Åke Jönsson
Trots ett vinter-OS utan svensk guldglans formade sig 2002 till ett mycket framgångsrikt idrottsår. I VM- och EM-sammanhang visade Sverige upp en imponerande mästarbredd, och några sensationella vinnare satte dit en extra guldkant. Idrottsåret 2002 utvecklade sig till en högklassig årgång i svensk idrottshistoria.
Inte minst friidrotts-EM i München visade sig bli mycket minnesrikt. För första gången sedan 1982 kunde en svensk kliva högst upp på en EM-guldpall. I trestegsduellen förmådde inte världsrekordhållaren Jonathan Edwards hålla utmanaren Christian Olsson bakom sig. Den 22-årige göteborgaren fick med EM-guldet sitt definitiva genombrott.
Friidrottens Pippi Långstrump
Det stannade inte vid det. Även Kajsa Bergqvist hoppade till sig ett EM-guld och utklassade sina konkurrenter i en regntyngd höjdhoppsfinal. För den i särklass mest sensationella prestationen stod emellertid 19-åriga Carolina Klüft, som triumferade i sjukamp.
Sällan har svensk idrott haft en junior som med sådan sprängkraft lyft sig upp till stjärnnivån. Småländskan hade visserligen ett färskt VM-guld för juniorer med sig i bagaget till seniorernas EM, men att det skulle räcka även till guld i München hade ingen vågat kalkylera med. Men denna så chosefria, charmiga och energifyllda tonåring krossade allt motstånd. Det hela var sagolikt. Med starka drag av Pippi Långstrump: en okuvlig vilja, en stark kropp och dessutom glimten i ögat, dundrade plötsligt Carolina Klüft rakt in i friidrottens finrum. Hon gjorde en entré som fick det mesta att förblekna i minnesjakten på blågula idrottsliga genombrott.
De tre svenska EM-gulden kompletterades dessutom med ett silver och ett brons av höjdhoppsduon Stefan Holm och Staffan Strand. Efter två magra decennier på EM-arenan satte svensk friidrott en djup medaljstämpel i München. Redan under inomhus-VM i Wien hade man indikerat påtaglig medaljstyrka genom att plocka hem sju medaljer, med guldglans för Christian Olsson och Staffan Strand. Kajsa Bergqvists nya rekordhöjd på 2,05 meter under säsongen förstärkte dessutom mästarglansen på den blågula friidrotten.
Susannes bragd
En annan idrottsdam som trampade rakt in i guldglansen var cyklisten Susanne Ljungskog genom att vara först över målstrecket i damernas VM-linjelopp i belgiska Zolder. 26-åringen fick i ett dramatiskt lopp utdelning för sin vassa spurt.
Susanne Ljungskog var för några år sedan ett mycket kontroversiellt namn inom svensk cykelsport, men den egensinniga damen har ytterst målmedvetet arbetat sig fram till en position i den absoluta världstoppen. Under säsongen triumferade hon i Toscana runt och kom tvåa i damernas Tour de France. Tveklöst var Ljungskogs VM-guld värderingsmässigt av en helt annan karat än det som Marianne Berglund cyklade till sig 1983. Susanne Ljungskog tilldelades också Svenska Dagbladets bragdguld med motiveringen: ”För sensationellt VM-guld, taktisk kyla och het vilja i pressat läge.”
Okända och oväntade vinnare
Även på den manliga sidan åstadkoms några segrar som hade knalleffekt. Vem kände till brottaren Jimmy Samuelsson innan han sensationellt stod som segrare i 66-kilosklassen på VM i Moskva? 26-åringens VM-guld måste betraktas som det mest överraskande i den svenska brottningssportens historia. Ara Abrahamian brottade i 84-kilosklassen till sig ett nytt VM-guld. Bättre utdelning på ett VM har inte de blågula brottarna haft sedan 1953! Det bidrog också till att Svenska Brottningsförbundet utsågs till ”Årets förbund” av Sveriges Centralförening för idrottens främjande.
Thomas Johanssons seger i Australian Open i tennis måste också betecknas som en första klassens sensation. Inte på tio år hade någon svensk triumferat i singel i Grand Slam-sammanhang. Sedan Stefan Edbergs seger i US Open 1992 har svensk tennis på Grand Slam-nivå fört en alltmer perifer tillvaro. I det perspektivet var den 27-årige östgötens finalseger över Marat Safin i Australian Open i januari så anmärkningsvärd. Det visade sig också vara den enda riktiga ljusglimten på ett i övrigt tämligt mörkt svenskt tennisår, där utnämningen av Mats Wilander som ny DC-kapten fick störst rubriker. En milstolpe i Davis Cuphistorien var att Ryssland för första gången triumferade efter en högdramatisk uppgörelse med Frankrike i finalen.
