Supermedlaren

Arne Järtelius, aktualitetsredaktör

I en intervju som NE:s utsände nyligen gjorde med Jan Eliasson berättade han apropå sina olika medlingsuppdrag att han alltid sparade ett ess i skjortärmen att ha när alla andra vara utspelade. ”Som medlare i internationella konflikter gäller det att hela tiden kunna driva förhandlingarna framåt och i det läget måste man ständigt ha förslag och idéer för parterna att förhandla om.”

Det lät så intressant att jag införskaffade boken The Go-Between: Jan Eliasson and the Styles of Mediation (2010). Den är författad av två svenska fredsforskare – Isak Svensson och Peter Wallensteen – som haft tillgång till både Jan Eliassons person och dagböcker för att följa inte mindre än sex olika medlingsuppdrag under en 20-årsperiod.

Ambassadör Jan Eliasson under sitt medlingsuppdrag i Darfur (Sudan).

SIPA USA/SIPA/SCANPIX

Fredsmäklaren

Nej, Jan Eliasson var inte med i filmen Fredsmäklaren (1997). Huvudrollerna i den spelades i stället av Nicole Kidman och George Clooney. Skulle en motsvarande film göras med medverkande av just internationellt kända fredsmäklare skulle Jan Eliasson däremot ha en av huvudrollerna vid sidan av namn som finländaren Matti Ahtisaari, algeriern Lakdar Brahimi, amerikanen Jimmy Carter och dennes landsman George Mitchell. Ska en kravprofil sättas upp för medverkan i den tänkta dokumentära fredsmäklarfilmen utifrån de namnen och deras insatser så är det framför allt ett antal stilar (styles) som ska identifieras. Stil handlar i det här fallet inte enbart om sätt och personlighet. Det är viktigare än så. ”Det syftar på samtliga prioriteter i medlarprocessen.” Vidare gäller att detta med stil inte kan förstås isolerat. ”Vi vill hävda”, skriver Svensson/Wallensteen, ”att det internationella medlarmandatet påverkar både den stil som medlarna använder och hur denna stil i sin tur påverkar själva medlingsprocessen.”

Enligt Svensson/Wallensteen finns det fyra nyckeldimensioner när det gäller internationell medlarstil: spelrum (scope), metod (method), sätt (mode) och fokus (focus). Dessa kan, i sin tur, röra sig längs en skala. Spelrummet kan således vara inkluderande eller exkluderande, medlingsmetoden handla antingen om tvång eller om uppfostran, sättet kan vara konfidentiellt eller öppet och fokus kan vara antingen smalt (fred) eller brett (fred och rättvisa) i förhållande till den fredliga eller humanitära lösning man önskar uppnå med medlingen. Här kan väl tilläggas att medlingsuppdragen skiljer sig åt markant när det gäller att skapa fred eller att uppnå någon humanitär lösning.

Den som undrar hur Jan Eliasson som medlare har verkat i relation till dessa olika dimensioner ska enligt Svensson/Wallensteen finna att hans stil är inkluderande – ju fler av de i konflikten inblandade parterna som deltar, desto bättre. Vidare är han av den uppfostrande typen utan att för den skull släppa ifrån sig rollen som den som sätter upp och styr målen för förhandlingarna. Eliasson ser helst att förhandlingarna görs på ett öppet sätt, och slutligen tar han helst ett steg i taget – det lättaste först – i riktning mot att få till en lösning i taget. Det sista kan betyda att han inte ”lyckas” fullt ut, men det beror ofta mer på parternas inställning än på hans förhandlingsteknik och -stil.

De medlingsuppdrag som Jan Eliasson har medverkat i och lett är först vid två tillfällen i samband med Iran–Irak-kriget (först 1980–82 och därefter 1988–91), sedan Burma/Myanmar och Sudan (båda 1992), Nagorno-Karabach (1994) och slutligen Darfur (Sudan) 2007–08.

Medlingsuppdraget

Under de senaste 20 år har fler krig slutat med medling än de föregående 20 åren. Det är dels ett uttryck för att FN kunnat agera bättre som medlare, dels att det finns ett större tryck från en mängd olika håll att försöka avsluta pågående konflikter. Med det sagt ska tilläggas att de många olika medlingsuppdrag som genomförts varit långt ifrån lätta, inte heller att de alltid krönts med framgång.

