Strindberg:
Guldglans på hotellrummet
av Lennart Hultqvist
NE-redaktör
August Strindberg gick naturvetenskapen till mötes med stor iver
och brinnande intensitet. Det resulterade i en mängd artiklar och flera
böcker med naturvetenskapliga spekulationer. Hans intresse blev till och
med så stort att han försökte sig på att framställa
guld på det hotellrum han hade som sin tillfälliga bostad.
I Strindbergs sparsamma kemiska utrustning för att framställa guld på hotellrummet ingick bland annat en flaska med ammoniak, en pappersremsa och en tänd cigarr. Om denna märkliga guldproduktion berättas det i boken August Strindberg: Naturvetenskapliga skrifter II (2003). Boken ingår i den pågående utgivningen av en nationalupplaga av Strindbergs samlade verk.
 |
|
|
Urglasen på hotellet
Det var främst under senare delen av 1890-talet som Strindberg sysslade med naturvetenskap. Han förde under dessa år ett kringflackande liv med två brutna äktenskap bakom sig. Hans mest kända verk från denna tid är romanen Inferno.
En person som träffade Strindberg vid den här tiden var den franske alkemisten och publicisten François Jollivet-Castelot. Så här skildrar han mötet med Strindberg på Hotel Orfila i Paris 1896.
Sittande vid sitt skrivbord av ljust trä som var täckt med manuskript och små urglas, vilka användes som avdunstningsskålar, visade han mig sina senaste alkemiska försök. Han ägde en sällsynt uppfinningsrikedom och dessutom, en visionärs tro. Hans forskningar byggde på resonemang och intuition, snarare än på erfarenhet.
Vid sidan av hans tillfälliga deglar fanns där resterna av en enkel måltid. Möblemanget: en järnsäng, två stolar, en korgstol, ett tvättställ enkelt som en soldats, en lång svart träkoffert som innehöll, fick jag veta, litet kläder och ännu några manuskript. Det var allt.
Flitig ockultistisk skribent
Där satt han alltså, den författare som Nationalencyklopedin kallar Sveriges störste med tanke på de mäktiga romanerna och den banbrytande dramakonsten. Jollivets-Castelots besök hos Strindberg blev inledningen till ett regelbundet medarbetarskap i den ockultistiska tidskriften L´Initiation och senare i den av Jollivet-Castelot grundade L´Hyperchimie, en tidskrift för alkemi och hermetism.
Redan tidigare hade Strindberg skrivit artiklar om naturvetenskap och publicerat några böcker i ämnet, såsom de föga kända Sylva Sylvarum (1896) och Antibarbarus (1893). Dessa verk kommer att ingå i nationalutgåvans ännu inte utgivna första del av de naturvetenskapliga skrifterna.
Strindberg arbetade även på en allomfattande bok om kosmos, vilken dock aldrig färdigställdes.
Possibelt guld
Hur gick då själva framställningen av guld till? Strindberg höll sig med flera olika guldrecept. Till rekvisitan hörde en lösning av järnsulfat, en pappersremsa, en flaska med ammoniak och en cigarr. Pappersremsan doppades i järnsulfatet och röktes över ammoniaksflaskan samt torkades över den tända cigarren. Resultatet av den processen blev med Strindbergs ord guldgula metallglänsande fjäll.
Under processen bildades en kemisk förening som enligt Strindberg vägde lika mycket som guld och som inte utgjordes av några i sammanhanget ointressanta föreningar. Denna förening ansågs därmed äga possibilitet att delvis övergå till guld. Så var det med den saken.
Till vänner sände Strindberg brev med guldprover bifogade. Men kemister som undersökte guldproverna kunde inte finna några som helst spår av det ädla ämnet. Strindberg fick kort och gott betyget okunnig av fackmännen.
Alkemins guldlängtan
Att tyngre grundämnen i någon form innehåller lättare grundämnen är en tanketradition inom alkemin. Man ansåg exempelvis att metaller består av kvicksilver och svavel. Och då borde ett visst ämne kunna omvandlas till andra ämnen, till högre former, rent av till guld! Det gällde bara att vara en tillräckligt skicklig alkemist för att få fart på processen.
Strindberg arbetade mycket på egen hand, men troligt är att han påverkades av de ockultistiska strömningar som rådde mot slutet av 1800-talet i Frankrike.
I Paris var Strindberg även indragen i en debatt om svavlet, som enligt honom byggdes upp av kol, väte och syre. Den utlovade offentliga demonstrationen av att så förhöll sig kom dock aldrig till stånd. För att inhämta nödiga kunskaper i kemi var Strindberg för övrigt inskriven vid laboratoriet i Sorbonne i två veckor.
I onåd hos samtiden
Nästan halva boken med Strindbergs naturvetenskapliga skrifter är skriven av Per Stam, som ingår i nationalupplagans redaktion. I denna del berättas ingående om händelser och brevskrivande under den aktuella tidsperioden.
Per Stam omtalar den bistra kritik som samtiden riktade mot Strindbergs naturvetenskap. Särskilt hårt tycks Strindberg ha tagit botanikprofessorn Bengt Lidforss anmälan i Dagens Nyheter av Antibarbarus. Strindberg hade sett Lidforss som en vän och lärjunge, som till och med hjälpte till med översättning och korrekturläsning av Antibarbarus till tyska. Tidningsartikeln ledde till en brytning mellan herrarna.
I Aftonbladet kunde Strindberg för övrigt läsa en ännu bistrare anmälan än den i Dagens Nyheter. Men han hade även stöd för sina guldframställningar. Detta stöd kom dock inte oväntat från alkemister och ockultister, som syntes beundra den store författaren och kemisten.
Vid årsskiftet 189899 tar dock Strindberg farväl av alkemin och går tillbaka till författandet. Fast helt och hållet släpper han inte tankarna, de dyker upp senare i En blå bok.
Konsten att sätta i fråga
Experimentiver och oppositionslusta framträder som Strindbergs särdrag i hans kontakter med naturvetenskapen. För den som vill bli forskare är sådana egenskaper säkert utmärkta att ha. Men Strindbergs verksamhet präglades även av amatörkunnande, slarv, bekvämlighet och resursbrist, och han kunde aldrig mäta sig med den etablerade vetenskapen. Guldmakeriet ledde i stället till förlorat anseende bland vänner, hos kulturpersonligheter och inom den egna familjen.
Vad skulle hända om en i dag aktad och känd författare började sätta naturvetenskapen eller delar av den i fråga? Skulle inte han eller hon troligen i ännu högre grad än Strindberg riskera att löpa gatlopp i den offentliga debatten? Detta inte minst med tanke på att naturvetenskapen är så mycket starkare nu än för hundra år sedan.
Ett måhända avlägset exempel på en modern, upprorisk guldmakare är den danske statistikern och publicisten Bjørn Lomborg, som för några år sedan drog på sig en storm av kritik från forskare när han utmanade några etablerade synsätt inom miljöforskningen. Detta hindrade inte tidskriften Time Magazine att ta med Lomborg på listan för 2004 över hundra viktiga samtida tänkare.
Mer om Strindbergs experimentanda finns att läsa i artikeln på NE.se om Strindbergs himmelsfoton
Extern länk: Nationalupplagan av Strindbergs samlade verk
(Artikeln publicerad 2004-09-13)
Strindberg: Guldmakaren
http://www.ne.se/rep/strindberg-guldmakaren
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
