Skånskdanskt:
Skånska historier
av Arne Järteliusnyhetsredaktör vid Nationalencyklopedin
Som så ofta handlar det även den här gången om bruk, återbruk och, i vissa fall, även om missbruk av historia. Att det är på det viset beror på att historien inget annat är än en färskvara som varje tid och skilda gruppintressen använder var och en på sitt sätt, var och en med i sina syften. Skånes historia innehåller flera exempel på det.
För 350 år sedan blev Skåne svenskt efter att från äldsta historisk tid ha varit en del av Danmark. Vid några tillfällen därefter höll danskarna så när på att återerövra sin skånska provins, men sedan en bit in på 1700-talet är Skåne en fast del av Sverige. I juli för 100 år sedan sprängdes logementsfartyget Amalthea i Malmö hamn varvid en av strejkbrytarna ombord på fartyget miste livet och 23 skadades. För det dådet dömdes socialisten Anton Nilson till döden för att sedermera få sitt straff omvandlat till livstids fängelse.
Svenskdanskt historiebruk Det var vid freden i Roskilde 1658 som Skåne blev svenskt. Fredsförhandlingarna avslutades den 26 februari och, finns det uppgifter om, dagen därpå skrevs fredsavtalet på. Den 1 mars tog en svensk truppstryka på order av konungen och ledd av en överste Johan von Essen över Malmöhus fästning, och veckan därefter var det kungens, Karl X, tur att ta in på fästningen för att fira furstligt i dagarna tre.
malmö museer Bryggarens Anders Christens värdefulla silverskatt från 1600-talet finns nu utställd på Malmö Museer.
Att Skåne blev svenskt 1658 har genom århundradena firats på olika sätt. 1758 verkar inget särskilt ha hänt när det gäller fredsfirande. 100 år därefter sammanföll fredsjubileet med höjdpunkten för skandinavismen och då var det inte heller läge att fira. Men på 250-årsdagen, 1908 således, var det annat liv i firarluckan. Så dags hade Sverige nyligen blivit av med Norge och den svenska förlusten av Finland skulle snart fylla jämt. Detta måste celebreras! Sagt och gjort. Utanför Nordiska museet ställdes en ryttarstaty med Karl X i en magnifik pose (Stortorget i Malmö hade fått sin staty efter denne framgångsrike fältherre i samband med en industri- och slöjdutställning i staden 1896, och från skånskt håll var man inte glad över att "deras" konung även skulle stå staty i huvudkommunen), huvudstaden ställde sedan till med en så storartad fest med vidhängande "fredståg" att den danske ambassadören så smått var betänkt på att resa hem till Danmark.
1958 hände inte mycket i firarväg i anslutning till Roskildefreden. Det fick dröja i ytterligare 50 år och då var det framför allt den i sammanhanget förfördelade parten, "förloraren", som ställde till med minnesfirandet. Den 26 februari invigde den danske kronprinsen utställningen "Roskildefreden" med det danska exemplaret av fredstraktaten som huvudnumret (det svenska exemplaret av fredstraktaten finns för närvarande utställt på Blekinge läns museum i Karlskrona), och stadens biskop ledde en minnesgudstjänst i domkyrkan. I samband med den gjorde han en lätt humoristisk betraktelse där han betonade att Roskildefreden i vår tid med de allt mindre viktiga nationsgränserna intar en underordnad och, i ordets rätta bemärkelse, historisk roll. Vidare höll den danske kulturministern Brian Mikkelsen ett tal och det gjorde även den svenske ambassadören i Köpenhamn Lars Grundberg.
– Men ambassadören var den ende uppsvensken på plats. Övriga inbjudna svenskar med den skånskfödde landshövdingen i spetsen kom samtliga från Skåne. Det betydde att det var Skåne och Danmark som var företrädda. Det är för övrigt något som är återkommande när det gäller de officiella svenska kontakterna med Danmark. Det är skåningar som skickas fram. Det är vi som sköter det mesta här nere när det gäller representation. Det är kanske signifikativt.
