Staffan Bergsten, docent i litteraturhistoria
Det är inte mycket av det tidiga 1800-talets svenska litteratur som känns riktigt levande i dag. Forna klart lysande stjärnor som Tegnér, Geijer och Atterbom har med tiden bleknat i det allmänna medvetandet.
Därför är det egentligen bara två tidiga 1800-talsförfattare som alltjämt är aktuella, om man som måttstock använder nya upplagor av deras verk och nya böcker om dem: Almqvist och Stagnelius.
Carl Jonas Love Almqvist lever i kraft av sin prosa medan Erik Johan Stagnelius var, är och sannolikt kommer att förbli vår störste romantiske poet.
Litterär profil
Under sin korta livstid, 1793–1823, hann Stagnelius inte bli riktigt känd, men redan åren närmast efter hans död utkom de samlade skrifterna i tre volymer. Sedan dess har han kontinuerligt funnits tillgänglig i tryck både genom nya samlade upplagor och mer eller mindre fylliga urval, det senaste från 1993.
Det är få äldre svenska poeter som förmått hålla sina ställningar så starkt. Den första levnadsteckningen kom redan på 1830-talet, den senaste i en lång rad efterföljare för bara några månader sedan. Erik Johan Stagnelius lyder titeln kort och gott, och författare är Jan Olov Ullén.
Boken ingår i förlaget Natur och Kulturs serie Litterära profiler. Av det följer en viss inriktning. Framställningen ska grundas på aktuell forskning men avstå från vetenskaplig apparat, den ska presentera både liv och verk samt även ge utrymme för värderingar och personliga preferenser. Ullén tillgodoser väl alla dessa krav. Bokens användbarhet hade dock vunnit på ett register över i texten omnämnda personer och behandlade dikter men ger i gengäld ett klokt bibliografiskt urval av litteraturen om Stagnelius.
Okänd musa
Kapitlet ”Biografiskt” är kort – bara drygt 30 av inalles 190 sidor – men Ulléns motivering för detta blygsamma omfång övertygar.
Det vi faktiskt vet om Stagnelius liv är beklagligt lite medan spekulationerna och hypoteserna varit desto fler. Stor forskarmöda har t.ex. lagts ner på att spåra verklighetsförebilden till dikternas drömkvinna Amanda utan att man lyckats binda henne vid någon bestämd varelse av kött och blod. Ullén ser henne som en kollektiv bild sammansatt av kanske flera verkliga kvinnor som vi inte vet något om i förening med en litterär idealtyp med anor från medeltidens höviska diktning.
Tidsbunden
En annan fråga som upptagit tidigare forskare är Stagnelius förmodade religiösa omvändelse någon gång mot slutet av 1810-talet. De enda belägg som framlagts är poetens egna dikter från denna tid. Som biografiska dokument är de tämligen odugliga och Ullén förbigår med all rätt hela omvändelseteorin.
De obestridliga växlingarna i stämningsläge mellan olika grupper av dikter vill han i stället förklara med hänvisning till det litterära genretänkande som dominerade ännu på den tiden. Elegier och tragedier t.ex. ska traditionsenligt handla om sorgliga ting medan ämnet för erotiska visor och pastoraler är idyllisk sinnlig kärlek. Samtidigt som Stagnelius skrev om försakelse och dödslängtan kunde han hänge sig åt mjukpornografiska dagdrömmar i diktform.
Frilagda känslomönster
Det lilla vi vet om Stagnelius liv hänför sig huvudsakligen till hans tid som kopist i regeringskansliet i Stockholm. De få som mött honom där och uttalat sig om hans person beskriver en oborstad särling märkt av alkoholism.
Som en ”främling på jordens strand” framstår han i Ulléns levnadsbild, en drömmare med blicken riktad mot en högre värld där själen bodde innan den blev livstidsfånge i kroppens fängelse och dit den enligt hans tro en gång ska återvända.
Ullén sticker inte under stol med att detta är en förlegad åskådning men erkänner förbehållslöst ”magin” hos de dikter där den utgör idéinnehållet. Han vill skära igenom all teologisk-filosofisk och mytologisk bråte och frilägga de känslomönster som kan engagera dagens läsare. Med hjälp av en klar och spänstig stil lyckas han utmärkt i detta sitt litteraturpedagogiska värv.
Ullén är för den skull ingen olärd ”upplevelseläsare”. Själv visserligen inte akademiker av facket har han följt med den litteraturvetenskapliga utvecklingen och bl.a. tagit fasta på de senaste decenniernas rön om den klassiska retorikens betydelse för all äldre svensk poesi. Stagnelius var en högt bildad person som obehindrat läste latin och anammade de gamla mästarnas formspråk. Bättre än de flesta av sina föregångare demonstrerar Ullén hur de retoriska greppen fungerar i enskilda dikter.
Erotoman särling
Ulléns nedtoning av den esoteriska sidan av det skalden själv kallade sin ”teosofiska” poesi kan diskuteras. Det må vara sant att man kan tillgodogöra sig dikternas känslomässiga innehåll och avnjuta deras estetiska kvaliteter utan närmare kunskap om kristen teologi, gnostisk religion och tysk idealistisk filosofi, men risken är att man underskattar den religiösa dimensionen.
På den punkten gör Ullén det alltför lätt för sig. Så t.ex. utgör Stagnelius intima förknippande av sexualitetens uppvaknande i puberteten med den kristna läran om syndafallet ett genomgående tema som kunde belysts bättre.
De magra biografiska källorna rymmer dessbättre också en välgörande motbild till den samtidigt världsfrånvände och erotomane särlingen i Stockholm: skalden på hemmaplan i biskopshemmet i Kalmar.
Samtidigt som han under en längre tids sjukledighet i Kalmar arbetade på sin teosofiska diktsamling Liljor i Saron (1821) deltog han med liv och lust i ett glatt umgängesliv, skrev muntra tillfällesdikter och trädde i nära relation – hur nära kan vi bara gissa – till en intelligent och humoristisk officersdotter, ogift och tio år äldre än honom själv. Hon tycks ha berett honom en smula okomplicerad vardagsglädje, vilket man av hjärtat unnar det annars så djupt plågade geniet.
Allt som allt är det ett rikt sammansatt diktarporträtt Ullén målat, klart i konturerna och friskt i färgerna. Allra mest engagerande är det i lovtalen till skaldens ”trollsång” som utövar sin makt över läsaren djupt under allt vad texttolkning och intellektuell förståelse heter.
(Artikeln publicerad 2003-05-28)
Stagnelius: Vår störste romantiske skald
http://www.ne.se/rep/stagnelius-vår-störste-romantiske-skald
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