Det har självklart skrivits och forskats en hel del om medlingsarbetet i olika konflikter, men enligt författarna till The Go-Between har en försvinnande liten del av det arbetet gjorts i samarbete med medlarna själva. Vad man heller inte har gjort är att samla på sig erfarenheter från de närmast sörjande i ett medlingsuppdrag att använda för andra och liknande medlingsuppdrag. På så vis är The Go-Between något av en lärobok för blivande internationella medlare. Samtidigt fungerar den mycket väl att läsa för gemene man – egna och andras konflikter råkar de flesta av oss i – för att skaffa sig en personlig medlingsberedskap i det lilla sammanhanget.

”Att medlingen kommer i gång är en framgång i sig.” Det betyder ju att parterna i en konflikt gått med på att en tredje och oberoende part ska försöka hitta vägar ut ur den aktuella konflikten. Medlarens främsta uppgift är sedan att lägga bästa möjliga grund för förhandlingar. I det sammanhanget framhålls tidsaspekten, ”tajmingen”, som central: När är parterna beredda att diskutera lösningar eller processer för att ta hand om den pågående konflikten? Eliasson säger i boken: ”Medlaren ska ta tempen på situationen. Är parterna mottagliga? Är miljön den rätta för en överenskommelse? Är de interna relationerna inom respektive grupp mogna för ett beslut?” Inte minst det sista – mognad (ripeness) – brukar i medlingslitteraturen framhållas som ett användbart koncept i samband med medlingsuppdrag.

Om medlingen i samband med Iran–Irak-konflikten 1980–88 säger Eliasson så här: ”I augusti 1988 när vi satte oss ned för förhandlingar hade jag en överväldigande känsla av ’FINALLY!’. När man får parterna till förhandlingsbordet är halva segern vunnen. Detta hade vi arbetat för sedan i november 1980.”

Medlarens verktygslåda

I sin bok ger Svensson/Wallensteen gott om exempel på hur Jan Eliasson arbetar som medlare. Det handlar om att skapa tillit, att som person förmedla något av en karisma, att ha en känsla för kulturella eller religiösa skillnader som kan finnas mellan parterna på båda sidor om förhandlingsbordet, att ha humor (men använda den sparsamt med tanke på hur pass kulturbunden humor kan vara), att inte skuldbelägga någon av parterna i den andra partens närvaro, att kunna hantera medierna samtidigt som det är viktigt med att hålla förhandlingsläget konfidentiellt och att, först som sist, se till att kunna hålla parterna kvar vid förhandlingsbordet när man väl fått dit dem.

Eliasson säger i boken: ”Jag lägger aldrig skulden på den ena sidan i närvaro av den andra. Jag avbryter i stället diskussionen och går åt sidan med den person som obstruerat processen, och med besvikelse i rösten säger jag att jag är väldigt besviken.”

Lägg till ovanstående orden, språket. Det gäller för en medlare att ha en djup känsla för språket. ”En god repertoar av synonymer i den diplomatiska verktygslådan är väsentligt i samband med medlingsuppdrag.” När NE träffade Eliasson kom han med följande belysande exempel – det finns även med i Svenssons/Wallensteens bok – från förhandlingarna i Sudan 2007 där det gällde att humanitärt hjälpa en av kriget innestängd grupp civila, främst kvinnor och barn.

– Efter veckor av fruktlösa förhandlingar försökte vi i medlingsteamet komma på ett ord eller ett begrepp som kunde lösa upp knutarna. Vi var eniga om att det skulle handla om något ”humanitärt”. Någon föreslog att vi skulle skapa ”lugna zoner”, men det förkastades. I stället förslog någon annan begreppet ”humanitära korridorer”. Det är inget vedertaget begrepp men det var ett begrepp som båda parter kunde gå med på att arbeta efter, och förhandlingarna kunde på så sätt fortsätta med resultatet att de innestängda kunde ges fri passage.

Svenssons/Wallensteens bok avslutas med tio slutsatser för fortsatt medlingsforskning och för medling i praktiken. Den sista av dessa slutar med följande ord: ”Ofta handlar medling om att hålla grytan kokande i hopp om att förhindra att konflikten eskalerar och att ge utrymme för en direkt dialog och lösningar. Hoppet kan handla om det och inget annat. Den här boken tillhandahåller lärdomar som kan hjälpa medlare att bättre inse var det hoppet ligger.”