Framgångar i vatten – igen!
Svensk simning fortsatte att surfa på den stabila framgångsvåg som man byggt upp under senare år. Vid EM i Berlin på lång bana blev det inte mindre elva medaljer, med bröstsimmerskan Emma Igelström som den klart mest meriterade deltagaren. Hon tog EM-guld på både 50 och 100 meter bröstsim. 22-åriga Emma fick nu sitt genombrott på lång bana. Efter att ha dominerat kortbanemästerskapen på senare år var hon nu först till kaklet även i den mer prestigefyllda långbanan. Therese Alshammars 50 meter fritt hade också guldstatus, medan Lars Frölander den här gången tvingades nöja sig med ett brons på 50 meter fjäril.
Svensk ridsport nådde inte guldnivå vid VM i spanska Jerez men svarade för sensationellt bra prestationer. Med tre medaljer noterade Sverige sitt klart bästa resultat på de fyra samlade ryttar-VM som avgjorts. Mest meriterande var VM-silvret i banhoppning för kvartetten Royne Zetterman, Malin Baryard, Helena Lundbäck och Peter Eriksson. Helena Lundbäck tog sig också till den individuella finalen, där hon på Utfors Mynta dock fick nöja sig med fjärde platsen.
Guldglans blev det däremot kring den svenska kanoten i herrarnas K-2 i Sevilla. På 1 000 meter segrade Henrik Nilsson och Marcus Oskarsson, som ledde från start till och med den ”mördartaktiken” körde hem sitt första VM-guld.
Tonys femte VM-guld
För Tony Richardsson handlade det om femte VM-guldet i speedway. Med den meritlistan närmade sig masen den absoluta toppen bland framgångsrika svenska idrottsprofiler genom tiderna. Remarkabelt var också Per-Olof ”Posa” Serenius VM-guld i isracing. Att vid 54 års ålder kunna titulera sig världsmästare efter en tuff serie tävlingar är anmärkningsvärt.
På fyra hjul och med enorm motorkapacitet körde Michael Schumacher till sig den femte VM-titeln i bilsportens Formel 1. Tysken tangerade argentinaren Juan Manuel Fangios rekord om flest VM-titlar.
I den under de senaste åren så dopningbesudlade cykelsporten tog amerikanen Lance Armstrong sin fjärde raka seger i Tour de France och är nu bara en titel från Indurains fem raka triumfer i det klassiska cykelloppet. Medan en del av Armstrongs konkurrenter fastnat i dopningtestnätet cyklar 30-åringen vidare, utrustad med en tredjedels större hjärtvolym än normalt och ovanligt långa lårben, som ger extra tryckkraft mot pedalerna.
Annika Sörenstam fortsatte sitt rekordmejande inom damernas golf. Bland nya markeringar var den främsta svenskans prestation att bli den förste på 34 år att vinna tio tävlingar på LPGA-touren under samma säsong. Den svenska världsettan vann till slut elva tävlingar på USA-touren och noterade den närmast otroliga snittscoren 68,70 slag.
Mormon-OS
Till vinter-OS i Salt Lake City flög den svenska truppen rejält överlastad med guldhopp. Dessutom hade Sveriges olympiska kommitté satt upp en egen måttstock: tio medaljer var målet.
Ur de perspektiven blev OS i mormonstaden ett klart bakslag för svensk vintersport. Inget av guldhoppen lyckades infria förväntningarna och endast sex medaljer blev facit.Visserligen gjorde Sverige sitt bästa vinter-OS sedan 1988, men ändå upplevdes de olympiska dagarna som ett pärlband av blågula besvikelser.
Guldhopp på guldhopp bleknade bort, men den verkliga fiaskostämpeln graverades in på Tre Kronors insats. I det inledande gruppspelet flerdubblades Tre Kronors värde, men när det drog ihop sig till slutspel skedde ett ras som framkallade krigsrubriker i kvällstidningarna. Förlusten mot Vitryssland med 3–4 taxerades som ett nederlag i klass med fotbollslandslagets klassiska OS-förlust mot Japan 1936 eller de 1–2 mot Costa Rica i fotbolls-VM 1990, för att ta en modernare variant av idrottsliga kallduschar med påtaglig chockverkan.
Huvudrollen i detta för svensk ishockey så nesliga drama spelades av målvakten Tommy Salo, guldmakare i OS 1994 och VM 1998. Vid ställningen 3–3 och tre minuter kvar att spela slängde vitryssen Vladimir Kopat i väg en puck från mittzon på måfå mot det svenska målet.Tommy Salo fumlade med pucken, som efter kontakt med den svenske målvakten sakta men säkert fann sin väg över mållinjen.
