Skeva Afrikabilder

Ellen Albertsdóttir, frilansjournalist och NE-medarbetare

Hur ser den svenska Afrikabilden ut? Forskaren Mai Palmberg har undersökt hur Afrika och afrikaner skildras i svenska läroböcker. Hon menar att skildringarna visserligen har blivit bättre. Afrikanerna skildras inte längre som stridbara vildar. Men andra stereotyper är svårare att bli av med. Dit hör att afrikaner fortfarande kan beskrivas som passiva bybor utan initiativförmåga.

Mai Palmberg arbetade tidigare vid Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala och undersökte redan 1987 fördomarna om Afrika i Afrika i skolböckerna: Gamla fördomar och nya. Uppföljaren Afrikabild för partnerskap?: Afrika i de svenska skolböckerna kom 2000, tretton år senare.

Afrikas framtid.

ISTOCK PHOTO

Osynlig medelklass

I sin forskning har Palmberg visat att läroböckerna sällan nämner den stora medelklassen i Afrika, det vill säga alla afrikaner med jobb, utbildning, hus och bil. I stället visar man, starkt förenklat, upp det fattiga Afrika i stark kontrast mot det rika, ofta korrumperade, Afrika.

Palmberg studerade 62 läroböcker i SO för högstadiet i Afrikabilder för partnerskap. Trots att Afrika har väldigt många miljonstäder visar hon här hur läroböckerna ger bilden av att alla afrikaner bor på landet.

Städer nämns ofta som ett problem, vilket ger en känsla av att stadsliv inte är naturligt i dessa områden. Stadsliv blir i stället en eftergift till en västerländsk livsstil, något man importerat med biståndet tillsammans med modern teknik.

Detta kan jämföras med att Sverige ses som ett naturligt kristet land, medan kristendom och islam ses som något som påtvingats Afrika utifrån. Detta trots att stora delar av Afrika kom i kontakt med dessa religioner långt innan Sverige blev kristnat.

Kulturkrets och utvecklingsnivå

Under senare tid har Palmberg också studerat skillnaden mellan svenska och finländska läroböcker:

– Finländska skolböcker använde kulturkrets som begrepp. Det är en slags omskrivning av ras eller civilisation. Man skriver att det finns olika kulturkretsar i världen och talar om Afrika som en skild kulturkrets. Den generaliseringsformen och det sättet att se på världen finns inte i de svenska böckerna.

I Sverige har man i stället talat mer om utvecklingsnivå.

– Men det är inte så politiskt korrekt längre att tala om lägre utvecklingsnivå. Det kan däremot finnas kvar i bilder och text, alltså i själva tankesättet, säger Mai Palmberg.

Namnlösa och passiva afrikaner

Afrika beskrivs många gånger som en historielös kontinent. De svenska skolböckernas historieskrivning börjar i princip alltid med den europeiska koloniseringen, och afrikanerna är själva ganska frånvarande i den. På så vis skildras Afrika framför allt som ett fält för europeiska upptäcktsresor.

Totalt förekommer 26 icke-afrikaner i de avsnitt om Afrikas historia som Palmberg har undersökt. Detta kan jämföras med att endast 30 afrikaner över huvud taget nämns i samtliga böcker i undersökningsmaterialet.

Mai Palmberg är också starkt kritisk till att de afrikaner som syns på bilderna i läroböckerna sällan presenteras med namn eller geografisk plats.

Hon får medhåll av Stefan Blessenius och Staffan Larsson i uppsatsen ”Gestaltning av Afrika i läroböcker för grundskolans senare år: en bildanalys” (Malmö högskola). De har undersökt läroböcker och har, med vissa undantag, inriktat sig på böcker utgivna 2007. Enligt Blessenius och Larsson skildrar läroböckerna ofta afrikanerna som passiva personer utan initiativförmåga.

”Vi hjälper dem”

I Afrika i skolböckerna: Gamla fördomar och nya visade Mai Palmberg också hur medlidandeskapande föreställningar var vanliga i skolböckerna. Synen på bistånd som Afrikas frälsning var en annan fördom.

I moderna skolböcker är det inte lika vanligt att man visar bilder på hur en vit, ofta namngiven, person leder arbetet medan anonyma afrikaner ser på. Denna bild lever däremot till viss del fortfarande kvar i de finländska läroböckerna.

– Ett exempel från en finländsk skolbok är en bild på en kenyansk man som har en bebis i famnen. Sedan säger bildtexten att han står och tittar på när ett finskt vägbyggarbolag anlägger en väg, berättar hon.

När Palmberg jämför sina två större svenska studier är det tydligt att vissa fördomar har försvunnit. Rasistiska skildringar är inte längre accepterade, och här inträdde en tydlig brytning på 1960-talet.

Palmberg tycker också att det är positivt att så många av bilderna i moderna läroböcker visar människor i arbete. Hon är däremot kritisk till att skolböckerna ger ett så litet utrymme för identifikation.

– Jag har störts mycket av att skolböckerna är skrivna utan att det verkar som att författarna och redaktörerna kommer ihåg vem de är skrivna för. Det är väldigt lite om unga människor och om vad unga människor gör. Det gör att det via läroböckerna blir väldigt svårt att identifiera sig med en fattig kontinent, säger Palmberg.

Inte en och samma röst

Läromedel är viktiga eftersom de formar unga människors förståelse av omvärlden. Samtidigt är också medierapporteringen betydelsefull. På senare år har Afrika skildrats allt oftare i svenska medier, men oftast utan att man har haft någon egen korrespondent på plats.

Men när journalister rapporterar om den mångfasetterade kontinent som är Afrika är det oftast med utgångspunkt i konflikter och katastrofer. Detta har Mai Palmberg däremot inga problem med. Hon menar till och med att bevakandet av dramatiska händelser som dessa är massmediernas främsta uppgift.

– Däremot kan man ju beskriva vad som händer i konflikter på olika sätt. Det finns inget som helst initiativtagande bland afrikaner i medierapporteringen trots att det är de som agerar mest, menar Mai Palmberg.

Konfliktlinje

Mediebilden av Afrika kan jämföras med hur konflikter skildras i många skolböcker. Här finns det nämligen en viktig skiljelinje mellan skildringen av konflikter i Afrika och konflikter i västvärlden. Medan Afrikas konflikter skildras som nedärvda fientliga attityder förklaras motsättningar i väst med politiska, sociala eller ekonomiska faktorer.

Samtidigt är Mai Palmberg trött på frågan om medierna ger en positiv eller negativ bild av Afrika. Poängen är inte att säga att alla afrikaner är goda, menar Palmberg. Hon fortsätter:

– Vad som också är viktigt, och det är något som saknas i dagens Afrikabild, är att medge mångfalden i Afrika. Det betyder inte att tala om att det finns 53 länder och 2 000 olika etniska grupper med ungefär lika många språk. Utan att man säger det finns en massa olika afrikanska röster som har något att säga men inte nödvändigtvis samma sak, att de inte är enstämmig kör.