Sportåret 2000: Vänliga spel gav fyra OS-guld

Åke Jönsson

Efter den så magra blågula olympiska medaljskörden i Atlanta 1996 sattes målet till tio medaljer i Sydney och 20 i Aten 2004. I det perspektivet var de tolv svenska medaljerna i Australien – fyra guld, fem silver och tre brons – ett godkänt facit. Men i jämförelse med den blågula utdelningen i Melbourne 1956, då de olympiska spelen första gången befann sig ”Down under”, var skörden inte direkt imponerande. Då handlade det om åtta guld, fem silver och sex brons!

Sådana olympiska jämförelser haltar dock en aning. 1956 tävlade 3 113 aktiva, i Sydney 44 år senare fanns över 10 000 aktiva på plats. ”De bästa spelen någonsin”, var IOK-presidenten Samaranchs slutord om de olympiska dagarna i Sydney och den här gången hade omdömet täckning.

Det var de vänliga spelen, där Sydneyborna visade idrottsvärlden att med entusiasm och frivillighet går det ännu att i vår tids så genomkommersialiserade idrottsvärld, inte minst den olympiska, ge utrymme för idrottens själ. De 16 dagarna i Sydney formade sig till en enorm folkfest. Inte mindre än 16 guld och totalt 58 OS-medaljer till Australien bidrog självfallet till den goda stämningen. I medaljlistan hade värdlandet bara USA, Ryssland och Kina före sig.

Den olympiska rörelsen kunde också notera en politisk triumf, när Syd- och Nordkorea gick sida vid sida under inmarschen. Invigningens i särklass mest känsloladdade stund var tveklöst när aboriginen Cathy Freeman tände den olympiska elden. 400-meterslöperskan höll också för trycket genom att vinna OS-guld på distansen.

Under folkfesten blev vi dock påminda om att inte alla toppidrottens mörka bakgårdar gick att dölja. Redan före spelen revs biljetterna till Sydney för en hel rad aktiva i Kina, sedan dopingprover visat för höga värden. Under spelen fastnade också en del i det olympiska dopinglaboratoriets analysnät. I den ”grenen” stod de bulgariska tyngdlyftarna i en egen klass.

För gymnasten Andreea Raducan innebar OS både himmel och helvete. Vad rumänskan kunde åstadkomma med sin blott 37 kilo lätta kropp trollband publiken i arenan, och domarrösterna gav 16-åriga Andreea mångkampsguldet. Hennes dopingprov visade emellertid spår av det förbjudna ämnet efedrin. En av läkarna i den rumänska OS-truppen hade gett den lätt förkylda gymnasten en aspirintablett. Det var tillräckligt för att stryka Raducan från förstaplatsen, och OS-guldet gick nu i stället till hennes landsmaninna Simona Amanar. Lilla Andreea var en synderska, som många tyckte synd om.

Wild card gav guld

Redan innan den olympiska elden tänts kunde Sverige inregistrera en viktig framgång, då Gunilla Lindberg röstades in i IOK:s exekutivkommitté. Svenskan blev därmed den andra kvinnan i världen som hamnade i den olympiska rörelsens allra innersta krets.

Sverige fick också en bra start i kampen om medaljerna med ett brons första dagen på damernas 4 × 100 meter i den olympiska bassängen. Pia Hansen stod några dagar senare överst på prispallen i skyttets dubbeltrapp för damer. Guldglansen för skyttarna fördubblades när Jonas Edman förmådde skjuta in guld i gevär 50 meter. En gammal pålitlig medaljmakare i olympiska sammanhang för svensk idrott, skyttet, fick i Sydney en pånyttfödelse genom två OS-guld. En extra poäng i guldyran var att både Hansen och Edman kvalificerat sig till olympisk start genom så kallade wild card.

Genom Mikael Ljungbergs OS-guld i 97-kilosklassen gjorde även brottningen på nytt entré i den blågula guldfamiljen. Inte sedan 1952 hade svensk brottning producerat en guldmedaljör. Fast den sympatiske Ljungbergs 2–1-triumf i finalen var egentligen ingen direkt skönhetsupplevelse; då var det rejälare tag i kung Carl Gustafs och Mikael Ljungbergs guldfirande efteråt på läktaren. Den svenske kungen visade överhuvudtaget ett imponerande engagemang från läktarplats för blågula prestationer; hans minspel under handbollsmatcherna höll högsta OS-klass.