Den som säger det är Göran Larsson, Lundabo, inbiten skåning, sedan några år chef för Malmö Museer och en av de officiellt inbjudna i Roskilde i samband med fredsdagen.
På kungens orderMalmö Museer finns till sin huvuddel inhyst i Malmöhus, ett slott med anor från 1400-talet. Det var här det hände när det begav sig både 1658 och när dansken vid några senare tillfällen – 1677 hängde det på några stegar – försökte ta tillbaka både fästningen och det landskap som den utgjorde porten till. Därför är det helt följdriktigt att det är här som den första mars en basutställning invigdes med uppgift att skildra fästningens inre liv och det historiska skeendet vid mitten av 1600-talet. Utställningen finns inrymd i det ena av två kvarvarande kanontorn (totalt fyra har det en gång funnits). Det gör att man som besökare förflyttas mitt in i det som för 350 år sedan var händelsernas centrum.
– Det vi har valt att betona i vår utställning är det historiskt vetenskapliga i sammanhanget. Att Skåne blev svenskt 1658 är en, historiskt sett, intressant och viktig händelse. Med vår utställning vill vi stimulera intresset för det samhälle som fanns vid den här tiden.
Att utställningen på Malmöhus – "På kungens order: 1600-talets skånska krig" benämnd – öppnar just denna vår är således ingen tillfällighet, men den ska samtidigt ses som en av flera länkar i museets långsiktiga program att förnya samtliga basutställningar. I en inte alltför avlägsen framtid ska man på museet kunna ta sig från forntid till nutid för att den vägen kunna bilda sig en uppfattning om stadens historia med utblickar över resten av Skåne. "På kungens order" är ingen omfattande utställning, men den ger grundfakta i sammanhanget på ett lättillgängligt sätt – bland annat med några åskådliga modeller – och, bäst av allt, den gör det på platsen för brottet.
– Vad vi lyckats få med i utställningen är några föremål som av olika skäl inte varit utställda på ett tag. Dit hör framför allt en stor silverskatt från tiden – det var en Malmöborgare som grävde ner den på 1670-talet för den händelse dansken skulle erövra Malmö – och som i slutet av 1800-talet blev funnen i kvarteret Druvan i samband med en ombyggnad. Nu har vi ställt ut den i en av de gamla krutkamrarna i kanontornet och vi är väldigt stolta över att ha den.
MinnesmärkningarDet är ont om minnesmärken i Malmö för att åminna stadens och Skånes övergång i svenska händer. Det är bara Karl X där han sitter på sin häst och blickar mot rådhuset på Stortorget som minner om vad som en gång timade. Till och från har det funnits opinioner för att flytta kungen – när han ställdes ut 1896 protesterade bl.a. Axel Danielsson som inte ville se ännu ett militaristiskt jippo förevigat i brons – men en svala gör som bekant ingen sommar. Man kan, som museichef Larsson säger, se bristen på monument och på andra nationalistiska utbrott för att åminna Roskildefreden som ett lika ansvarsfullt som vettigt historiebruk.
Det på sin tid mycket uppmärksammade Amaltheaattentatet 1908 har inte avsatt några som helst spår i Malmös stadsbild. De som ser det som ett, som vi skulle benämna det i dag, terroristattentat skyggar redan för tanken att utmärka det på något sätt. Andra, som ser attentatet både som berättigat och som därutöver tycker sig se aktuella paralleller till det som Anton Nilsson och hans kolleger utförde, vill få platsen för brottet utmärkt med ett minnesmärke. Några av de senare – med bland andra två i ämnet kunniga historiedocenter som undertecknare – gav uttryck för detta i en debattartikel i Sydsvenskan (2008-03-04).
Må det gå som det vill med det senare. Vad debattörerna sätter ljuset på är detta med hur historien brukas, vem det är som brukar den och med vilka medel den kan, får och bör brukas.
Extern länk: Roskildefreden
Skånskdanskt: Skånska historier
http://www.ne.se/rep/skånskdanskt-skånska-historier
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
