Ett omvälvande rymdäventyr
av Björn Stenholmredaktör för rymdfart vid Nationalencyklopedin
Uppståndelsen kring Christer Fuglesangs rymdfärd till den internationella rymdstationen i december 2006 tog svenska Rymdstyrelsen på sängen. Man hade inte väntat sig det enorma intresse som en i och för sig rutinartad rymdresa skulle tilldra sig. Men nu var det ju den förste svensken som lämnade jordatmosfären, och det nationella hjärtat klappade som aldrig förr på mången svensk.
Bortsett från detta enstaka tillfälle till entusiasm som Fuglesangs resa gav upphov till är annars all rymdverksamhet numera vardagsmat för oss, och de resultat från forskningen som framkommit och de förändringar i våra liv som den fört med sig tas numera som självklara. Det handlar om sådant som interkontinentala TV-kommunikationer, global navigation, sonder till fjärran planeter i solsystemet, astronomiska teleskop i satellitbana – listan kan göras lång. Trots detta har det bara gått 50 år sedan rymdåldern började.
 |
| NASA |
| Uppskjutningen av Sputnik 4 oktober 1957. |
Att lämna jordenInnan rymdåldern kunde eklateras var det möjligt att identifiera flera problem med rymdresor. Vad krävdes för att ett jordiskt föremål skulle kunna lämna jorden? Femtio år tidigare, under 1900-talet första årtionde, hade människan lärt sig att flyga enligt principen "tyngre än luften". Det gällde den gången att finna en kraft som kunde lyfta flygplanet upp i luften, dvs. motverka jordens dragningskraft. Då löstes problemet med att förse ett föremål med vingar och en motor som kunde dra tingesten fram genom luften så att en lyftkraft kom att verka på vingarna och föremålet lyfte. Detta fungerar mycket bra, det vet vi nu – så länge man har luft under vingarna!
Men luftlagret tar ju slut vid ca 100 km höjd. Ska man exempelvis placera en satellit i bana kring jorden måste man upp över luftlagret, och då krävs helt andra hastigheter än de som får ett flygplan att lyfta. Då bestäms hastigheten av satellitens omloppstid kring jorden, vilken för en satellit strax ovanför atmosfären blir omkring en och en halv timme. För att nå dit krävs att en raket accelererar till hastigheten drygt 8 km i sekunden! Skulle man dessutom vilja lämna jordens gravitationsfält helt och hållet, t.ex. för att resa till månen, måste man uppnå hastigheten 11 km i sekunden. Malmö–Stockholm på mindre än en minut! Man tar sig för pannan – är sådana hastigheter möjliga att uppnå för ett jordiskt föremål? Den legendariske astronomiprofessorn Knut Lundmark lär ha varit av den åsikten att detta inte var tekniskt möjligt. Lyckligtvis (får man väl säga) fick han leva just så länge att han fick veta att han hade haft fel.
SupermäktigtForskare på flera håll i världen hade före 50-talet redan fastlagt de teoretiska möjligheterna till rymdfärder och gjort en del experiment med raketer. Under andra världskriget utvecklades den kända V-2-raketen under ledning av Wernher von Braun till ett dödsbringande vapen som i krigets slutskede i stort antal riktades mot Antwerpen och London. V-2 var en raket som kunde styras mot sitt mål, och den flög med stor hastighet, dock inte så hög som rymdraketer kräver. Men den grundläggande tekniken var etablerad.
Kriget tog slut, de första atombomberna hade fällts av USA över Japan och supermakterna som efter kriget steg fram på arenan, Sovjetunionen och USA, insåg att man borde skaffa sig raketer som tänkbara kärnvapenbärare. Således tvättades von Brauns nazistämpel effektivt bort, och han kom att bli en förgrundsfigur i USA:s raketprogram. Andra tyska ingenjörer hamnade (åtminstone tillfälligt) i Sovjetunionen. Där togs de hand om av bl.a. Sergej Koroljov, raketexperten framför alla andra på den sidan.