Det tyngsta svenska guldet rent sportsligt var simmaren Lars Frölanders på 100 meter fjäril. Simmarna blev för övrigt medaljmässigt de mest framgångsrika i den svenska OS-truppen. Therese Alshammar bidrog nämligen med två silver.

Varken bordtennisens J-O Waldner eller handbollslandslaget förmådde kröna ytterst medaljtyngda karriärer med guldglans. Bollartisten J-O fick i finalen ge sig mot kinesiskt motstånd, och Bengt Johanssons ”veteraner” rådde inte på ett starkt spelande Ryssland i handbollsfinalen. Tre raka OS-silver var en svit av ringa tröst för Wislander och hans lagkamrater. Handbollslandslaget hade åkt till Sydney för att komplettera den stora medaljsamlingen med ett OS-guld.

Om Waldners och handbollens silver kunde betraktas som bakslag, bokfördes den tredje svenska medaljen i denna valör på det positiva överraskningskontot, Marcus Oscarsson/Henrik Nilsson i kanot K2, 1 000 meter. Även Fredrik Lööf befann sig i vattenmiljö när han seglade hem bronset i seglingens finnjolleklass. Det mest lyskraftiga bronset hoppade däremot Kajsa Bergqvist hem i Olympiastadion. Redan under inomhussäsongen lyfte Kajsa sin slanka kropp in i världseliten och blev den första svenska att nå upp till den magiska tvåmetersnivån i höjdhopp.

OS utan världsrekord

Det mest remarkabla inom friidrotten var annars att det inte sattes ett enda världsrekord! De riktigt minnesvärda ögonblicken formades heller inte i tävlingarna på Olympiastadion, även om några förhandsfavoriter noterades för tunga guldfall.

Marion Jones hade skapat nyfikenhet kring sin start genom att frankt deklarera: ”Jag ska vinna fem OS-guld.”

Det blev guld på 100 och 200 meter för amerikanskan samt i stafetten 4 × 400 meter, men OS-drottningen fick nöja sig med brons i längdhopp och 4 × 100 meter. Medaljskörden gjorde henne dock till den mest merittyngda friidrotterskan under ett olympiskt spel genom tiderna. Glansen kring hennes prestationer skuggades emellertid en hel del när hennes make, kulstötaren C.J. Hunter, under spelen avslöjades som fuskare. Vid fyra tävlingar före OS hade Hunters dopingprover innehållit tusenfalt över det tillåtna i fråga om den förbjudna substansen nandrolon.

Mest dynamit var det tveklöst i den sensationsbomb som den amerikanske brottaren Rulon Gardner konstruerade. I supertungviktsfinalen ställdes den i internationella sammanhang medaljmässigt helt omeriterade Gardner mot Alexander Karelin, som var ute efter sitt fjärde raka OS-guld och dessutom aldrig förlorat en match i något mästerskap. I tio år hade inte någon brottare ens förmått göra poäng mot Karelin, men efter finalen stod det 1–0 på ljustavlan för Gardner. Den ryske lyftkranen hade gjort sitt.

Norskt OS-guld i damfotbollen och danskt i damhandbollen tillhörde de skandinaviska höjdpunkterna.

Herrarnas fotbollsfinal hade allt: utvisningar, självmål och bortdömda mål. Men det kanske mest iögonenfallande var den afrikanska lekfullheten, som till slut gav Kamerun segern över Spanien med 7–5 efter straffar. Eftersom det var Kameruns första OS-guld genom tiderna var president Paul Biyas tal om nationell helgdag som markering av den olympiska triumfen förståelig.

Varje olympiskt spel håller sig numera med en kultfigur. Den här gången blev det Eric Moussambani, simmaren från Ekvatorialguinea som inte haft krafter att klara simborgarmärket, men som livligt påhejad av ett fullsatt simstadion lyckades nå målkaklet utan att drunkna. Ett bevis på att hans 100 meter upphöjts till kult underströks inte minst av att Moussambanis simglasögon efter spelen såldes på auktion för 2 500 dollar.

Vid handikapp-OS i Sydney i oktober fick den svenska truppen ihop 21 medaljer, fördelat på fem guld, sex silver och tio brons. För varje handikapp-OS har den blågula medaljskörden minskat, ett tecken på att många nationer numera satsar på handikappidrotten. Gevärsskytten Jonas Jacobsson skrev idrottshistoria; i Sydney blev han den förste svensk genom tiderna att erövra guldmedalj i sex raka paraolympiska spel.

