Strindberg: Stjärnfotografen

Lennart Hultqvist , NE-redaktör

August Strindberg försökte avlocka stjärnhimlen de hemligheter han trodde att den traditionella naturvetenskapen hade tappat bort. Hans egenartade experimentfoton för att hitta sanningen var dock nära att bringa honom olycka.

Det är i boken August Strindberg: Naturvetenskapliga skrifter II som historien om detta rullas upp. Boken ingår i den pågående utgivningen av en nationalupplaga av författarens samlade verk och utkom 2003.

Ger detta en riktig bild av Strindberg med döttrar?

STRINDBERGSMUSEET

Kameraförvrängning

Strindberg intresserade sig för den framväxande fotograferingskonsten, och hans foton av bland annat familjen skymtar i en mängd publikationer. En fråga som Strindberg ställde sig var dock om fotografering inom vetenskapen verkligen hade givit en riktig bild av natthimlen och av solen och månen.

Under mottot ”Cameran vilseleder som ögat, och tuben narrar astronomen!” placerade han utomhus i mörker och i dagsljus fotografiska plåtar och riktade dem mot valda delar av himlen. Strindberg exponerade i ett par minuter mot Orions stjärnbild och erhöll efter framkallningen ”en dunkel yta full med ljusa prickar”. Men någon likhet med den praktfulla stjärnbilden kunde han inte finna, vilket han inte heller hade väntat sig.

Att använda lins eller kamerahus var det inte fråga om. Strindberg kallade förfaringssättet för celestografi (efter ordet celest, 'himmelsk'). Det var under en vistelse i Dornach i Österrike 1893—94 som dessa experiment ägde rum.

Misstro mot linser

Bakom Strindbergs försök låg en misstro mot de traditionella instrumenten teleskopet och kameran.

”Jag tror icke på de råa apparaternas resultat, ty korrektionerna bli oändliga. Jag tror endast på det finaste instrument natur och kultur danat: Stora Hjernan, och dess högsta funktion: spekulationen, som icke är tom”, förklarade Strindberg i ett brev.

De i dag sexton bevarade celestografierna ger ett märkligt intryck. De ursprungliga plåtarna har försvunnit. Vi kan endast bevittna papperskopior på dem, vilka alla är återgivna i boken om Strindbergs naturvetenskapliga skrifter. Strukturer och formationer träder fram som inte tycks ha något med stjärnorna, solen och månen att göra. Vissa av strukturerna har kanske uppkommit under framkallningen. En del av dem liknar fingeravtryck. Och finns det inte rentav en likhet mellan dessa svirrande himlar och de vilda himlarna på Strindbergs målningar?

Från alla håll hade ljuset i Dornach strömmat mot hörn och kanter av de strindbergska plåtarna. Att inget särskilt kunde urskiljas efter framkallningen förvånar inte med tanke på att linser inte användes.

Tröströntgen

Celestografierna sändes till det franska astronomiska sällskapet, som leddes av den berömde Camille Flammarion, men där tog man inte någon särskild notis om dem. Dock blev Strindberg medlem i det illustra sällskapet. Strindberg skördade på det hela taget inga framgångar med sin speciella fotograferingsteknik av himlen. Han skrev 1896 i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning att celestografierna ”väckte viss munterhet och voro nära att bringa mig olycka eller gjorde det”.

I samma artikel kunde dock Strindberg med stolthet framhålla att den året innan upptäckta röntgenstrålningen faktiskt hade bokförts utan hjälp av vare sig kamera eller lins. I Wilhelm Röntgens experimentkammare hade det räckt att hålla upp handen i den osynliga strålningens väg för att dess skelett skulle framträda som en skuggbild på en fotografisk plåt ett stycke därifrån.

Odugligförklarad apparat

Den store författaren intresserade sig också för spektroskopet, en apparat med vars hjälp astronomer och kemister under senare delen av 1800-talet började ta reda på vilka kemiska ämnen som stjärnor och laboratorieprover bestod av. Man skärskådade ljuset från föremålet i fråga. Därför gick det att undersöka även de onåbara stjärnorna.

Strindberg förfogade över ett flyttbart spektroskop och undersökte allt från en brinnande björkvedsbrasa till ett fält av snö. Men spektroskopet föll honom inte i smaken. Han framhöll att olika människor sällan såg samma bild i apparaten, varför spektroskopet enligt hans mening var odugligt för vetenskapligt bruk.

Att använda spektroskop var dock på Strindbergs tid någonting nytt. Ännu fanns ingen ordentlig teori som kunde hjälpa till att skapa förståelse för vad man såg i spektroskopet.

Enmansuniversitet

Att personer utanför naturvetenskapens kretsar går till attack mot densamma finns det exempel på även i modern tid. Somliga engagerar sig starkt för att exempelvis hitta blottor i Albert Einsteins och Isaac Newtons teorier om tiden och rummet. Sådana personer kan kallas för amatörforskare. Mellan dem och etablerade forskare finns ofta stora likheter, exempelvis en stark intellektuell drivkraft. Det var också något som utmärkte Strindbergs hållning till naturvetenskapen.

Den som vill läsa mer om detta alltför litet omskrivna område kan läsa artikeln "Amatörforskare: Enmansuniversitet med egna universum" (Forskning och framsteg 8/1988).