Sköna maj: När världen vände

Sköna maj:

När världen vände

av Arne Järteliusnyhetsredaktör vid Nationalencyklopedin

40 år räcker inte på långa vägar. I alla fall inte för att få en gata i Paris uppkallad efter sig. Det senaste namntillskottet i den parisiska gatufloran är Place du 8 Février 1962, uppkallad efter en fredsdemonstration i det dåvarande franskstyrda Algeriet. Efter det kan det kanske vara dags för en Avenue du 18 Mars 1962, dagen för Evianavtalet som gjorde slut på kriget i Algeriet. Men till att ge revolten i den franska huvudstaden i maj 1968 en gata eller rentav ett torg är det, i alla fall om kronologin får styra, fortfarande långt kvar.

Annars är det ju vanligt i länder som Italien, Frankrike, Spanien, Grekland och Portugal att med hjälp av gatunamn påminna om specifika händelser. En vandring i Paris skulle kunna ge upphov till en smärre frågesport. Vad säger följande namn på gator och torg om den franska historien: 8 maj 1945, 4 september 1945, 8 november 1942, 18 juni 1940, 19 mars 1962 och 11 november 1962? Finns det några svenska gator med specifika datumnamn?

 
keystone/ibl 
Studenter demonstrerar i Paris 17 maj 1968. Demonstrationståget är på väg till Renault-fabrikerna i Boulogne-Billancourt. 
Forget ParisFör den som är på firarhumör i Frankrike är maj en enda lång hejaramsa; från arbetarnas första maj, via fredsdagen sju dagar senare till pingst och mödrarnas fest (fête des Mères). För nostalgikern är det 40 år sedan den så kallade majrevolten tog över Paris, i alla fall i den vänstra delen av staden. Det ihågkoms med drösar av nyutkomna böcker, massvis med specialutgåvor av tidskrifter (Le Magazin Littéraire: Collections om Les idées de Mai 68 är att rekommendera), specialbilagor av tidningar – Le Monde har varje dag under månaden en faksimil av förstasidan från motsvarande dag 1968 – och lika långa som långrandiga TV-utfrågningar av sådana som "var med"; i dag huvudsakligen äldre herrar som tycker att det var mycket bättre – beaucoup mieux – förr.

Godast i Paris denna maj var den av chokladmakaren Patrick Roger på 108 Boulevard St. Germain framtagna 1,1 kilo tunga gatsten – sådana studenterna kastade mot polisen – i choklad (Pavé de Mai 68) för det facila priset av 49 Euro. Det var ju under sådana riktiga gatstenar som, enligt tidens revoltromantik, de ljuvliga stränderna låg (sous les pavés la plage). På chocolatierns hemsida kan man samtidigt läsa ett antal slagord från maj 1968 av vilka l´imagination prend le pouvoir ('fantasin tar makten') le rêve est la réalité ('drömmen är verkligheten')och il est interdit d' interdire ('det är förbjudet att förbjuda') kanske ska kännas som en tröst för den i dag akut chokladsugne. Vad säger väl inte det upplägget om det vatten som runnit under Paris broar sedan maj 1968?

6 maj i år – på dagen 40 år tidigare byggdes de första barrikaderna i Paris – fanns det kanske anledning att ihågkomma att det gått ett år sedan Nicolas Sarkozy intog den franska tro... presidentposten. Då hade han hela 65 procent av den franska befolkningen bakom sig. Ett år senare är det mindre än hälften (32 procent). I ett av sina valtal inför presidentvalet kritiserade Sarkozy maj -68 och dess "vänsterarvtagare" för en fortsatt kris när det gällde "moral, auktoritet, arbete och nationell identitet". För 40 år sedan skyllde demonstranterna i Paris allt på l´établissement, i dag skyller Sarkozy allt på dem. När dagens franska vänsterstudenter demonstrerar är det mot förändring. Vem vill väl inte kunna pensionera sig vid fyllda 55 efter en välbetald livstidstjänst inom den franska staten? Vem?

1968-ikonen André Glucksmann har tillsammans med sin son Raphaël i vår utkommit med boken Mai 68 expliqué à Nicolas Sarkozy ('Maj 68 förklarad för Sarkozy'), men det är osäkert om president Sarkozy ens vill ha maj -68 – då han själv var 13 år – ytterligare förklarad för sig. Han läser nog i stället med större behållning den dåvarande vänsterledaren, nuvarande EU-parlamentarikern Daniel Cohn-Bendits Forget 68 (2008). Det är en intervjubok där den då det begav sig mest framstående vänsterledaren (animateur, med den tidens språkbruk) – 1968 en av initiativtagarna vid universitetet i Nanterre till den så grundläggande 22-marsrörelsen – i dag säger: "Världen av i dag är inte alls som den var 1968. Det vill säga att 68 och åren som följt därefter har dragit förbi. 68 var den första rörelsen i global skala som spreds i realtid. Vi levde i takt med Berkeley, Rom, Berlin, Budapest och sedan Prag."

