Skolan i den politiska hetluften

Maria Jarl, fil. dr i statsvetenskap och universitetslektor vid Institutionen för pedagogik och specialpedagogik, Göteborgs universitet

Mandatperioden 2006–10 kommer att gå till historien som en av de mest turbulenta inom svensk skolpolitik. Antalet reformer inom skolan har varit många och reformtakten hög.

Inför riksdagsvalet 2010 kan den borgerliga regeringen blicka tillbaka på en händelserik mandatperiod: många av de förändringar av skolan som allianspartierna gick till val på 2006 har bifallits av riksdagen och genomförts eller kommer att träda i kraft höstterminen 2011.

Men det är inte bara antalet reformer och den snabba reformtakten som utmärker perioden. Ett annat kännetecken är att flera reformer har beslutats i politisk oenighet. Riksdagens borgerliga majoritet har röstat igenom reformerna men oppositionen har i flera fall motsatt sig besluten.

Varför är det så svårt för de politiska partierna att komma överens om skolan? Vad beror det på att skolpolitiken orsakar politisk splittring? Den politiska oenigheten framträder särskilt tydligt i riksdagens beslut om ett nytt betygssystem och om den nya gymnasieskolan.

Folkpartiledaren Jan Björklund är regeringens främsta talesman i skolpolitiska frågor.

ANDERS WIKLUND/SCANPIX

Sjugradig skala

I februari 2009 fattade riksdagen beslut om en ny betygsskala. Riksdagens borgerliga majoritet röstade för den av regeringen föreslagna propositionen. Socialdemokraterna röstade emot. Miljöpartiet och Vänsterpartiet avstod från att rösta.

Beslutet innebär att en ny betygsskala införs i grundskolan och gymnasieskolan från och med höstterminen 2011. I stället för dagens fyrgradiga skala med betygen icke godkänd (IG), godkänd (G), väl godkänd (VG) och mycket väl godkänd (MVG) införs en sexgradig skala med betygsstegen A–F. Betygssteget F motsvarar dagens betygssteg icke godkänt. Samtidigt kompletteras den nedre delen av betygskalan med en streckmarkering (–) för att visa att underlag för att sätta betyg saknas. I praktiken innehåller därför skalan sju steg.

Riksdagens beslut motiverades med att fler betygssteg gör det lättare att urskilja elevernas prestationer. För gymnasieskolans del kvarstår systemet med kursbetyg: de blivande studenterna får ett slutbetyg för varje avslutad kurs. Alliansregeringen har också för avsikt att betyg ska sättas i grundskolans år 6 i stället för som nu först i år 8.

Delat gymnasium

I oktober 2009 fattade riksdagen beslut om en ny gymnasieskola. De slutliga röstsiffrorna blev 149 röster för regeringens proposition och 140 röster emot. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet röstade emot propositionen och lät via medierna meddela att man planerade att riva upp beslutet vid ett eventuellt regeringsskifte.

Riksdagens beslut rör många aspekter av gymnasieskolans verksamhet men fyra förändringar är särskilt viktiga.

För det första innebär beslutet att gränsdragningen mellan yrkesprogrammen och de högskoleförberedande programmen förstärks. I dagens gymnasium resulterar avslutade studier i slutbetyg men inte i någon examen. I det nya gymnasiet införs två olika examina – en högskoleförberedande examen och en yrkesexamen – och programmålen ersätts av examensmål. Det kommer att finnas sex högskoleförberedande program och tolv yrkesprogram och programmen innehåller olika inriktningar. Inom yrkesprogrammen minskas tiden för studier i allmänna ämnen samtidigt som tiden för programspecifika studier utökas. Vissa gymnasiegemensamma ämnen – historia, samhällskunskap och matematik – ingår i samtliga nationella inriktningar men i olika omfattning beroende på program. Begreppet gymnasiegemensamma ämnen ersätter dagens begrepp kärnämnen. Skolverket föreskriver vilka kurser som ingår i respektive program.

För det andra innebär riksdagens beslut att utrymmet för lokalt utformade kurser minskas betydligt. Lokalt beslutade kurser får inte längre förekomma. Däremot kan kommuner och andra ta initiativ till lokala kurser men dessa måste beslutas av Skolverket och genomgå en nationell kvalitetssäkring.

För det tredje innebär beslutet en förstärkning av den gymnasiala lärlingsutbildningen. Det blir en alternativ väg till en yrkesexamen och genomförs i första hand på olika arbetsplatser.

För det fjärde ersätts det individuella programmet med fem särskilda program för elever som efter grundskolan inte har allmän behörighet för gymnasiestudier. För att vara behörig för gymnasiestudier krävs godkänt i fler ämnen än i dag: godkända betyg krävs i åtta ämnen för yrkesprogrammen och tolv ämnen för de högskoleförberedande programmen.

Varför kan partierna inte enas om skolpolitiken?

