Skidåkning som lidelse

Arne Järtelius, aktualitetsredaktör

Skid-VM 2011 i Holmenkollen, Oslo, står för dörren i dagarna 12 (23 februari till och med 6 mars). Ovanpå det kan den som så önskar ta del av skidskytte-VM i ryska Chanty-Mansijsk (3–13 mars). Och, som grädde på snömoset, kan man mellan de båda världsmästerskapen se eller rentav delta i vårt eget långloppsmästerskap Vasaloppet (6 mars). Som nyvallad bredvidläsningslitteratur till all denna skidåkning rekommenderas här skidåkaren och miljöhistorieprofessorn Sverker Sörlins nyligen utgivna Kroppens geni: Marit, Petter och skidåkning som lidelse.

Att sida för sida ta sig igenom Sörlins 380 sidor långa bok är lite som att stavtag för stavtag följa Vasaloppet på TV. En spännande start, roliga kontroller med vidhängande spurtpris på legendomsusade platser som Smågan, Mångsbodarna, Oxberg och Eldris fram till den avgörande finishen i Mora. Däremellan ett eller annat ryck och en hel del sörplig blåbärssoppa, men i övrigt en läsning à la mo-no-ton stakåkning i helklassisk stil.

Ska Marit Bjørgen upprepa sin bedrift från OS i Vancouver 2010 vid hemma-VM i Oslo 2011?

HEIKO JUNGE/SCANPIX

Skidåkning som liv

Enligt professor Sörlin är skidåkning i sin högsta form att se som lidandemystik. Om man inte själv tyckt sig ana något åt det hållet skulle man bara skaka på huvudet, men har man en gång fångats av hur idrottsutövare i en del sporter – skidsport är inte den enda – tar ut sig till gränsen för sin förmåga så är man fast. Vem vill väl inte ta ut sig maximalt och lite till för att, enligt Sörlin, nå ”lidelsens väsen”. Om man inte själv klarar av att göra det så fungerar idrotten väldigt bra som ställföreträdare. Sörlin skriver: ”Bjørgen räcker till randen av sin förmåga. Man ser det i den fullkomliga lyckan i hennes ansikte. Man kan tänka på helgonens lidande i renässansens måleri och skulptur. På den glidande övergången mellan smärta och passion.”

”Skidträning”, säger Sörlin vidare, ”är tyst kunskap.” Kloka skidåkare är enligt honom reflekterande praktiker. De vet att de tillämpar en tradition, men de gör det inte utan att reflektera, inte utan att ta emot nya rön utifrån. ”Kroppens klocka är långsam, träningsinsikten är en ackumulerad helhet av visdom.” Norsk skidträningsfilosofi, sådan Sörlin lärt känna den efter att ha varit på plats och själv varit en del av den under en tid, är något som sker över lång tid och från tidig ålder. Den sträcker sig över veckans, månadens och årstidernas rytm och den överlagring som sker år efter år ”så att en skidåkare av yppersta världsklass efter ett visst antal år kan växa fram ur sin gamla inkarnation”.

”Ett skidlopp är en övning i krishantering.” Det är den som träningen ska förbereda för. Det gäller hela tiden att orka lite till, lite till, och ovanpå det ska man ha den där lilla sista kraften kvar för att spurta över mållinjen. Hemligheten bakom Northugs och en del andra norska skidåkares uthållighet heter myrlöpning, långkörning på myrarna där borta i Trøndelag. Det är där man hittar, inte en andra, utan en tredje andning. En andning att ta fram för att komma först över mållinjen. Den andningen går inte genom mun och lungor utan genom musklernas fibrer. ”En andhämtning, tung och lång som oceanens dyning, den verkliga kraften, under de synliga vågorna.”

Det som enligt Sörlin gör att så många lockas av skidsporten är att den i sig, och nu överdriver han säkert, ”innesluter världens gåtfullhet”. Detta eftersom ett skidlopp kan vara så mycket på en och samma gång – terrängtyper, snöegenskaper, temperatur, tempoväxlingar, material, form och friktion. I det sammanhanget handlar fulländning inte om sådant som hastighet, tid eller ens placering. ”Fulländning i skidor är som godheten, subjektiv, som ett aldrig avstannande försök att räcka till randen av just sin förmåga.”

Bjørgen eller Northug?

Sverker Sörlin hejar på Petter Northug. Nej, bättre upp: till identifikationens gräns är han Petter Northug. Macho man (Sörlin, således)? Kanske det, men se det i stället lite snett från sidan: Vi har alla våra idoler. Det man kan fråga sig är vad det är inom oss själva som får oss att föredra den ena personen framför den andra: att idolisera den ena medan vi dissar den andra. Varför väljer jag själv Marit Bjørgen långt före Petter Northug? Vad är det i mig som gör att jag inte tycker speciellt bra om Petter Northug? Den första frågan är enklare att svara på (svaret på den andra säger mer om mig än jag vill avslöja här). Marit Bjørgen är den där skidtjejen som bara trummar på. I alla väder och utsatt för alla vindar. Det ena benet framför det andra, den ena staven framför den andra. Non stop. Och ovanpå det hennes alltid lika glada, genompositiva, till synes enkla och okomplicerade attityd till publik och medier. Northug är i det allra mesta Bjørgens totala motsats.