Inställda fadersupprorDet finns ett antal martyrer från 1960-talsrevolten. Enskilda namn att nämna är tysken Benno Ohnesorg, italienaren Paolo Rossi, tjeckerna Jan Palach och Jan Zajíc samt polacken Ryszard Siwiec. Till dem ska läggas den vietnamesiske gerillaman som mördades på öppen gata och inför rullande televisionskameror i Saigon. De båda förstnämnda sköts ihjäl av polisen, de tre sistnämnda brände sig själva till döds. Gerillamannen mördades 1 februari 1968 av ingen mindre än den sydvietnamesiske polischefen Nguyên Ngoc Loan. Mördade kollektiv eller mindre grupper i samband med 60-talsrevolten var exempelvis sex medlemmar i Mississippi Freedom Summer som kämpade för de svartas sak i USA:s söder och fyra av USA:s nationalgarde ihjälskjutna studenter på Kent State University. (Nämnas ska självklart också att det var 1968 som såväl Martin Luther King som Robert Kennedy mördades.) Men framför allt annat fanns bland martyrerna det mot USA-invasionen av deras land kämpande vietnameser. Det var 31 januari 1968 som den så kallade Têt-offensiven inleddes. Utan Vietnamkriget och den antikrigsrörelse det gav upphov hade 68-rörelsen säkert inte vuxit sig så stark som den gjorde.

Det som i historien kommit att kallas 68-rörelsen startade redan 1964 i University of California i Berkeley, USA, med dess Free Speech Movement ("alla studentrevolters moder"). Därifrån förgrenade den sig ut över världen i olika konstellationer och med kronologier betingade av skilda historisk bakgrunder. I Västtyskland kom studentrörelsen på allvar igång sommaren 1967, Italiens studenter var ute redan året innan, i Nederländerna tog den sin början 1969 (om man inte räknar med "provos", en gycklardemonstrationsrörelse från mitten av samma decennium till dess död 13 maj 1967), Sverige såg ett mindre studentutbrott i maj 1968 och det gällde även för Danmark ("Fristaten Christiania" kom först 1971). Storbritanniens studenter var i sammanhanget ute tidigt med en Beat-Poetry-Festival i Albert Hall i juni 1965 som upptaktsmöte. När det sedan gäller länder som Spanien, Portugal och Grekland var det vid den här tiden ganska tyst, inte minst med tanke på de diktaturer som då styrde i dessa länder. Något liknande satt förvisso även vid makten i Tjeckoslovakien, Ungern, DDR och Polen, men där lyckades man trots det på olika sätt och på ett framgångsrikt sätt ifrågasätta makten. Det hela tog ett slut med förskräckelse i samband med det av Sovjetunionen ledda Warszawapaktsintåget i Tjeckoslovakien 21 augusti 1968. Det skulle sedan dröja hela 21 år innan muren slutligen föll, men fröna till det fallet såddes redan på 1960-talet. Japans studenter – 68-rörelsen var som sagt världsomspännande – inledde faktiskt sin revolt redan i slutet av 1950-talet, men den hade få återverkningar i väst.

Noteras i uppräkningen ovan är utvecklingen i de länder som deltagit på axelmakternas sida i andra världskriget. Förutom att ifrågasättandet av fadersgenerationen där (intressant nog med undantag för Österrike) var häftigare både kollektivt och individuellt – "Vad gjorde du under kriget pappa?" – så utvecklades delar av revolten även i en högerterroristisk riktning (tyska Baader-Meinhof, italienska Röda brigaderna, japanska Sekigunha).

En omvänd värld För det första kan det, som framgått ovan, vara bra att se årtalet 1968 mer som ett närmevärde än som ett absolut tal. Det är inte minst viktigt om man betänker att 68-rörelsen var ett globalt fenomen av och för ungdomar – "You can´t trust anybody over thirty." – med allt vad det betyder av tidsförskjutningar (detta skedde före Internet), nationella särmärken och historiska orsakssamband.

För det andra var 68-rörelsen en global rörelse av sällan skådad intensitet. Det handlade om ingenting mindre än ett gränslöst förtroende för den egna generationens förmåga, om grandiosa förväntningar på att världen faktiskt var möjlig att förändra och en tro på utopin och på den nya människan.

För det tredje var 68-rörelsen en befrielserörelse. Den handlade om frihet från auktoriteter och beroenden, från konventioner och traditioner samt frihet från plikter och sedan länge övergivna moralföreställningar.

Av många intressanta böcker om "1968" – Håkan Arvidssons svenska förhållanden skildrande Vi som visste allt: Minnesbilder från 1960-talets vänsterrörelse (2008) kan definitivt räknas dit – hör historieprofessorn Norbert Freis 1968: Jugendrevolte und globaler Protest (2008) till de intressantare även om den ställvis är aningen tyskt baktung. Den avslutas med följande citervärda sammanfattning: "1968 var inte året som förändrade allt, för att vara det var redan för mycket på gång. Men efter '68' var nästan ingenting som förut. Och på så vis var '68' överallt."

Externa länkar: Patrick Roger – chocolatier, 1968 – en utställning på Judiska museet i Stockholm och Moderna museet: Milano–Turin 1958-1968

(Reportaget publicerat 2008-05-15)

 

Sköna maj: När världen vände
http://www.ne.se/rep/sköna-maj-när-världen-vände
Nationalencyklopedin, 2012-05-27 Kopiera källangivelse