Att beslut om viktiga skolreformer fattas under politisk oenighet är visserligen inget nytt, men det tycks ha blivit vanligare sedan slutet av 1980-talet. Då fick den socialdemokratiska regeringen stöd av Vänsterpartiet för att driva igenom kommunaliseringen av skolledar- och lärartjänsterna medan de borgerliga partierna var emot. Vad beror då oenigheten på?

(1) Trenden sammanfaller med att medborgarna uppfattar skolfrågor som allt viktigare. Undersökningar från Valforskningsprogrammet och SOM-institutet vid Göteborgs universitet visar dels att andelen medborgare som uppfattar skola och utbildning som ett viktigt samhällsproblem har ökat sedan slutet av 1990-talet, dels att allt fler väljare uppfattar att partiernas skolpolitik har stor betydelse när de bestämmer sig för vilket parti de ska rösta på i riksdagsvalet. För partierna blir det därför allt viktigare att prioritera skolan. Genom att profilera sig i skolfrågor hoppas partierna vinna väljarnas röster.

(2) Sannolikt har Folkpartiets men även den borgerliga regeringens skolpolitiska satsningar bidragit till att skolan blivit ett politiskt stridsämne. Sedan 1990-talet har Folkpartiet profilerat sig som ett parti som värnar skolan, och i regeringsställning 2006–10 fick man tillfälle att omsätta sin politik i praktiken. För att undvika att uppfattas som ett parti som har nedprioriterat skolan tvingas Socialdemokraterna och de andra oppositionspartierna att sätta skolfrågorna högt på den egna politiska dagordningen. Efter valet 2006 inledde samtliga oppositionspartier ett skolpolitiskt förnyelsearbete, och inför valet 2010 enades man om ett gemensamt skolpolitiskt program.

Att regeringen äger skolfrågorna kan också utgöra ett incitament för oppositionen att närma sig regeringens politik. Det är väl känt att ett parti kan vinna röster genom att efterlikna politiken som förs av det parti som äger sakfrågan. I vissa frågor har regeringen och oppositionen samma uppfattning. Revideringen av läroplanerna och kursplanerna för grundskolan i syfte att synliggöra kunskapskraven som riksdagen beslutade om i mars 2009 är ett exempel.

(3) Regeringens och oppositionens skilda uppfattningar om gymnasiet och betygssystemet speglar ideologiska skiljelinjer. En av de bärande tankarna bakom gymnasiereformen är att synliggöra skillnaderna mellan de högskoleförberedande programmen och yrkesprogrammen. Regeringens politik drivs av föreställningen att den enskilde eleven själv kan, och bör, avgöra om han eller hon vill förbereda sig för att läsa på högskolan. Det är visserligen möjligt att läsa in högskolebehörighet även på yrkesprogrammen men det krävs att eleven gör ett självständigt val. Mot regeringens föreställning om elevens självständiga val ska man ställa oppositionens föreställning om att samhället bör erbjuda alla elever, oavsett vilket gymnasieprogram de väljer, lika möjligheter att nå högskolekompetens. Den nuvarande gymnasieskolan där alla program ger högskolebehörighet drevs igenom av en socialdemokratisk regering.

Ideologiska motsättningar

Under Socialdemokraternas regeringsinnehav 2002–06 beslutade riksdagen om en gymnasiereform som skulle träda i kraft 2007 (Gy07), men den stoppades av den borgerliga regeringen. Trots att de delade den förra regeringens problembild i vissa avseenden och trots att vissa av lösningsförslagen påminde om företrädarnas valde den nya regeringen att riva upp reformen. Politiken tycks alltså drivas av ideologiska utgångspunkter som partierna inte kan tänka sig att göra avkall på för att i stället nå enighet om skolan.

Även betygssystemet speglar ideologiska motsättningar mellan blocken. Generellt sett brukar betygens företrädare betona vikten av att synliggöra och återkoppla elevernas resultat och att betygen höjer motivationen, medan motståndarna hävdar att betygen skapar en onödig stigmatisering och konkurrens och att denna sortering av eleverna hämmar lärandet.

Men de politiska positionerna i betygsfrågan är inte huggna i sten. Det senaste året har oppositionen närmat sig regeringens politik. Inför valet 2006 var betyg tidigare än år 8 otänkbart för Socialdemokraterna. Men det skolpolitiska förnyelsearbetet efter valet resulterade i att partikongressen år 2007 ställde sig positiv till betyg från år 7. Innan riksdagens betygsbeslut förde Socialdemokraterna och regeringen ett samtal om betygen men utan att komma överens.

Ungefär ett år efter riksdagsbeslutet om det nya betygssystemet enades oppositionspartierna om att betyg bör finnas från år 7. Det är visserligen ett år senare än vad regeringen önskar men det måste ändå tolkas som ett närmande till regeringens politik. Med tanke på att både Vänsterpartiet och Miljöpartiet traditionellt har varit betygsmotståndare måste överenskommelsen också tolkas som en seger för Socialdemokraterna och deras nya partiledare Mona Sahlin.

Om de båda politiska blocken fortsätter att närma sig varandra i skolfrågor eller om den politiska oenigheten har tagit fäste inom skolpolitiken återstår att se. Snart är det ju val igen.