl. Den lille Oidipus har funnit en lyckligare lösning än den som är föreskriven av ödet. I stället för att undanröja sin far unnar han honom samma lycka som han kräver för egen del; han utnämner honom till farfar och gifter bort också honom med den egna modern.
Det är aggressiviteten mot den älskade fadern som lille Hans tränger bort och som återkommer i form av den förskjutna rädslan för att hästarna och deras tungt lastade vagnar ska ramla omkull. Freud uttrycker detta samband på följande förtätade sätt:
”Det finns dock i jämförelse med den omedvetna föreställningen den betydelsefulla skillnaden att den omedvetna föreställningen efter bortträngningen blir bestående som reell bildning i systemet Omv efteråt, medan vad som där svarar mot den omedvetna affekten bara är en möjlig ansats som inte fått komma till utveckling. Strängt taget, och trots att språkbruket förblir oklanderligt, finns det alltså inga omedvetna affekter på samma sätt som det finns omedvetna föreställningar. Det kan emellertid mycket väl förekomma affektbildningar i systemet Omv vilka blir medvetna som andra affektbildningar. Hela skillnaden beror på att föreställningar är laddningar – i grunden av minnesspår –, medan affekterna och känslorna svarar mot urladdningsprocesser, vilkas slutliga yttringar uppfattas som förnimmelser.” (1915)
Lille Hans förnimmer sin oproportionerliga rädsla för hästar medan hans laddade föreställningar om pappas vrede inför hans önskningar att ta modern i besittning förblir omedvetna. Freud betonar betydelsen av substitutföreställningen för tillträdet till det omedvetnas eller rättare förmedvetnas system för förståelsen av symtomet. I sitt resonemang presenterar Freud olika aspekter på fenomenet det omedvetna, den topiska aspekten som beskriver det omedvetna som ”geografiskt” åtskilt från det medvetna, den dynamiska aspekten där han introducerar de olika psykiska instanserna som system som han betecknar med förkortningarna Omv, Mv och Fmv samt så småningom också den ekonomiska aspekten, varvid han introducerar ett resonemang kring de tänkta mängdförhållanden som reglerar de energier som tänkes verksamma mellan de olika systemen. När man inom psykoanalysen kan beskriva ett fenomen som det omedvetna från dessa tre aspekter menar Freud att man tillfredsställer de krav som kan ställas på en metapsykologisk redogörelse.
Systemkommunikation
I ett kapitel om de särskilda egenskaper som kännetecknar systemet Omv konstaterar Freud att kärnan i detta ”är driftrepresentanser som söker sin urladdning, alltså önskeimpulser”. Det finns inga motsägelser mellan olika önskeimpulser, ingen negation, inget tvivel men heller ingen säkerhet i detta system, vidare är laddningarna inom systemet rörliga vilket leder till att en föreställning kan avge sin laddning till en annan genom förskjutning eller en föreställning kan samla laddningen från flera andra genom förtätning. Vidare härskar i systemet Omv tidlöshet så att ”före” och ”efter” eller logisk kronologi inte finns, något som också upphäver vanliga kausalitetsförhållanden. Vi känner igen mycket av det sagda i det Freud också kallar primärprocessen i tänkandet som skiljs från den mer realitetsanpassade sekundärprocessen.
Ett av de mest djupsinniga avsnitten i uppsatsen om det omedvetna är Freuds diskussion av kommunikationen mellan de olika systemen Omv, Fmv och Mv. Freud tar här upp de derivat från det omedvetna som kommer till uttryck i fria infall, felhandlingar och inte minst i vad som tilldrar sig i överföringen i den psykoanalytiska situationen, där man direkt kan iaktta hur de censurer som verkar på gränsen mellan de olika systemen fungerar. Här antyder Freud inte bara skeenden som under analysen kan iakttas i vad som sker inom analysanden utan också vad som sker i fältet av överföring och motöverföring mellan dem. Här kan vi erinra om Freuds skarpsinniga formulering:
”Det är mycket anmärkningsvärt att en människas Omv kan reagera på en annans Omv med förbigående av Mv. Förhållandet förtjänar en mer ingående undersökning, särskilt med avseende på om man kan utesluta existensen av förmedveten aktivitet, men är i sak obestridligt.” (1915)
Freud avslutar sin avhandling om det omedvetna med en diskussion av schizofrenins exempel på hur systemet Omv bryter fram i de schizofrenas tänkande och språk och hur här ordföreställningar blandas med sakföreställningar, ett resonemang som föregriper senare forskningar kring psykoanalys och semiotik och lingvistik som tagits upp av främst franska psykoanalytiker.
