Ragnhild Möller, frilansskribent och NE-medarbetare
Hur livet på jorden har utvecklats och givit upphov till det myller av olika livsformer som finns i dag brukar bildligt beskrivas som ett jättelikt släktträd.
Nya fossila fynd i kombination med olika metoder att fastställa släktskap gör att livets släktträd ständigt får ritas om. Och debatten om vem som är släkt med vem är tidvis hätsk. Det senaste fyndet att skapa oreda i släktträdet är nästan dubbelt så gammalt som den en gång så berömda berömda Lucy.
Lucy
Det som ligger oss människor närmast om hjärtat är kanske att gräva fram våra egna rötter och ta reda på vilka våra förfäder var.
När Lucy dök upp 1974 i Hadar i Etiopien och presenterades som vår äldsta släkting blev uppståndelsen stor. Av de fossila skelettdelarna man hittade kunde man utläsa att Lucy var en hona, ca 1 meter lång, att hon levde för ungefär 3 miljoner år sedan och att hon gick upprätt.
Detta var det äldsta och mest kompletta fyndet av en hominid, och Lucy placerades i det stora släktträdet (under det vetenskapliga släktnamnet Australopithecus, förmänniskor) som den dittills äldsta i människofamiljen (Hominidae).
Det som anses utmärkande för människan (släktet Homo) är just den tvåbenta gången. Ett annat kriterium är förmågan att tillverka och använda redskap. Lucy ägde troligtvis inte den förmågan – men upprätt gick hon! Efter Lucy har följt en rad olika ännu äldre fynd, de flesta bestående av bara några få benbitar eller någon tand.
Toumaï
Det är framför allt tiden mellan 10 miljoner och 5 miljoner år före nutid som man saknar information om i människans utveckling. Någon gång under denna tid tror man att människan, orangutangen, schimpanserna (schimpans och dvärgschimpans) och gorillan utvecklades var för sig. Men alla små benbitar som finns från denna period av människans utveckling är inte fler än att de ryms i en skokartong!
 |
|
Resterna av Toumaï. |
|
M.P.F.T. |
Därför är det senaste fyndet av en ny släkting till oss extra spännande, och kanske kommer Toumaï, som han eller hon heter, så småningom att bli lika berömd som Lucy.
Toumaï hittades så sent som 2001 i norra Tchad, i Centralafrika, vilket var en oväntad fyndplats. Tidigare fossil har hittats framför allt i södra och östra Afrika. Fyndet består av en skalle av en förmodad hominid som levde för mellan 6 och 7 miljoner år sedan. Därmed fyller Toumaï ett stort tomrum, och förhoppningarna att få ut så mycket information som möjligt av den fossila skallen är stora. Toumaï har även begåvats med det vetenskapliga namnet Sahelanthropus tchadensis.
Vem är släkt med vem?
Det finns olika sätt att avgöra släktskap på. Den äldsta och mest utbredda metoden bygger helt och hållet på anatomiska studier av fossil. Av tänderna kan man utläsa vilken typ av föda som de olika arterna livnärde sig av, t.ex. om de åt kött eller var vegetarianer. Utseende på fot-, lår- och bäckenben kan avslöja förmåga att gå upprätt, liksom fossila fotavtryck. Utifrån ganska få pusselbitar kan man så småningom få fram åtminstone en bra gissning hur en viss utdöd art levde en gång i tiden.
En annan metod som fått stor genomslagskraft utgår från det genetiska materialet, DNA. Man analyserar en viss DNA-sekvens och jämför likheter och avvikelser mellan olika arters DNA. Det genetiska materialet tar man från mitokondrier (kroppens energifabriker), därför att de finns hos alla flercelliga djur, är lättare att plocka fram än DNA från cellkärnan och lättare att sekvensera. Dessutom anser man att generna i mitokondrierna bara ärvs på mödernet (moderns eller honans sida), till skillnad från generna i cellkärnorna. På så sätt kan man jämföra genmaterialet i rakt nedstigande släktled. Resultaten från denna metod har lett till att släktträdet har fått ritas om ett otal gånger.
Dessa två helt olika sätt att framställa utvecklingsträd har varit på kollisionskurs med varandra och ger ofta helt olika bilder. Kritiska röster har höjts som menar att den genetiska analysmetoden kan ge både olika och felaktiga resultat och därför är statistiskt sett opålitlig när det gäller kopplingen till det genetiska materialets förändring över tiden. Dessutom fungerar inte metoden på fossilt material.
För att ytterligare röra till det hela har ett par forskargrupper utfört genetiska analyser på ett lite annorlunda sätt. De har i stället analyserat en hel gen från DNA i cellkärnor hos 15 olika däggdjursarter. Genen de valt att analysera är IGF2R (receptorn för insulinliknande tillväxtfaktor 2) som är en stor gen som finns hos alla däggdjur och till och med fiskar och blötdjur. Forskarna menar att denna gen innehåller viktig information om bl.a. den genetiska utvecklingen av fenomenet prägling.
Att finna sin plats i trädet
En av de djurgrupper som det blåst rejält kring i släktträdet är däggdjuren. De har flyttats runt hit och dit i trädet, och grenar har kapats och ympats och buntats ihop.
Med den klassiska metoden har man bl.a. kommit fram till att placentadäggdjur och pungdjur (t.ex. känguru) har en gemensam stamfader, medan kloakdjuren (näbbdjur och myrpiggsvin) har en annan. Med mitokondrie-DNA-metoden blir resultatet i stället att alla tre har gemensamt ursprung. Med den tredje metoden har man kommit fram till resultat som stämmer överens med den första. Dispyten huruvida kängurun och näbbdjuret är nära släkt eller ej har pågått i snart 200 år.
Under tiden som debatten pågår dyker det upp nya fossila fynd som vill ta plats i trädet. Det senaste fyndet är ett litet däggdjur med ca 125 miljoner år på nacken! Den musliknande lilla varelsen kommer troligen att hamna långt in på däggdjursgrenen som en av stamfäderna till alla oss däggdjur.
(Artikeln publicerad 2003-01-02)
Släktskap: Livets släktträd
http://www.ne.se/rep/släktskap-livets-släktträd
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
