Smittad av kronisk anglofili?

Rikard Svartvik, redaktör för NE:s engelska ordbok

För engelsmännen har det i långa tider varit något visst – un je ne sais quoi – med allt det franska. Åtminstone periodvis har känslorna varit besvarade.

Symptomen är subjektiva, till skillnad från sjukdomstecknen, men om du är fascinerad av cricket utan att nödvändigtvis förstå reglerna, då har du förmodligen drabbats av kronisk och svårartad Anglophilia, så kallad Anglomania – en besatthet av allt engelskt. Du är kort sagt en angloman.

En gentleman som tävlar för nöjes skull var det olympiska idealet.

 © ISTOCKPHOTO

Frihet och förnuft

Anglomani har multifaktoriell genes, den kan med andra ord bero på lite allt möjligt. Erfarenheter i barndomen är som alltid – tänk på Nalle Puh, djuren i Det susar i säven och Harry Potter – viktiga i sammanhanget. Anglomaniska episoder debuterar inte sällan i tonåren: musik (populära slagdängor) och film liksom TV-serier (gärna producerade av BBC) har ofta förekommit som utlösande faktorer.

Nu vore det emellertid ett misstag att betrakta denna affektion som endast ett uttryck för det moderna samhället. En av de första kända anglofilerna var ingen mindre än den franska författaren François de Voltaire ( François Marie Arouet), som i Filosofiska brev (1734) undrade varför inte världen kunde vara mer som England.

Till saken hör att denna bok, som ibland även kallas Engelska brev, förbjöds i Frankrike, där den – helt riktigt – uppfattades som kritik mot det franska samhället. För en fri ande som Voltaire var 1700-talets England frihetens och förnuftets hemort på jorden, en ännu i dag omhuldad tanke bland många anglomaner runtom i världen.

Roast beef och pudding

När Voltaire återvände till Frankrike efter två års landsflykt i England var han smittad av l’anglomanie, vilken snabbt spred sig inom överklassen. Fransyskor började bära raffinerade engelska hattar. Franska trädgårdar förvandlades till engelska parker. Till och med engelsk matlagningskonst, som annars alltid har haft dåligt rykte, åtminstone i jämförelse med det franska köket, blev på modet i Paris gentila salar, där folk lät sig smaka av roast beef och pudding.

Denna franska vurm för allt engelskt svalnade efter sjuårskriget (1756–63), som utkämpades mellan bland annat Frankrike och Storbritannien och ibland betraktas som det första riktiga världskriget, men den blommade upp igen mot slutet av 1800-talet. Det är nu som den engelske gentlemannen som förebild träder in i handlingen, ungefär som Phileas Fogg i Jorden runt på 80 dagar (1873) av Jules Verne.

Kropp och själ

Olympiska spelen har antika förebilder. Den olympiska rörelsens ideal är däremot en fransk tolkning av livet vid engelska internatskolor för unga mäns fostran. Eleverna förbereddes till studier vid universitet som Oxford och Cambridge, men idrott spelade en minst lika viktig roll: a sound mind in a sound body var allt en gentleman borde önska sig. Det viktigaste var inte att segra utan att kämpa väl.

En engelsk gentleman utövade idrott enbart för nöjes skull, utan att pengar bytte ägare, något som tilltalade Pierre de Coubertin, de moderna olympiska spelens fader, som var inbiten anglofil sedan unga år. Nuförtiden är olympiska spelen öppna för professionella i alla grenar utom boxning. It’s not cricket, som man förr i tiden sade på engelska.

Reportaget publicerat 2010-09-20

Smittad av kronisk anglofili?
http://www.ne.se/rep/smittad-av-kronisk-anglofili
Nationalencyklopedin, 2014-08-02 Kopiera källangivelse

Relaterade artiklar

Relaterade reportage

Relaterade ämnen

Nationalencyklopedin

Kontakt