A shining light
av Frans af SchmidtNE-redaktör
Martin Scorsese har fått mersmak på att porträttera samtidens legendarer inom rockmusiken. Efter den kritikerrosade filmen The Last Waltz (1978) som skildrade The Bands sista spelning, bluesdokumentären Feel Like Going Home (2003) samt dokumentären No Direction Home: Bob Dylan (2005) om Bob Dylans liv, kommer nu Shine a Light (2008). Den är filmad under två konserter med The Rolling Stones på Beacon Theatre i New York inför en exklusiv skara på 2 800 personer.
Det är givetvis tacksamt för en av samtidens mest uppburna regissörer att förse den till synes outtröttliga globala publiken med porträtt av likaledes uppburna ikoner som The Band, Bob Dylan och The Rolling Stones. Scorseses nästa produktion inom musikfilmgenren ska bli en dokumentär om reggaens eviga portalfigur Bob Marley.
StonesrelateratShine a Light har varit brett omskriven och även omilt kritiserad. Det senare framför allt mot bakgrund av de kommersiella krafter som styrt Scorseses val av objekt att dokumentera (tillspetsat: skivindustrins och konsertarrangörernas val av Scorsese som PR-verktyg). Det mesta som har med de åldrande stenarna att göra i dessa dagar sammankopplas med pengar. Få verkar anse att det är ren spelglädje som får dessa farbröder att fortsätta rulla och stå i spetsen för den industri som heter The Rolling Stones Inc. Scorseses uppdrag torde därmed ha varit att pumpa in friskt blod i Stoneshypen för att levandegöra Mick Jagger, Keith Richards, Charlie Watts och Ron Wood. 
Buddy Guy och Keith Richards med Charlie Watts i bakgrunden i Shine a Light.
Det är därmed med ganska svala förväntningar jag sätter mig i biostolen denna söndagkväll ett par dagar efter filmens Sverigepremiär för att ta del av Shine a Light. Förutom av mig och mitt sällskap består publiken i biosalongen av en handfull män (ett grabbgäng) i åldern 45–55 år. Själv är jag som 33-åring uppväxt med The Rolling Stones som en då redan etablerad, föga engagerande, storhet. Mina båda musikintresserade föräldrar gav mig tidigt en känsla för musiken, och genom att titta igenom pappas fotoalbum och där ha upptäckt bilder tagna med för lång slutartid från Stones spelning i danska Brøndbyhallen 1973 omgärdas de självklart av en viss mystik även för mig.
Min egen Stonesperiod inträdde någon gång på 90-talet. Den föranleddes av att andra band – framför allt Primal Scream men även The Black Crowes – helt hämningslöst plockade upp den estetik som präglade The Rolling Stones under tiden för Sticky Fingers (1971) och Exile on Main St. (1972) och gjorde den till sin egen. Musiknörd som jag var (och är) gick jag tillbaka till källan och förkovrade mig i allt vad The Rolling Stones hade gjort fram till Some Girls (1978). Framförallt dessa två plattor, men även Beggars Banquet (1968) med det tidlösa eposet "Sympathy for the devil", blev viktiga för mig. Så visst, även jag har en relation till The Rolling Stones.
RoyaltiesShine a Light inleds med några skickliga grepp för att bygga upp spänningen i publiken. En (spelad?) spänning mellan regissör, filmteam, roddare och band används för att hos publiken skapa en känsla av osäkerhet inför konserten och hela projektet. Telefonledes gjorda planeringar mellan Scorsese och Jagger spelas upp. Scorsese meddelar att han of course inte vill att Mr Jagger ska brinna upp i den starka scenbelysningen, och Jagger avslutar ett spänt telefonsamtal med regissören som en sann brittisk adelsman med "thank you Martin, it was nice to have a chat".
Fokus för spänningen kretsar kring bandets spellista inför kvällen, som in i det sista är hemlig för regissören och gör att han inte till fullo kan planera sin inspelning som han vill. En viktig roll i spänningsladdningen spelar också Bill Clinton som dagen till ära har tagit med sig sitt entourage – Hillary Rodham Clinton glimtar bara till för några sekunder – för att fira sin 60-årsdag med den exklusiva konserten. De är de självklara hedersgästerna och ges därför möjlighet att hälsa på bandet någon timme före spelningen. Detta skildras ingående i några minuter av filmen. Underhållande, men till vilket syfte? För att ytterligare understryka bandets storhet? Bandet verkar i vilket fall som helst ta det hela med en klackspark. Rockstjärnorna överglänser presidenten och Keith får även med ett torrt skämt om att han är "bushed".