Sverker Sörlin deltog – redan det en bedrift som borde kunna få varje hårt arbetande sportjournalist att undra över sina egna tillkortakommanden – under 2010 såväl i ett träningsläger med de norska damskidåkarna som i ett med de norska herrarna. Deltog ska här förstås svettigt bokstavligt; han sprang i backar tillsammans med dem, han åkte skidor och rullskidor med dem och, det som enligt Sörlin själv är det ultimata i sammanhanget, han sprang med dem i den förtrollande myrmarken.

När det gäller Bjørgen förefaller Sörlin inte riktigt våga (eller kunna) ta sig över den mur hon håller upp med, som Sörlin beskriver det, sitt ständiga leende, sin extrema disciplin, sitt lika evigt förekommande sätt och vilja att alltid vara till lags. I stället smyger han sig på henne. Det gör han genom att ta sig till hennes hemtrakter i Bjørga, där han parkerar sin bil i närheten av hennes föräldrahem. ”Jag vill springa där Marit sprungit. Som om benen och fötterna och kroppen och näsan med lukterna och ögonen och huden med alla öppningar mot ljuset och vinden kan göra ett arbete som inga frågor kan.”

När det gäller Petter Northug tränger sig Sörlin i stället på och fram på ett ibland smått homoerotiskt sätt. När han vid ett tillfälle ligger alldeles bakom honom i terrängspåret får han se att det sitter en fet broms – klegg på norsk – på Northugs rumpa. Skulle han säga något till Northug? ”Frågan växte på någon minut ut till ett moralfilosofiskt dilemma, men jag bestämde mig till slut för att avstå.” Om Sörlin lyckas förstå Petter Northug? Nej, till slut måste han ge sig. De befinner sig då på tretusen meters höjd i Val Senales i Sydtyrolen. De ska köra ikapp. De ska ta reda på hur fort en skidåkare kan åka. ”Hastigheten drivs upp mer och mer, men Northugs så mycket mer, så vansinnigt mycket mer än min att jag finner att mina rörelser efter hand övergår i leende tomhet, ett lyckligt buddhistiskt famlande, medan hela mitt väsen inriktas på att fokusera den bortflyende gestalten i dimman framför mig.”

Biografiskt på skidor

I sin bok tecknar Sörlin flera biografier. Det är hans egen alltifrån hans första egna skidor. Det är vidare skidbiografin som genre och ett försök att biografera Skidåkaren både bildligt och bokstavligt. När det gäller den egna biografin, Sörlinbiografin, finns den instoppad fortlöpande hela boken igenom. Det är en personlig skidbiografi som börjar med att han får sina första par skidor. Som han minns dem var de ljust blå. ”Korta, styva, med en upphöjd fals på ovansidan. Inget spann.” Det är tidigt 1960-tal (Sörlin är född 1956, ”samma år som Thomas Wassberg”) och platsen är Åsele i södra Lappland. Hans bokförda liv som skidåkare skulle sedan till stor del bestå av sådant som gick att mäta. Som aktiv skidåkare höll Sörlin på till 1977. Men det slutade så klart inte 1977. Skidåkningen håller fortfarande sitt grepp om honom, och det har han nu använt en hel bok till att bevisa.

Skidbiografins – och de flesta idrottsgrenars – förmodligen viktigaste krav är tajming. Mediernas minne är redan kort, och det gäller även för åskådarna. Det var kanske därför som Northug gav ut sina memoarer – Petter Northug: Jakten på dyret (2010) – redan som 24-åring (med Otto Ulseth som spökskrivare). Vidare gäller för idrottsbiografin att den inte lämnar någon detalj osparad, att alla resultat i vilken tävling det än vara månde finns redovisade och att fans, kännare och kalenderbitare får sitt lystmäte på just sin idol. Idrottsbiografier är med andra ord hjältebiografier.

Ett förslag: Sörlin klankar i sin bok ned – förmodligen med rätta – på olika skidbiografier och deras upphovsmän, dvs. skidåkaren själv och dennas spökskrivare. Jag skulle väldigt gärna vilja se en biografi över exempelvis Per Elofsson med ingen annan än Sverker Sörlin som spökskrivare.

Bokens litteraturförteckning finns utlagd på förlagets hemsida. Det kan väl vara på sin plats om man fortlöpande vill uppdatera den, men sittandes där med bokens hänvisningar utan tillgång till Internet är ingen rolig läsning.

Allra sist detta: Vore jag professorn i sammanhanget och Sverker Sörlin doktoranden i behov av handledning skulle jag om hans text säga: välj och välj bort, koncentrera dig på det som är väsentligt, döda dina darlings och fördjupa dina resonemang i stället för att ständigt påbörja nya. På ren och vit skidsvenska: skriv som Marit och Petter åker skidor, Sverker. Eller, som du själv skriver om dem: ”Bjørgens storhet är berättande, Northugs poetisk. Northug arbetar med ögonblicket. Bjørgen arbetar med tiden.” Vad sägs om det som riktmärken?