Anders Hansson, frilansjournalist
Malmö är en av de städer i Sverige som har störst andel invånare med utländsk bakgrund. Det är förmodligen också landets mest segregerade stad. Skolan är ett av de ställen där den situationen blir som allra tydligast.
På senare år har man i Malmö sett en utveckling mot något som kan kallas elitskolor. Samma tendenser finns även i exempelvis Stockholm. Orsaken till detta stavas betygsintagning. Detta innebär att det är betygen från grundskolan som avgör vem som först får välja gymnasieskola. I kampen om eleverna blir några skolor vinnare och andra förlorare.
Kan öst och väst mötas?
I Malmö talar väderstrecket om vilken typ av område du bor i. I väster, ut mot havet, ligger bland annat Limhamn och Bunkeflo. Det är områden med villor och en i huvudsak välbeställd befolkning. I öster ligger de invandrartäta miljonprojektsområdena med vackra namn men dåligt rykte. Rosengård är så klart det mest (ö)kända exemplet bland dem.
Problemet med skolplacering gäller de program som finns på flera skolor: handels- och administrations-, naturvetenskaps- respektive samhällsvetenskapsprogrammet. Det tidigare intagningssystemet till gymnasieskolan byggde på närhetsprincipen, det vill säga att bostadsområdet avgjorde på vilken skola en elev blev placerad. På grund av bostadssegregationen blev resultatet en etniskt segregerad gymnasieskola. Eleverna med utländsk bakgrund var mycket ojämnt fördelade över stadens skolor. Med utländsk bakgrund menas i det här fallet att eleven själv eller båda hans eller hennes föräldrar är födda utomlands.
För att försöka bryta segregationen införde utbildningsnämnden betygsintagning. Resultatet har blivit en marginellt förbättrad etnisk integration. Men i stället har man fått en annan sorts segregation. Eftersom vissa skolor är populärare än andra har betygsintagningen lett till att några gymnasieskolor närmast kommit att betraktas som elitskolor. Andra skolor har problem med att locka elever, och här får i stor utsträckning de ungdomar gå som inte kom in på sitt förstahandsval. Det pratas i Malmö om ”blatteskolor” och ”snobbskolor”.
För att undvika vad man kallar icke fruktbar konkurrens försöker skolorna profilera sig tydligare genom olika inriktning på sina utbildningar. De stora samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga programmen finns i en mängd olika varianter. Det kan exempelvis handla om journalistisk, juridisk, kulturell eller tvåspråkig, internationell inriktning. Specialvarianterna finns oftast bara på en skola, medan till exempel samhällsprogrammet med ekonomisk eller samhällelig inriktning erbjuds på flera. Det är om dessa elever som skolorna i Malmö för en ojämn kamp.
Bland ”blattar” och ”snobbar”
Att en elev har utländsk bakgrund betyder självklart inte automatiskt att han eller hon är svag i skolan. Bland dem som läser vidare efter gymnasiet är akademikerbarnen, de med studievana föräldrar, i majoritet. Men självklart är det så att bristande kunskaper i svenska språket innebär ytterligare en utmaning. Grundskolor i invandrartäta storstadsområden har störst andel elever som går ut nian med betyg som inte ger dem behörighet till gymnasiet.
För ett år sedan fick jag möjlighet att besöka två Malmöskolor i var sin ände av popularitetsskalan, en ”snobbskola” och en ”blatteskola”. Jag fick sitta med på lektioner och jag intervjuade elever, lärare, skolledning och övrig personal. Dessutom pratade jag med ansvariga politiker och tjänstemän. Vad jag kunde konstatera var att ingen egentligen är nöjd med den situation som betygsintagningen skapat. I samma andetag säger alla att de är överens om att närhetsprincipen var ohållbar, samtidigt som man konstaterar att problemet gäller samhället i stort och inte bara skolan.
Snackig statusjakt
Den ena skolan jag besökte har en oproportionerligt stor andel elever med utländsk bakgrund. Sextio olika nationaliteter finns representerade bland eleverna. Språkkunskaperna är ofta ett problem. Framför allt handlar det om så kallade halvspråkiga ungdomar som kan varken svenska eller sitt modersmål ordentligt.