Om herrarnas upplaga av Tre Kronor svek totalt lyckades damerna spela till sig ett OS-brons efter en viljestark insats mot Finland, seger med 2–1 i bronsfinalen. En poäng i sammanhanget var att det in i det sista ifrågasattes om den kvinnliga varianten av Tre Kronor verkligen skulle få kvittera ut OS-biljetter. Laget ansågs inte hålla måttet!
För Per Elofsson blev vistelsen i olympiska längdspåren i Soldier Hollow en ytterst smärtsam upplevelse. Skidkungen från VM 1991 tvingades abdikera och lyckades inte ta medalj i något lopp. Per och hans landslagskamrater blev i stället något av mästare i att hitta olika bortförklaringar till de mindre framträdande placeringarna, först var det höjden, sedan blev det förkylningar och till sist dåligt vallade skidor.
Inte heller Magdalena Forsberg fick kröna en suverän karriär med OS-guld. Skidskyttedrottningen förmådde emellertid ta sig upp på prispallen i två lopp; till alla sina VM-medaljer kunde allas vår ”Magda” lägga två OS-brons.
Det fanns emellertid några plusvarianter i den svenska OS-truppen. Snowboardåkaren Richard Richardsson var en sådan. Den 28-årige jämten krossade allt motstånd fram till finalen i parallellslalom och svarade för sju felfria åk, men i det åttonde och sista, andra finalåket, kom enda missen. I den sjunde porten krossades grävmaskinsförarens gulddrömmar och schweizaren Philipp Schoch kunde glida ifrån och säkra guldet. Det var ett snöpligt slut för Richardsson, men han går till historien som den förste svenske olympiske medaljören i snowboard genom tiderna.
Anja Pärson var mest framgångsrik. Detta orädda lilla kraftpaket från Tärnaby inledde med att ta OS-brons i slalom och överraskade sedan med att bli silvermedaljör i storslalom. Hennes friska satsning belönades alltså dubbelt.
”Skategate”
OS i USA fick också sitt ”Skategate”. I konståkningens paråkning visade det sig att den franska domaren Marie-Reine Le Gougne utsatts för press av ryska maffian för att döma till det ryska paret Jelena Berezjnaja och Anton Sicharulidzes fördel. Domaren diskades och i efterhand förgylldes det kanadensiska paret David Pelletier och Jamie Sales silvermedalj till guld. Ryssland och Canada delade alltså på guldet.
Den verkliga skandalen inträffade emellertid först på spelens sista dag, då den trefaldige guldvinnaren Johann Mühlegg avslöjades som fuskare. Denne tyske skidåkare, som tävlade för Spanien, hade utklassat allt motstånd och till och med fått en plågsam backe uppkallad efter sig, ”Mühleggbacken”, visade sig vara sprängfylld av det starkt prestationshöjande bloddopningsmedlet Nesp. Också några av de kvinnliga ryska skidåkarna, Larissa Lazutina och Olga Danilova, åkte fast och med denna omfattande dopningshärva som epilog fick hela OS en bitter eftersmak. Alltför många inom längdskidåkningen tycks numera sakna heder och moral.
När skidsäsongen skulle summeras kunde Per Elofsson dock lägga sin andra världscupstitel till prissamlingen, medan Magdalena Forsberg avslutade sin karriär med den sjätte raka triumfen i skidskyttarnas världscup.
Trots hemmais lyckades inte Tre Kronor få revansch fullt ut i VM för OS-fiaskot. Sverige fick nöja sig med brons, medan Slovakien sensationellt spelade till sig VM-guldet. Efter 19 år som ordförande i Svenska Ishockeyförbundet avgick Rickard Fagerlund vid årsmötet i juni. Därmed miste svensk idrott en frispråkig och rubrikskapande ledare. Han ersattes av Kjell Nilsson.
VM-slutspel i fotboll
Det första VM-slutspelet i fotboll på asiatisk mark, dessutom delat mellan Sydkorea och Japan, inleddes med en verklig sensation. Senegal besegrade de regerande världsmästarna Frankrike i öppningsmatchen med 1–0. Det här blev skrällarnas turnering, även om det till slut var de två mest medaljtyngda nationerna, Brasilien och Tyskland, som möttes i VM-finalen.
Efter en blek fotbollsvår med svaga landskamper var det inte särskilt många som gav Sverige några möjligheter att överleva i något som betecknades som ”Dödens grupp”. Allra minst när först Patrik Andersson och sedan Fredrik Ljungberg på grund av skador inte fanns att tillgå. Fredrik, årets guldbollvinnare, hade för övrigt avslutat en ovanligt lyckosam säsong med Arsenal, som gett både liga- och FA-cuptriumf för laget och utmärkelsen månadens spelare i Premier League i april för svensken.
