Stumfilm: Musikdramatiskt berättande

Stumfilm:

Ett musikdramatiskt berättande

av Ann-Kristin Wallengren
universitetslektor i filmvetenskap vid Lunds universitet

I november visas på Malmö Opera och Musikteater Chaplins Moderna tider med musik framförd av Malmö Operaorkester. Det kan ses som ett tidens tecken.

Under de senaste två decennierna har stumfilmen internationellt upplevt ett tilltagande intresse från såväl akademiskt som publikt håll. Ett stort antal filmer har restaurerats och visats i sin rätta skepnad både på mindre filmfestivaler och på stora galaföreställningar världen över.

Stumfilmskänsla

Kunskap om stumfilm börjar sprida sig – fler och fler vet till exempel att det nästan utan undantag är beroende av fel visningshastighet när personerna på den vita duken springer omkring i ett slags fast motion som om de hade eld i baken. Publiken känner också till att stumfilmen inte visades stum utan så gott som alltid, i varje fall efter 1915, upplevdes tillsammans med musik.

Men fortfarande är det nog så att de flesta tror att stumfilm ackompanjerades av ett ensamt piano. Föreställningen om den improviserande pianisten, som på ett ostämt piano hamrar fram hetsiga toner till jakten på boven som härjar på filmduken och i samma stund som den vackra oskulden dyker upp ändrar musiken till en elegisk melodi för att därefter snabbt anpassa sig till filmens vidare utveckling utan att bry sig om den dramatiska helheten, är seglivad men också delvis sann.

Det fanns ensamma pianister av det här slaget, men vanligare var att musikackompanjemanget bestod av en duo, en trio eller en större orkester. Och stumfilmen bestod inte enbart av farser, även om det var en populär genre. Det fanns såväl färgfilm som allvarligt drama, orkestermusik och ett mer tillbakahållet agerande. Stumfilmsperioden kan inte heller ses som en enhetlig period. Stumfilmen var en konstart som hade ett förlopp på över 30 år, nästan en tredjedel av hela filmhistorien. Mycket hann hända på den här tiden med både filmen och musiken.

Musikalisk tolkning

När de första filmerna kom i slutet på 1800-talet sågs film mest som en teknisk nymodighet; det var en attraktion att överhuvudtaget se levande bilder. Detsamma gällde musiken som ibland spelades till eller mellan filmerna. Musiken framfördes rätt ofta av en grafofon eller en fonograf. Publiken var hänförd över att musik kunde strömma fram ur en så liten apparat.

Detta sätt att uppleva film och musik var alltså något tekniskt intressant, något nytt och spektakulärt som hade kommit. Under denna första tid visades film av kringresande filmförevisare eller i befintliga lokaler, såsom godtemplarlokaler eller på varietéer. Det är från musikalisk synpunkt intressant att filmerna framfördes på varietéer – där fanns ju en orkester. Vad var mer naturligt än att orkestern också spelade till de korta filmstumpar som visades på den vita duken?

De kringresande filmförevisarna hade förutom en fonograf ibland musiker med sig som spelade till filmerna, men framför allt i pauserna. I stället för musik till filmen berättade ofta filmförevisaren vad som hände. Det fanns ännu inte några textrutor i filmerna, så för att publiken skulle förstå handlingen behövdes ofta en berättare som ett slags tolk.

Att berätta med musik

1905 började saker och ting förändras. Fasta biografer började växa upp med stor hastighet, och textrutor var nu allt vanligare i filmerna, vilket möjliggjorde att musiken fick ersätta berättaren. Musik blev nu en etablerad del av filmupplevelsen, även om den inte alltid var så följsam som vi är vana vid att höra filmmusik. Men musiken var ändå viktig och biografägarna gjorde ofta stort nummer av musiken i sina annonser. Pianot var ofta ett fast inventarium i biograferna, men det utökades ofta med fler musiker – en violin, en cello, trummor för ljudeffekter eller vad man hade till hands.

I takt med att filmen alltmer berättade fiktiva, dramatiska historier och svällde i omfång på 1910-talet växte både biograferna och orkestrarna. Musiken blev alltmer delaktig i filmernas berättande, även om man ofta kunde stöta på föreställningen att biografmusiken också var konsertmusik – det var inte helt ovanligt att man helt enkelt spelade en operafantasi från början till slut oavsett vad som hände i filmen.

På Kalmars Reginateater hade man 1912 en orkester på 14 man och Uppsalas Röda Kvarn hade en sexmannaorkester. Vid invigningen av Metropolteatern i Malmö 1913 debuterade den 12 man starka orkestern. Röda Kvarn i Stockholm var en premiärbiograf med guldgalonerade vaktmästare, eleganta salonger och högreståndspublik. Orkestern spelade ouvertyrer och mellanspel.

