Charlina Erliksson, frilansande redaktör och NE-skribent
Pirrande rysningar, ångest, fasa och äckelkänslor. Skräckfilmens lockelser är många. Ondskan fascinerar, antingen den framställs som en autonom kraft eller som något vi själva skapar.
Njutningen i att bli vettskrämd är inte något som alla förstår. För många människor är det totalt obegripligt varför vissa väljer att utsätta sig för skräckfilmers hemskheter. Dock visste redan Aristoteles att ett dramas förmåga att väcka känslor, till exempel fruktan, hjälpte människor att befria sig från och renas från dessa känslor, förutsatt förstås att man höll distansen till mediet och mindes att man var åskådare. Han kallade processen katharsis, rening. Dagens skräckfilmsfantaster är kanske inte ute efter just att renas utan snarare att underhållas. För visst är det väl skönt att bli rädd, i alla fall så där lite lagom?
 |
|
Janet Leigh i filmen ”Psycho” skriker ut publikens skräck. |
|
scanpix |
Sökandet efter rädsla
I sin avhandling Skräckskönt: Om kärleken till groteska filmer – en etnologisk studie (2006) företar Jonas Danielsson en undersökning av vad han kallar ”skräckfilmsbrukare”, det vill säga människor som hyser ett starkt intresse för skräckfilmsgenren. Danielsson räknar sig själv till denna skara och ser på sökandet efter rädsla som ett kulturellt fenomen. Hans utgångspunkt är således inte att besvara frågan om varför skräckfilmsbrukare tittar på skräckfilm utan vad de använder rädslan till och hur den bearbetas.
Rädsla i sig kan ses som en överlevnadsinstinkt. Kemiska och hormonella processer aktiveras som gör oss beredda att möta faran. Dock råder inte alltid medvetandet över detta primitiva alarmsystem. Det gör att vi kan bli rädda trots att vi befinner oss i en trygg miljö, till exempel framför TV:n. Rationaliteten underkastas känslorna och bokstavligt talat kan en skräckfilm skrämma ”vettet” ur oss. Det är just detta som utgör fascinationen för många av de skräckfilmsbrukare Danielsson intervjuat – att bli vettskrämd under kontrollerade former.
För många tar skräckfilmsintresset sin början redan i den tidiga ungdomen varefter sökandet efter rädslan blir som sökandet efter ett slags helig graal: ”Att ha blivit ordentligt rädd i sin ungdom och samtidigt fascinerats av det medför en smak för det bitterljuva och det blir ett mål i sig att hitta och återuppleva känslan”, berättar en av de intervjuade. Detta sökande motarbetas dock av den genreförtrogenhet som oundvikligen följer av ett aktivt skräckfilmsbrukande. Ju fler filmer man ser, desto svårare blir det att påverkas och chockas. Samtliga intervjuade anser att det dock inte är fråga om något slags ”avtrubbning” inför våld, utan snarare en medievana.
Filmvåldsdebatten har vid det här laget pågått i flera årtionden. Skräckfilmer har sagts ge upphov till allt från aggressioner och skev verklighetsuppfattning till allvarliga psykiska störningar. De skräckfilmsbrukare Danielsson intervjuat avvisar denna debatt och menar att deras storkonsumtion av våldsfilm inte medför någon avtrubbning inför verkligt våld: ”Vilken normalt funtad människa som helst fattar väl skillnaden mellan fiktion och verklighet.” Danielsson konkluderar att vi oavsett vilken filmgenre vi tittar på eller vilka böcker vi läser stöter på inslag som vi är villiga att uppleva via fiktionsrummet, men inte utanför. Skräckfilmsbrukarna drar alltså en skarp gräns mellan fiktionsvåld och verkligt våld och tycker ofta att nyhetsvåld är av betydligt värre slag än det våld man möter i skräckfilmer.
Ondskans många ansikten
Vid sidan av jakten efter känsloupplevelser är ondskans problematik en av skräckfilmens huvudsakliga lockelser. Ondska är ett svårfångat begrepp som brukar ges två definitioner, dels som aktiv, ödeläggande kraft (stark), dels som vanlig elakhet (svag). Ondska i den starka bemärkelsen har till stor del försvunnit ur den moderna människans begreppsvärld men används fortfarande av vissa för att rättfärdiga krigshandlingar i godhetens namn. Under skräckgenrens historia har ondskan tagit sig många olika uttryck, vilket blir tydligt i både Danielssons avhandling och i boken Mörkrets mästare: Skräcklitteraturen genom tiderna (2006) av Rickard Berghorn och Annika Johansson.