Att vara uträknat på förhand var emellertid en ypperlig grogrund för den blågula spelmetodiken. Sverige kunde slå ur underläge, slapp föra matcherna och inriktade sig på kontringslägen. Reserven Andreas Jacobsson, som kom sist in i VM-truppen, visade sig dessutom komplettera Johan Mjällby på ett alldeles förträffligt sätt i innerbacksspelet.
1–1 mot England följdes av en 2–1-triumf över Nigeria. Ändå krävdes det svensk poäng i den avslutande gruppspelsmatchen mot Argentina för att säkra avancemang. Sverige fick 1–1 mot en av VM:s huvudfavoriter efter ett underbart frisparksmål av Anders Svensson.
Det räckte för att Sverige inte bara skulle överleva ”Dödens grupp” utan också vinna den och se till att Argentina hade spelat färdigt. Även Frankrike försvann, de trötta världsmästarna lyckades inte ens göra ett enda mål.
Vem vann ”Dödens grupp”?
I åttondelsfinalen mot Senegal var Anders Svensson bara några centimeter från att bli odödlig svensk matchhjälte i VM-sammanhang. Om hans stolpträff gått något lite mer till vänster hade Sverige vunnit med 2-–1 och varit klart för kvartsfinal. Nu fick Senegal i stället in det avgörande målet i förlängningen, men Sverige kunde lägga VM till handlingarna med ett klart godkänt betyg.
Med Turkiet och Sydkorea i semifinal underströks detta sensationernas VM. Nederländaren Guus Hiddink fick närmast gudomlig status genom att som tränare föra ett vilt kämpande Sydkorea så långt i turneringen. Till sist blev det ändå Brasilien som stod som segrare och Ronaldo som VM-kung. Ronaldo svarade för finalens både fullträffar och vann även skytteligan med åtta mål.
Det svenska fotbollslandslaget visade utanför VM ingen vinnarinstinkt. Upptakten i EM-kvalet gav ingen seger, 0–0 mot Lettland och 1–1 mot Ungern, men fotbollen behöll sitt grepp om publiken.
Fotboll på hemmaplan
Allsvenskan drog över 10 000 åskådare i snitt per match. På sex år har fotbollspubliken i landets högsta serie ökat med över 100 procent. År 2002 blev Djurgården den stora sensationen. För första gången sedan 1966 kunde Djurgården titulera sig svenska mästare i fotboll. SM-guldet säkrades med ett offensivt spel, som gav extra mästarglans. Djurgården tog också hem cupguldet och blev därmed den femte klubben i Sverige som spelat till sig ”the double”. Malmö FF, IFK Göteborg, IFK Norrköping och Helsingborgs IF hade denna höga status med både serie- och cupguld under ett och samma år sedan tidigare. Det mest remarkabla med årets cupfinal var emellertid publiksiffran. Det fanns 33 727 ögonvittnen till Djurgårdens 1–0-triumf över AIK på Fotbollsstadion i Solna.
Med Djurgårdens mästarvärdighet förstärktes bilden av att den kungliga huvudstaden också har mandat att kalla sig fotbollens huvudstad. AIK tog guld 1998, Hammarby 2001 och nu Djurgården. Att notera är vidare att den allsvenska fotbollskartan i och med Enköpings entré begåvats med ytterligare en prick och att Umeå IK åter en gång underströk sin överlägsenhet på damsidan. I likhet med Djurgården säkrade Umeås damer ”the double”.
Folkkära ”evighetsgubbar”
Handbollslandslaget spelade till sig en ny stor titel när man på hemmaplan vann EM-guld. Ett fullsatt Globen i Stockholm upplevde en dramatisk final, där Sverige lyckades kvittera Tysklands ledning bara sju sekunder före slutsignalen. I förlängningen gjorde Ljubomir Vranjes plötsligt allting rätt och såg till att slutsiffrorna skrevs till 33–31 i blågul favör. Efter att i många decennier levt i skymundan för Tre Kronor och fotbollslandslaget har handbollens ”evighetsgubbar” nått kultstatus och blivit idrottens mest folkkära landslag.
Att kunna skriva ”världens snabbaste man” på visitkortet har alltsedan tidtagningen gjorde sin entré i idrottens värld varit något alldeles speciellt. Sedan 14 september 2002 är Tim Montgomery innehavaren av världsrekordet på 100 meter. Den 27-årige amerikanen klockades nämligen för 9,78 vid Grand Prixfinalen i Paris.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2002
Sportåret 2002: Högklassig årgång trots OS-bakslag
http://www.ne.se/rep/sportåret-2002-högklassig-årgång-trots-os-bakslag
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