Den tidens biografmiljö var långt ifrån dagens popcorndoftande och prasslande enhetliga biorum. Men de flesta biografteatrar var av enklare slag än Röda Kvarn i Stockholm. Ute i småsamhällen och på landet var biograflådorna enkla små rum med hårda pinnstolar och ett provisoriskt skynke som ridå och med endast ett piano som kunde trakteras av en pianist med en ibland ytterst begränsad repertoar. Musikens kvalitet skiftade alltså väldigt på de olika biograferna, och samtida vittnen har berättat hur filmupplevelsen kunde vara diametralt olika på olika biografer. Ofta valde man biograf på grund av musiken. Man ville höra musik som kapellmästaren hade lagt ner energi på att förbereda.

Lättsammare musik i tiden

Vad spelades det då för sorts musik på biograferna på 1910- och 20-talen? Ja, egentligen vad som helst och med en ibland nästan anarkistisk blandning. Ett operautdrag kunde ställas bredvid en schlager, en militärmarsch kunde följa en ouvertyr av Mozart. Allteftersom långfilmen etablerades under 1910-talet blev det alltmer vanligt att använda kompositioner ur konstmusikens corpus.

Mycket vanlig var den romantiska opera- och salongsmusiken, t.ex. Schubert, Chopin, Delibes, Leoncavallo, och senare, i början av 1920-talet, blev den skandinaviska nationalromantiska musiken, såsom Grieg och Sibelius, ett vanligt inslag i musikprogrammen. Men även detta förändrades.

Förenklat kan man säga att ju längre tiden gick desto vanligare blev schlagermusik och annan populärmusik. Detta hängde i alla fall i Sverige samman med att filmerna under andra hälften av 1920-talet också gick mot lättsammare innehåll, samtidigt som filmernas konstnärliga kvalitet försämrades.

I slutet av stumfilmstiden såldes ofta stumfilmernas slagdängor som lösnoter och som grammofonskivor, och flera örhängen komponerades egentligen från början till stumfilm. Ett känt sådant exempel är Tango Jalousie, som skrevs av den danske kapellmästaren Jacob Gade till den amerikanska filmen Don Q.

Samma fenomen ser vi ju i dag med filmernas soundtrack och låtar med kända internationella stjärnor som dragplåster och som en viktig del av försäljningen. Men det hände också att man gjorde originalskriven musik, antingen smådelar eller för hela filmen. I Sverige har vi bara ett exempel på film som fick originalskriven musiken från början till slut. Filmen heter Sången om den eldröda blomman (1919) i regi av Mauritz Stiller, och hovkapellmästaren vid Operan i Stockholm, Armas Järnefelt, skrev musiken.

Poetisk erfarenhet

Av olika anledningar kunde publiken ibland få se film utan musik. Det var inte bara så att biografbesöket blev mindre roligt – filmerna blev också svårare att förstå och ta till sig. Flera samtida författare har vittnat om hur spöklik upplevelsen blev då man såg på film utan musik, och hur svårt det blev att tolka filmen på rätt sätt. Stumfilm kan ses som ett musikdrama där musiken är nödvändig för att kunna förstå och ta till sig filmen. Musiken följer inte bara filmen, utan filmen och musiken påverkar varandra och blir till en helhet. Och intresset för stumfilm sedd ur detta helhetsperspektiv bara växer.

Stumfilm med levande musik är en poetisk erfarenhet av stora mått, ett rent berättande i levande bilder och musik som har stor dramatisk kraft. Stumheten är inte längre någon begränsning utan snarare en tillgång; bilder och musik förmår att tillsammans ge oss en estetiskt total och annorlunda upplevelse. Har man en gång fått tillfälle att se och höra denna speciella konstart på biograf och med levande orkester förstår man varför det fanns regissörer som Charlie Chaplin som hårdnackat vägrade att överge stumfilmskonsten.

Chaplin skrev själv ofta musik till sina filmer, bl.a. till Moderna tider från 1936 som visas i Malmö. Filmen är inspelad som ljudfilm, men är stum i så måtto att den inte innehåller någon dialog. Här finns en hel del ljudeffekter som används både som kritik mot ljudfilmen och mot det moderna fabrikssamhället. I Malmö framförs dock musiken live av Malmö Operaorkester, och det blir en stumfilmserfarenhet som man i Sverige alltför sällan får uppleva.

(Artikeln publicerad 2002-11-19)

Åter till sidans topp