Fundamental ironiShine a Light är en konsertfilm med dokumentära inslag. Konserten brakar igång med "Jumping Jack Flash", som följs upp av en lång rad mer eller mindre sällan spelade låtar. De första minuterna av konserten är förvirrande. Scorsese har nämligen dirigerat en ovanlig och nyskapande ljudsättning av filmen där man som åskådare får följa med kameraförflyttningarna även via ljudet.
Således framstår Keiths patenterade riff som öronbedövande när han zoomas in av kameran och Watts torra distinkta trumspel går att identifiera den bråkdel av tiden han är i centrum för kameran. Syftet är antagligen att skapa en känsla av extrem närhet, att få åskådaren att uppleva det som att hon själv rör sig mellan olika platser på scenen. Det lyckas och är faktiskt riktigt spännande, men kan antagligen också ses som förvirrande för den som bara vill uppleva låtarna som de föreställt sig dem. Det är rikligt med närbilder på bandet – framför allt Jagger och Richards – och man ges där en möjlighet att studera seniga gitarrnävar, avgrundsdjupa rynkor, menande ögonkast och gäddhängiga överarmar.Mellan ungefär varannan låt får vi se korta dokumentära klipp från bandets historia. Flera av dessa kretsar kring den eviga frågan: Hur länge har ni tänkt att fortsätta? Det är en fråga som ställs till såväl en purung Jagger i sextiotalsfrisyr som till en utmärglad och smått frånvarande Richards med åttiotalssmink och matchande mundering. Svaren varierar, men präglas alla till en smått ironisk inställning till det egna skapandet. Det är antagligen denna ironi och distans som har lagt fundamentet för bandets snart 45-åriga sammanhållning.
Satisfaction (I can get)På Beaconteaterns scen dominerar Jagger totalt. Han struttar runt med sin spensliga, för sin ålder oerhört vältränade kropp, putar med läpparna, vickar på lilla rumpan och rockar, rockar, rockar. Hans dominans förstärks av ljudbilden i filmen, där han ligger väldigt långt fram. Richards och Woods backar upp honom med sitt skitiga och oförutsägbara gitarrspel ("var för sig är vi kanske inte så bra", säger Woods i en intervju i filmen, "men tillsammans är vi världsbäst"). Trots att de spelat låtarna ett oräkneligt antal gånger finns det drag av improvisation i gruppens sätt att framföra dem, vilket förstärker intresset för låtarna. De tu ser oförskämt vitala ut, trots att Richards medvetet försöker förstärka sin destruktiva image med en cigarett i mungipan och en sjörövaroutfit à la Pirates of the Carribean. Den som sticker ut i kvartetten är Charlie Watts som ser ut som en byrådirektör i Tullverket eller som en professor emeritus på villovägar, men så har det väl alltid varit.
Tre gästmusiker har konserten till ära bjudits in. De är: Jack White (från duon The White Stripes), Christina Aguilera samt den 70-åriga blueslegenden Buddy Guy. Jack White kör en duett med Jagger i "Loving Cup", Christina Aguilera duettar med honom i "Live With Me" och Buddy Guy framför Muddy Waters-låten "Champagne and Reefer". Aguilera utgör en perfekt partner till Jagger och deras duett blir oväntad stark. Den står sig emellertid slätt mot Buddy Guy vars närvaro är en tydlig hyllning till de rötter Rolling Stones utgår ifrån. Såväl hans gitarrspel som mäktiga bluesröst gör att huvudpersonerna för kvällen förminskas. Det understryks ytterligare av Richards underdåniga sätt att efter låten ge bort sin gitarr (en svart Gibson ES 335) till en glatt överraskad Buddy Guy.
Shine a Light är ingen omskakande upplevelse, men som hyllning till rockmusiken i allmänhet och The Rolling Stones i synnerhet fungerar den utmärkt. Den gör inga anspråk på att berätta allt eller att visa hela bilden. Filmens mål verkar i stället vara att ge tittaren och lyssnaren en känsla av att vara på plats och uppleva ett av musikhistoriens största rockband under perfekta omständigheter. Det är ingen konsertfilm i mängden, men den når heller inte upp till de höjder som Scorsese själv gör i The Last Waltz eller No Direction Home. (Artikeln publicerad 2008-04-10)
Stoned: A shining light
http://www.ne.se/rep/stoned-a-shining-light
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