För Ludmila Engquist blev det inte OS. Den 29 juli tog löperskans häckkarriär slut. En tårfylld Ludmila tvingades meddela att en hälsena hade sagt ifrån. Den 36-åriga OS- och VM-guldmedaljören hade fått löpförbud av sin läkare. Ludmila berättade dock att hon siktade på OS 2002, men då i bobsleigh.

Svensk friidrott kunde emellertid glädja sig åt stora framgångar på junior-VM i Chile i oktober, som gav två guldmedaljer genom Susanna Kallur på 100 m häck och Carolina Klüft i sjukamp. Efter en lång svacka, med enbart Ludmila Engquist i den absoluta toppen, tycks den blågula friidrotten vara på väg uppåt igen. Som i så många andra grenar är det kvinnor som leder utvecklingen.

Fotbollsfest

Även inom vinteridrotten var det främst svenska damer som svarade för de mest lyskraftiga insatserna. Skidskytten Magdalena Forsberg markerade sin världsledande roll inom denna disciplin och körde också i klassiska Holmenkollen hem ett VM-guld i jaktstartloppet, och i italienska Cortina tog Anna Ottosson sin första världscupseger genom att vinna storslalomtävlingen. 24-åriga Anna blev den 14:e blågula skidalpinist som kunde skriva in en triumf i en världscuptävling i meritlistan. Än är det dock långt till Ingemar Stenmarks 86 segrar.

Svensk landslagsfotboll valde att köra med dubbelkommando, Lars Lagerbäck blev jämställd med Tommy Söderberg, men premiäråret för två förbundskaptener fick ingen lyckad start.

EM-slutspelet i fotboll blev för svenskt vidkommande en mycket trist historia. Bara en poäng av nio möjliga i seriespelet stängde effektivt igen dörren för fortsatt spel. Det mest frapperande var osäkerheten i försvarsspelet. Stefan Schwarz, som under våren slitit av en hälsena, saknades enormt. EM-slutspelet blev emellertid en riktig fotbollsfest, även om Sverige inte lämnade bidrag till glansen. Den positiva fotbollen premierades, och de stora artisterna fick gott om spelutrymme. Finalen, med svensken Anders Frisk som utmärkt domare, blev dessutom en rysare av sällan skådat mått. Det var en match som hade allt, inte bara välspel och kamp utan också en otrolig avslutning. Italien tog ledningen och inte förrän på övertid lyckades Frankrike få till en kvittering. I förlängningen kunde inhopparen Trezeguet skjuta Frankrike till EM-guld. Därmed blev Frankrike första nation att ståta med två EM-guld och dessutom unik i prestationen att följa upp ett VM-guld med ett EM-guld.

Inte heller under de tre inledande matcherna i VM-kvalet visade Sverige upp någon högre spelkvalitet. Det var andefattigt och oengagerat och utlöste mycket högröstade krav på ”Lars-Tommys” avgång, men en fortfarande förlustfri kvalsvit utgjorde en säker sprint mot att giljotinen skulle falla.

Halmstads BK vann allsvenskan, men den mest uppmärksammade prestationen svarade Helsingborgs IF för när man slog ut det italienska stjärnlaget Inter i kvalet till Champions League, efter en straffräddning i Milano av målvakten Sven Andersson på övertid. Nationellt var också den nykonstruerade Superettan en klar succé, inte minst tack vare Djurgården och Malmö FF. Med vad händer 2001, när de två storlagen åter har allsvensk status?

Två framgångsrika lagmaskiner

Två lagprestationer spred under året verklig guldglans kring svensk idrott. Handbollslandslaget spelade hem EM-guldet, efter en match med klar bragdstämpel i finalen mot Ryssland. Inte ens ett stort underläge fick de blågula veteranerna att knäa, och i en gastkramande förlängning kunde EM-titeln säkras med 32–31. Det var det tredje svenska EM-guldet av fyra möjliga och förstärkte handbollslandslagets kultstatus.

Under senare år har handbollslandslaget blivit något av folkets landslag vintertid, en roll som i många år annars varit vikt för Tre Kronor. Experimentet med ett ständigt byte av coacher i matchningen i de olika turneringarna ledde in ishockeylandslaget i en mörk återvändsgränd. I VM i Sankt Petersburg åkte Sverige ut redan i kvartsfinalen mot Finland. Det var därför logiskt att Svenska Ishockeyförbundet beslöt att sätta en bortre parentes kring coachkarusellen. Anders Hedberg, ny general manager, försågs med fast coach, Hardy Nilsson, i landslagsorganisationen.