Skräcklitteraturens guldålder, som varade från tidigt 1870-tal fram till första världskrigets utbrott, inleddes av Joseph Sheridan Le Fanu med novellsamlingen In a Glass Darkly och kortromanen Carmilla (båda 1872). Liksom de stora föregångarna och vägbanarna på området E.T.A. Hoffmann och Edgar Allan Poe skrev skräckförfattarna under denna tid mestadels noveller. Endast ett fåtal romaner utgavs, men bland dem finns klassiker som R.L. Stevensons Doktor Jekyll och Mr Hyde (The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde, 1886), Bram Stokers Dracula (1897) och Henry James Skruvens vridning (The Turn of the Screw, 1898).
Under 1900-talet utvecklades skräckgenren i de så kallade pulpmagasinen. Den store förändraren av genren var författaren H.P. Lovecraft, som ansåg att den moderna verklighetsuppfattningen krävde andra fasor än gångna tiders helveten, demoner och oknytt – en tradition som i våra dagar uppehålls av bland andra Stephen King.
Monsterfilmer
1930-talets monsterfilmer, till exempel Mysteriet Dracula (Dracula, 1931) och Mumien vaknar (The Mummy, 1932), gav upphov till mängder av uppföljare. Det från början skräckinjagande utvecklades till rena komiken då bolaget Universal sammanförde sitt största komikerpar med sina värsta monster i filmer som Abbott and Costello Meet Frankenstein (1948, svensk titel Huuu, så hemskt!) och Abbott and Costello Meet the Killer, Boris Karloff (1949, svensk titel Kusligt värre). Efter andra världskriget tappade skräcklitteraturen mark åt science fiction-genren, men en hybridisering uppstod som visade sig viktig för skräckfilmens återuppvaknande. Den nya typen av skräckfilm med science fiction-inslag innehöll ofta monster som skapats av radioaktivitet eller genom utomjordisk inblandning. Det klassiska exemplet är Godzilla (Gojira, 1954).
En stor förändring i synen på ondskan på film kom 1960 med Psycho, Alfred Hitchcocks filmatisering av Robert Blochs roman från 1959. Denna berättelse innehöll inga övernaturliga inslag utan fastslog ondskans ursprung som inifrån människan. Även lågbudgetfilmer som Motorsågsmassakern (The Texas Chainsaw Massacre, 1974) förankrade ondskan inom människan. Som motvikt kom på 1970-talet högbudgetsatsningar med religiösa teman, till exempel Exorcisten (The Exorcist, 1973) och Omen (The Omen, 1976).
Under 1980-talet övermättades skräckmarknaden av så kallat splatter och överdrifter, både inom litteratur och film. Detta förändrades med filmatiseringen av När lammen tystnar (The Silence of the Lambs, 1991), Thomas Harris succéroman från 1988. Genom moderna realistiska monster som Hannibal Lecter och Patrick Bateman från American Psycho (2000) blev psykopaten ny storfavorit och flyttade in även i den vanliga thrillern och deckaren.
Skräckboom
År 2003 tilldelades den omstridde skräckförfattaren Stephen King stiftelsen National Book Foundations medalj för ”framstående bidrag till amerikansk litteratur”. Utmärkelsen är enligt Annika Johansson ett tecken på en förändrad attityd gentemot sådan litteratur som inte klassas som ”fin”. I Mörkrets mästare tar hon också upp det faktum att allt fler ”seriösa” författare provat på skräcktemat under de senaste decennierna, till exempel Fay Weldon med En hondjävuls liv och lustar (The Lives and Loves of a She-Devil, 1983), John Updike med Häxorna i Eastwick (The Witches of Eastwick, 1984) och Joyce Carol Oates med Zombie (1995). Vidare menar hon att skräck för barn blivit vanligare och mer acceptabelt, och tar som exempel Harry Potter-böckerna och dess många skräckelement.
Sedan 1990-talet har TV-serier med skräcktema blivit allt vanligare. En av de största vägbanarna är Arkiv X (X-files, start 1993) med sitt breda galleri av allt från monster och utomjordingar till konspirationer och paranoia. Även serien Buffy och vampyrerna (Buffy the Vampire Slayer, start 1997) blev en världssuccé.
En anledning till skräckgenrens framgång är enligt Johansson att det nu finns en stor, vuxen publik – 1980-talets tonåringar – som kan skräckberättelsens koder och ständigt efterfrågar mer av samma vara. Ett annat skäl är den rikliga korsbefruktning som oupphörligt pågår mellan olika medier som film, litteratur och dataspel. Kort sagt, skräckgenren är mer populär än på länge och verkar befinna sig i en boom. Kanske kan den inom en inte alltför avlägsen framtid komma att betraktas som rumsren?
(Artikeln publicerad 2007-08-01)
Skräckskönt: Skräck är skönt!
http://www.ne.se/rep/skräckskönt-skräck-är-skönt
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