Låt mig bara citera en av Freuds formuleringar i detta sammanhang:
”Det visar sig att laddningen av ordföreställningen inte tillhör bortträngningsakterna utan representerar de första av de återställnings- och läkningsförsök som på ett slående sätt dominerar den kliniska bilden av schizofrenin. […] Vår själsliga verksamhet rör sig ju i allmänhet i två motsatta riktningar, antingen från drifterna genom systemet Omv till det medvetna tankearbetet eller vid incitament utifrån genom systemen Mv och Fmv till jagets och objektens Omv-laddningar.” (1915)
En psykisk apparat
Därmed är vi tillbaka, anser jag, vid den optiska modell i vilken Freud så elegant konkretiserade sin vision av en psykisk apparat som ständigt hanterar strömmarna mellan det omedvetna, det förmedvetna och medvetandets varseblivningsprocesser som ett ständigt pågående pulserande förlopp.
Freud vidareutvecklade sin syn på den psykiska apparatens uppbyggnad under 1920-talet framför allt i sina skrifter Jaget och detet (1923) och sina teorier om ångesten i ”Hämning, symptom och ångest” (1926). Han hade reviderat sin driftsteori i Bortom lustprincipen (1920) genom införandet av dualismen livsdrift, Eros, och dödsdrift, Thanatos, något som alltjämt är omdiskuterat. Synen på det omedvetna har däremot genom åren kvarstått relativt oförändrad hos Freud frånsett att han integrerat sin syn på det dynamiska omedvetna i den andra topiken, den som han lade fram i Jaget och detet (1923).
Det måste ses som ett ovanligt kraftprov när han under och efter den motvilliga emigrationen till London år 1938 – plågad av sin käkcancer – vid 82 års ålder skrev sin sista sammanställning i den ofullbordade Psykoanalysens huvudlinjer (1940). Här återkommer han till de psykiska kvaliteterna och ställer det omedvetna mot medvetenheten som Freud menar ”saknar varje förklarings- eller beskrivningsförsök”.Jag vill slutligen påminna om denna kristallklara text av den 82-årige Freuds hand:
”Omedvetenhet är den allenarådande kvaliteten i detet. Detet och det omedvetna hör lika nära samman som jaget och det förmedvetna, ja, förhållandet är här ännu mer uteslutande. En tillbakablick på en individs utvecklingshistoria och psykiska apparat gör det möjligt att fastställa en betydelsefull uppdelning i detet. Ursprungligen var ju allting det, och jaget utvecklades ur detet genom yttervärldens fortlöpande inflytande. Under denna långsamma utveckling gick en viss del av detets innehåll över i det förmedvetna tillståndet och upptogs på så sätt i jaget. Annat stannade kvar oförändrat i detet som dess svårtillgängliga kärna. Men under denna utveckling återförsatte det unga och svaga jaget redan upptaget material i omedvetna tillstånd, släppte det ifrån sig och förhöll sig på samma sätt gentemot en del nya intryck som det hade kunnat ta upp, så att dessa, efter att ha tillbakavisats, bara kunde efterlämna ett spår i detet. Denna senare del av detet kallar vi, med avseende på dess uppkomst, för det bortträngda. Det spelar knappast någon roll att vi inte alltid klart kan skilja mellan de båda kategorierna i detet. De sammanfaller ungefärligen med uppdelningen i ursprungligen medbragt och under jagets utveckling förvärvat.” (1940)
Vi kan därmed se hur det går en påfallande klar linje i Freuds uppfattning om det omedvetna, alltifrån dess första uppdykande i en fotnot till fallskildringen ”Emma von N” i Studier i hysteri som skrevs 1893 över den uttömmande skildringen i Drömtydnings sjunde kapitel via exemplifieringarna i de stora fallskildringarna och den sammanfattande teorin i artikeln från 1915 genom presentationen av en ny driftteori 1920 och presentationen av den andra topiken i Jaget och Detet 1923 och de kulturhistoriska En illusion och dess framtid (1927) och Vi vantrivs i kulturen (1930) från nästa årtionde fram till den eleganta avslutningen av författarskapet i Psykoanalysens huvudlinjer (1940). Läran om det omedvetna går sålunda att följa genom hela författarskapet i Freuds psykoanalys och kan liknas vid själva atmosfären i psykoanalysen, dess ofrånkomligaste del och det universum i vilket vi oavvisligen ständigt befinner oss.
Litteratur
- Freud, S., Analys av en femårig pojkes fobi. Lille Hans, 1909 (ingår i Samlade skrifter VI: Fallstudier, 1999)
- Freud, S., Det omedvetna, 1915 (ingår i Samlade skrifter IX: Metapsykologi, 2002)
- Freud, S., Psykoanalysens huvudlinjer, 1940 (ingår i Samlade skrifter IX: Metapsykologi, 2002)
- Gay, P., Freud (1990)
- Sjögren, L., Sigmund Freud – mannen och verket (1989)
Texten är ett utdrag ur Clarence Crafoords bidrag i tidskriften Divans temanummer Freuds bar III (2005)
(Artikeln publicerad 2006-05-03)
Sigmund Freud: Freud och det omedvetna
http://www.ne.se/rep/sigmund-freud-freud-och-det-omedvetna
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
