Världens storstäder
av Per Eliassonmiljöhistoriker och universitetslektor vid Malmö högskola
Redan i början av 2008 gick det att utnämna årets megaevent – olympiska spelen i Beijing, Kina, i augusti. Världens blickar riktas nu mot huvudstaden i ett land där stadsbefolkningen för trettio år utgjorde 13 procent och idag är över 40 procent. Beijing har i dag 13 miljoner invånare – oräknat de miljoner som lever på gatan, i tältläger och i perifera slumområden utan att komma i närheten av någon statistik. De kan när som helst avhysas från staden och är hänvisade till svarta jobb på en illegal arbetsmarknad i det som med en eufemism kallas "den informella sektorn".
De urusla bostadsförhållandena, osäkerheten och exploateringen delar dessa med många miljoner människor i den södra hemisfärens städer och megametropoler. Det är dessa människor som har allra mest att frukta av högprofilerade internationella evenemang av OS-kaliber. Den som tycker det är Mike Davis i sin nya bok Slum: Världens storstäder (2007). Sådana megatillställningar får nämligen myndigheterna att starta veritabla korståg för att städa upp inför de internationella besökarna. En sådan manöver för att göra det är att riva respektive fördriva slumstäderna och dess invånare. Till det kommer högkonjunkturen för markexploatering i evenemangens spår. Enbart arenabyggena i Beijing har kostat 350 000 människor deras hem.
SweatshopsMike Davis väckte uppmärksamhet för några år sedan med boken Svält och kolonialism: Hur tredje världen underutvecklades (2004). Där behandlade han hur de många miljonerna självförsörjningsjordbrukare i Indien, Kina och Latinamerika infogades i världsmarknaden genom en kolonial politik som drog nytta av de återkommande torkperioderna under slutet av 1800-talet förorsakade av väderfenomenet El Niño. Resultatet blev uppkomsten av den klass av tredje världens fattigbönder och jordlösa lantarbetare som kom att utgöra basen för 1900-talets väldiga landsbygdsuppror och huvudkraften i dess nationella befrielserörelser.
Hundra år senare har dessa bondemassor av lågintensiva krig, miljöförstöring och konkurrensen från industriländernas subventionerade jordbruksexport tvingats till städer som i själva verket är arkipelager av löst ihopknutna slumområden. De megastäder som växer fram i Latinamerika, Afrika och Asien är väldiga halvurbana landskap med en mosaik av motorvägar och järnvägar utefter vilka industrier, slumområden och jordbruk grupperas. Mönstret är detsamma i Delhi, Shanghai, Kairo, Buenos Aires och Mexico City.
Davis tes är att dagens utveckling inte går att jämföra med 1800-talets urbanisering i Europa och USA. Den drevs fram av en pågående industrialisering med främst Nordamerika men också de europeiska kolonierna som mottagare av ett befolkningsöverskott som annars kunde ha blivit ett problem. I dag finns inte den säkerhetsventilen, och det är snarare bristen på försörjningsmöjligheter som driver fram urbaniseringen än möjligheten till nya industrijobb. De jobb som skapas genom utflyttning av de tidigare industriländernas tillverkning finns dessutom i så kallade sweatshops. Det är arbetsintensiva, lågavlönade industrier med usla arbetsvillkor inriktade på billiga konsumtionsvaror för de rika länderna.
GrindsamhällenMike Davis pekar också på en annan sida av utvecklingen. Överklassen och den nya medelklassen drar sig bort från en offentlighet, med sådant som kriminalitet och miljöförstöring, till inhägnade stadsdelar, noggrant bevakade av något som liknar privatarméer av beväpnade vakter. Alphaville, Brasiliens största kringgärdade stadsdel i São Paolos östra utkant, har en vaktstyrka på 800 man. I sådana privatstäder, med namn som Beverly Hills, Utopia och Dreamland – samtliga förorter till Kairo – kan de som har råd leva ett helt avskilt liv med södra Kalifornien som förebild. I Kina är den trenden särskilt tydlig med amerikanska arkitekter och inredare som skapar grindsamhällen med namn som Orange County och Long Beach, bägge norr om Beijing.