Valet av gymnasieskola i Malmö präglas av statustänkande, och i den inofficiella rangordningen ligger just den här skolan i botten. Skolan har dåligt rykte och är inte populär bland eleverna som söker till gymnasiet. Många av eleverna valde inte denna skola i första hand utan blev placerade här. Ett stort antal elever byter gymnasium om de får chansen. Därför hamnar de med lägst betyg på skolan, vilket får speciella konsekvenser. En hög andel av eleverna behöver mycket extrahjälp för att klara av studierna.
Flera av skolans lärare berättade att det är svårt att bedriva undervisning på den nivå som studieplanen kräver. Många elever är väldigt omotiverade och frånvaron ofta mycket hög. Bristen på respons och elevernas stora behov av hjälp sliter på lärarna. Att många dessutom har språkliga problem gör det svårt att undervisa även om klassen är snäll och skötsam. Lektionerna visade sig vara övervägande lugna, åtminstone så länge lärarna styrde lektionerna. Stöket uppstod när eleverna fick självständiga uppgifter.
Det visade sig faktiskt att eleverna på den populära skolan med snobbrykte är väl så snackiga på lektionerna. De kanske till och med är ännu livligare. Men de visar ett mycket större intresse för sina studier. Många plågas till och med av statushets och trycket att prestera toppresultat.
Trivseln bland eleverna var faktiskt större på skolan med det dåliga ryktet. I slutet av dagen liknar ändå tonåringar varandra, oavsett vilken skola de går på och oavsett om de oroar sig för om de ska få G eller MVG i betyg.
Kebab, pizza och…
När man talar om den mångkulturella skolan kan man fråga sig vad det är man menar. Vad är mångkultur? ”Det måste handla om mer än kebab och pizza”, som en av rektorerna sa.
På vissa skolor i Malmö ges kurser om ”Att leva i ett mångkulturellt samhälle”, och de är ofta mycket populära. Men är det så att mångkulturen ”förvisas” till speciella kurser, medan de traditionella ämnena som historia fortsätter att ha samma svenska och västerländska perspektiv som tidigare?
Det finns hur många åsikter som helst om vad den svenska skolan bör vara och vad man bör lära ut. Ett målande exempel finns i Malmöförfattaren Marjaneh Bakhtiaris bok Kalla det vad fan du vill (2005) där pappa Amir Irandoust förgäves försöker övertyga barnens lärare om det nödvändiga att lära ut iransk historia och persisk poesi. Hur kan man glömma en ”civilizakhon som är tevåtosenfemhondra år” och ”bara peratar om Gerekland och Italy”, frågar han sig.
Omvärldshistoria
Linus Malmborg är lärare och ämnesansvarig i historia på 600-årsjubilerande Malmö latinskola. Han säger att i en klass där uppemot tio olika nationaliteter är representerade blir det svårt, för att inte säga omöjligt, att tillgodose allas intressen. Tiden är begränsad och de lärare som försöker hinna med ”allt” blir väldigt stressade. Samtidigt som det är betydelsefullt att känna till sitt ursprung är det viktigt att läsa om svensk historia om man bor i Sverige.
Den viktigaste aspekten av historieundervisningen tycker Linus Malmborg är att skapa förutsättningar för eleverna att förstå sin omvärld. Eftersom många har flykting- eller invandrarbakgrund anser han att det är viktigt att lära ut modern historia. Detta för att förklara varför man varit tvungen att fly från vissa länder.
Dagens skolvärld ställer nya och ofta hårdare krav på alla som arbetar inom den. Men orsaken till många av de problem som skolan brottas med ligger ofta utanför skolans kontroll. Att handskas med den etniska segregationen respektive mångfalden är bara en av utmaningarna.
Litteraturtips: Caroline Ljungberg, Den svenska skolan och det mångkulturella – en paradox? (2005)
Extern länk: Mångkulturåret
(Artikeln publicerad 2006-02-14)
Skolan: En mångkulturell skola?
http://www.ne.se/rep/skolan-en-mångkulturell-skola
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