I Kuala Lumpur lät det svenska bordtennislandslaget en kraftfull sensationsbomb brisera i lag-VM. Kina var storfavoriter, men finalen slutade 3–2 i svensk favör med Jörgen Persson som stor matchhjälte. I den avgörande matchen slog Jörgen den regerande singelvärldsmästaren Liu Guoliang. Trion Persson, Waldner och Karlsson fullbordade därmed den VM-trippel, vars första inteckningar de tog 1989 och 1991. Peter Karlsson klev för övrigt fram i mästarljuset ännu en gång under året, då han mycket överraskande plockade hem EM-guldet. 30-årige Karlsson, som alltid fått stå i skuggan för Waldner och Persson, visade sig vara en vinnare av egen individuell kraft.

Den anrika seglingens America's Cup tillfördes flera historiska poänger. För första gången i den så prestigefyllda tävlingens 149-åriga historia lyckades inte någon båt från USA kvalificera sig till finalen. I stället kunde Nya Zeeland försvara titeln mot italienskt motstånd och bli den första nation, förutom USA, att stoltsera med att ha vunnit cupen två år i rad. I hemmavatten utanför Auckland utklassade Team New Zealand allt motstånd och seglade hem finalen med fem raka vinster!

Viljan blev till guld

Vid 24 års ålder blev Tiger Woods den femte i golfens historia att ta en Grand Slam. Golffenomenet fullbordade prestationen genom att vinna British Open med hela åtta slags marginal. De övriga titlarna i sin Grand Slam hade Woods noterat i följande ordning: US Masters 1997, US PGA 1999 samt US Open 2000.

Damernas British Open hade en svensk segrarinna, Sophie Gustafson. Golfkometen som smugit upp i skuggan av strålstarka stjärnor som Sörenstam, Alfredsson och Neumann slog till på Royal Birkdale.

Sophie återfanns också i ett svenskdominerat Europalag, som lyckades bryta USA:s segersvit i Solheim Cup. Efter tre raka USA-triumfer såg inte minst Carin Koch till att den så åtråvärda golfbucklan stannade kvar i Europa. Svenskan var mästerlig i avslutningen på golfbanan i Loch Lomond. De övriga svenskorna som ingick i det segrande Europalaget var Helen Alfredsson, Liselotte Neumann, Catrin Nilsmark samt Annika Sörenstam.

Magnus Norman tog sig under våren helt upp på toppen i tennisens rankingsystem. Efter att bland annat ha spelat hem Roms Master Series-turnering hade den 24-årige svensken skaffat sig poäng för att rankas som världsetta. Magnus lyckades dock inte hålla sin ställning särskilt länge, även om en finalplats i French Open var en god merit.

Svenska Dagbladets bragdjury, med ett olympiskt år som givit fyra OS-guld, hade en knepig uppgift att lösa. Valet föll dock på simmaren Lars Frölander. Av de fyra svenska guldmedaljerna i Sydney var fjärilsimmarens tveklöst det mest konkurrensutsatta. Prestationen fick också täckning i juryns motivering till det 75:e bragdguldet genom tiderna: "För en makalös finish i maximal konkurrens, viljan blev till guld!"

Den kanske mest uppmärksammade svensken under idrottsåret 2000 tog varken OS- eller VM-guld. I stället handlade det om en 52-årig fotbollstränare från värmländska Torsby. På våren förde han Lazio till ett italienskt ligamästerskap, men ännu större rubriker orsakade engelska fotbollsförbundets beslut på hösten att anställa Sven-Göran Eriksson som ny förbundskapten. ”Svennis” signerade ett femårskontrakt med start 2001. Att England skulle gå över kanalen för att hitta en förbundskapten var en av årets verkliga högoddsare och understryker att inget längre är heligt inom idrottens värld. Utnämningen väckte också våldsamma reaktioner i fotbollens moderland.

Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2000

Sportåret 2000: Vänliga spel gav fyra OS-guld
http://www.ne.se/rep/sportåret-2000-vänliga-spel-gav-fyra-os-guld
Nationalencyklopedin, 2012-05-27 Kopiera källangivelse

Relaterade artiklar

Relaterade reportage

Relaterade ämnen

Nationalencyklopedin