Villkoret för den utvecklingen i tredje världen är det nät av välunderhållna, välupplysta och snabba motorvägar genom stadslandskapet som växer fram. I Nicaraguas huvudstad Managua är motorvägarna försedda med cirkulationsplatser i stället för trafikljus för att undvika stopp och därmed större risk för kapningar. Just dessa motorvägsbyggen river upp breda stråk genom de slumområden där de går fram utan att på något sätt förbättra infrastrukturen för de människor som lever i dem. I denna fragmentarisering av stadsrummet ligger kanske den största faran eftersom det mer än någonsin tidigare lösgör samhällets eliter från deras sociala landskap. Eliterna är i stället integrerade i ett globaliserat cyber-Kalifornien.
Den viktigaste drivkraften bakom den här utvecklingen ser Davis som i första hand politisk. Den skuldkris som 1970-talets oljeprisstegringar drev fram i tredje världens fattigaste länder möttes av långivarna – ledda av Världsbanken – med långtgående krav på nyliberala strukturanpassningsprogram. Kärnan i den politiken var nedmontering av den offentliga sektorn till förmån för privatiseringar och avregleringar som öppnade länderna för en globaliserad marknadsekonomi. I spåren av detta följde massarbetslöshet, förslumning och utbredd fattigdom. Konsekvenserna har blivit särskilt svåra för kvinnorna som får bära bördan av minskade bidrag och social och kommunal service samt uteblivna manliga inkomster. De utgör också huvuddelen av arbetskraften i många av den nya tidens sweatshops.
Det förra sekelskiftets ekonomiska framgångshistorier – Indien och Kina – har inte kunnat lösa problemet med den explosionsartade förslumningen. Snarare är den en förutsättning för de ekonomiska framstegen. I Kina har den officiella stadsfattigdomen ökat men de hundra miljoner tillfällighetsarbetare som bokstavligen bygger det nya Kina. De arbetar främst på byggarbetsplatser och bor i primitiva baracker eller inofficiella tältläger intill byggplatserna.
VäckarklockaHar Davis rätt i sin rasande kritik? De trender han pekar ut är ovedersägliga. Men hans analys av orsakerna är väl tunn och hans arbetssätt lite problematiskt. Framställningen flyter fram på en jämn ström av citat och referenser. Problemet är dock att det inte skiljs på det representativa och övergripande materialet och det som är illustrativa exempel. Som belägg för en världsomspännande utveckling kan rimligen inte allt vara lika viktigt.
När därför ibland mycket centrala data dyker upp så kan det finnas anledning att kontrollera dem. Då kan det ibland visa sig tveksamt. Ett exempel på det är när Davis använder två forskare och deras rapport till Världsbanken som belägg för en ökande ojämlikhet i världen vid sekelslutet. Vid en närmare kontroll visar det sig att forskarna ifråga själva refererar till en tredje forskare och samtidigt anför att enligt denne den ökade ojämlikheten till tre fjärdedelar beror på ökad ojämlikhet mellan och inte inom länder.
Davis hade vunnit på en mer grundlig genomarbetning av sitt material där analysen hade kunnat göras tydligare och bättre underbyggd. Men det kanske är att begära för mycket av en bok av det här slaget. Den är i första hand en väckarklocka för oss i den rika delen av världen som faktiskt till stor del kan njuta frukterna av denna utveckling. Det senaste decenniet har varit en närmast obruten högkonjunktur, interfolierad av en snabbt övergående IT-bubbla, med sjunkande räntor och historiskt sett mycket låg inflation.
Tanken att denna högkonjunktur inte enbart skapats av produktivitetsökning genom datateknik och förhållandevis låga relativpriser på energi, utan i hög grad också på de asiatiska fattigböndernas intåg på den globaliserade arbetsmarknaden i form av ett miljardhövdat låglöneproletariat är värd att pröva.Reportage på NE.se: Megaidrott – gungor och karuseller i idrottsvärlden
(Reportaget publicerat 2008-06-26)
Slum: Världens storstäder
http://www.ne.se/rep/slum-världens-storstäder
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