Det civila forskarsamhället ägnade sig också åt raketteknik. Även där skulle rakettekniken kunna vara till god nytta. Internationella vetenskapliga organisationer proklamerade därför redan 1952 att ett internationellt geofysiskt år skulle genomföras under halvannat år 1957–58, då särskilda ansträngningar skulle göras för att utröna vad som fanns kvar att utforska av vår egen planet och dess närmaste omgivning. En målsättning kunde vara, enligt forskarna, att då försöka sända upp en konstgjord satellit i bana kring jorden. Med en sådan skulle rymden i jordens närhet kunna utforskas och jorden skulle även kunna kartläggas ordentligt från rymden.
De båda supermakterna Sovjetunionen och USA förklarade att ansträngningar skulle göras för att uppnå detta mål. Det förefaller dock som om USA inte trodde på Sovjetunionens kapacitet i detta avseende, så det ryska löftet om en jordsatellit togs inte på större allvar i USA.
KapprustningSergej Koroljov, han kallades nu chefsdesigner, och hans medarbetare sysslade framför allt med militära raketer som skulle kunna bära vapen från en kontinent till en annan. En syssla som utfördes i yttersta hemlighet. Samtidigt följde man noga den mer öppna verksamhet som pågick i USA. I januari 1956 togs ett formellt beslut av den sovjetiska regeringen om att tillverka och sända upp en satellit, och Koroljov fick huvudansvaret för att utveckla raketen. Satelliten fick en vikt av drygt ett ton och innehöll mycket vetenskaplig utrustning.
Men problem uppstod på flera håll. Dels fungerade inte raketen som den skulle – flera teststarter slutade i rena fyrverkeriet – dels blev satellitbygget mer komplicerat än vad som förutsetts och projektet sackade därför betänkligt i tidsplanen. Det hade man inte råd med. Nu gällde det att få upp en satellit först av alla!
Inriktningen ändrades därför, och man beslutade att först bygga några enkla satelliter för att placera dem i en satellitbana. Problemen med raketen löstes och en lyckad provskjutning ägde rum i augusti 1957, vilket rapporterades i pressen. I USA läste Wernher von Braun detta. Samtidigt nåddes Koroljov av ett rykte att USA kanske skulle sända upp en satellit den 4 oktober. KGB kunde varken bekräfta eller dementera sanningshalten i ryktet. Nu måste satelliten, som fått namnet Sputnik (ung. 'Färdkamraten'), upp senast detta datum. Sputnik bestod nu av ett metallklot en dryg halvmeter i diameter; den vägde strax under 100 kg och var utifrån sett försedd med endast fyra yttre antennspröt.
TidningsbombTidigt den 3 oktober rörde sig en högtidlig procession med Koroljov i spetsen framför den väldiga raketen fram emot uppskjutningsrampen i kosmodromen Bajkonur, och de sista förberedelserna för avfärden gjordes. Det offentliggjordes att uppskjutningen skulle komma att äga rum den kommande natten. Så blev det också. Raketens dån fick allt att skaka. En kort stund verkade den vilja falla på sidan, men allt var som det skulle. Den lättade majestätiskt och försvann snart utom synhåll. Så småningom, när det visat sig att satelliten har frigjorts från raketen och den på nytt passerade över uppskjutningsplatsen hördes från radioapparaterna ett befriande: piiip, piiip, piip ...
– Jag har väntat på detta ögonblick i hela mitt liv, utropar Sergej Koroljov triumferande.
Senare samma dag, den 4 oktober 1957, ägde en mottagning rum på Sovjetunionens ambassad i Washington. Det var inget ovanligt med den och de inbjudna personerna väntade sig inget utöver det vanliga. Drinkar med tilltugg, alltså. Men en av reportrarna på New York Times som var närvarande vid mottagningen fick ett telefonsamtal från sin redaktion. Bomben briserade. Kallt tvingades amerikanerna konstatera: "Den är uppe!" PS. En månad senare sköts Sputnik 2 upp med hunden Lajka ombord. Den ursprungliga tunga satelliten blev så småningom Sputnik 3 och sändes upp i maj 1958. USA lyckades efter en hel del bakslag få upp sin första satellit den 31 januari 1958; den var betydligt mindre än Sputnik 1.
(Artikeln publicerad 2007-09-26)
Sputnik: Ett omvälvande rymdäventyr
http://www.ne.se/rep/sputnik-ett-omvälvande-rymdäventyr
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
