Spår i konstindustrin

Carin Carlsson, bildredaktör NE

Det är två utställningar i en som visas just nu på Malmö Konsthall. I halva lokalen visas 89 nyupptäckta verk av László Moholy-Nagy, foton från hans resor i Skandinavien, samt den abstrakta filmen Ein Lichtspiel schwarz weiss grau (1930). Det är hans motordrivna skulptur Light-Space Modulator (1920–30) vars ljus och rörelser gestaltas i filmen. Skulpturen är ett av de tidigaste exemplen på kinetisk konst.

Den allra första rörliga skulpturen anses vara Duchamps cykelhjul på en pall från 1913. I en glasmonter ligger originalböcker som användes i undervisningen på Bauhausskolan i Tyskland där Moholy-Nagy undervisade 1923–28. Bauhaus är 1900-talets mest inflytelserika skola i modern konst och design och han själv en av modernismens pionjärer.

László Moholy-Nagy, Skjutbanan (1925;1973), Fotoplastik

Courtesy Hattula Moholy-Nagy

Två utställningar i en

Han gav namnet fotogram till sina verk sprungna ur hans experimenterande med objekt lagda över fotopapper och belysta direkt utan negativ. På så sätt skapas en fotografisk bild utan kamerans hjälp. Namnet fotogram används än i dag. Urvalet av verk som visas är gjort i samarbete mellan Lászlós familj och Malmö Konsthall.

I den andra halvan har den Los Angeles-baserade konstnären Walead Beshty aktiverat konsthallsrummet med en platsspecifik installation som handlar om olika sorters mellanrum. Utställningsväggar har byggts upp som en fortsättning på den ursprungliga arkitektoniska planlösningen.

Pictures Made by My Hand with Assistance of Light (2005) är det verk med tydligast referens till Moholy-Nagys arbete. Dess tillkomst bygger på diskussioner kring huruvida László hade skapat fotogram av skrynkliga papper eller inte. Efter att ha sökt igenom Moholy-Nagys arkiv och inte funnit något sådant skapade Beshty dem själv i huvudsak för att bryta med föreställning om att piktorialism och andra illustrativa strukturer är naturliga för fotografiet.

Industridesignern

László Moholy-Nagy föddes 1895 och växte upp på en fattig avlägsen gård i Ungern när den industriella utvecklingen började ta fart. Exempelvis började traktorn, kameran, bilen och transformatorn bli vanliga när han var ung. Han hade en extremt optimistisk syn på denna utveckling och kunde därför inte heller tro att atombomben skulle användas i något annat än ett gott syfte.

Forskningen kring teknikutvecklingen var, som han såg det, det främsta hjälpmedlet att ta sig ur fattigdom. László var den Bauhauslärare som befäste industridesign (föreningen av konst och teknik) som huvudsaklig inriktning för Bauhausskolan. Han trodde på tekniken och på varje människas inneboende kreativa förmåga. Det var med den fasta övertygelsen han arbetade som både konstnär och lärare. Hans främsta konstnärliga influenser kom från de ryska konstruktivisterna och från suprematisterna.

Ljudspår

I samband med utställningen ges en LP-skiva ut. Där kan man lyssna på en intervju från 1969 där hans fru Sybil Moholy-Nagy berättar med inlevelse om sin make. Hon var professor i arkitektur och skrev boken Experiment in Totality som handlar om Lászlós liv och arbete och har ett förord av Walter Gropius, grundaren av Bauhausskolan. Hon berättar hur han avskydde specialisten som genom sin avsmalnade och koncentrerade träning särskildes från resten av samhället genom sin spetskompetens med resultatet att individen i fråga bara blev olycklig och att helhetssynen på människan gick förlorad.

De som specialiserade sig delade in världen i fraktioner i stället för att samarbeta brett över samhällsfältet, ansåg László. Speciellt ingenjörer eftersom det hade varit extra fruktbart om deras arbete hade förenats med kreativitet. Då föredrog han i stället dilettanten som gör saker för att hon eller han tycker det är kul.

Om man vänder på LP-skivan kommer ett knastrigt meddelande som från yttre rymden med rösten från en av 1900-talets främsta konstpedagoger.

Spår från gränsbevakningar och transporter

Walead Beshty däremot har låtit flygsäkerhetskontrollernas röntgenstrålar, dvs. ljus med högre energi än det ljus vi kan se, träffa oexponerad film som han har tagit med sig i bagaget när han reser. Bagaget blir till mörkrum. Resultatet är fotografier som blir bilder av gränsövergångar mellan nationer.

Han visar också objekt som bordsskivor av koppar som satts upp vertikalt på väggen och som visar spår från händer och ringar efter kaffekoppar etc. som oxiderat in i plåten.

Beshty tar delvis avstamp i Donald Judds minimalistiska verk, som fått oönskade fingeravtryck från en klåfingrig konstpublik, när han låter ready-mades i form av kopparkuber, glaskuber och kartonger skickas runt i världen för att avsiktligt tillföras spår. Ju fler spår desto mer mening, säger Beshty.

De fraktade glaskuberna har spruckit likt Duchamps målning Det stora glaset (1915–23). Medan Duchamp välkomnade slumpen som medskapare när hans glas sprack under en transport så söker Beshty upp den, använder den som konstnärlig metod och låter den definiera slutprodukten. Världens diverse avtryck är hans verktyg och han tillhandahåller exponeringsytor i form av fraktlådor, fotopapper och kopparplåt. Även fraktfirman blir i det här fallet till en social ready-made.

I fotosviten Industrial Portraits (2008–10) porträtterars de människor i konstindustrin som han har stött ihop med under sin konstkarriär och som har betytt något för honom.