Svampdags: Vikingar och svampar

Dicte Helmersson, svampkonsulent och NE-medarbetare

Bland alla svampar i skogen är det röd flugsvamp som väcker mest uppmärksamhet, ståtlig och grann som den är med sin vita, ringförsedda fot och röda hatt med vita prickar.

Genom historien har flugsvampen haft en särställning i mystik, magi och folktro. Ole Högberg har under många år forskat i människors förhållande till de vitprickiga svamparna. I boken Flugsvampen och människan nystar han upp flugsvampens spännande kulturhistoria.

Mytomspunnen svamp för mykologer.

SVEN-OLOF AHLGREN/SCANPIX

Lömska svampar

Kantarell, karljohan, smörsopp – det är exempel på vanliga, goda matsvampar som svampplockare letar efter i skog och mark. Några giftiga flugsvampar platsar definitivt inte i svampkorgen. Särskilt farliga är lömsk respektive vit flugsvamp, som kan vara dödligt giftiga redan i relativt små mängder.

Tittar man i gamla svampböcker ser man att synen på den röda flugsvampens matvärde har förändrats över tiden. Även om man länge varit medveten om att denna svamp innehåller gift klassades den i vissa svampböcker ända in på 1950-talet som en god eller läcker svamp, som efter förvällning och avdragning av hatthuden lämpligen kunde användas för att tillreda flugsvampsomelett. I moderna svampböcker klassas förstås den röda flugsvampen inte längre som ätlig.

Världsmesta svampen

I Ole Högbergs bok ges många exempel på hur den röda flugsvampens säregna utseende och inte minst giftets hallucinogena effekter bidragit till det stora intresset och mytbildningen kring svampen.

Röd flugsvamp är världens mest kända och avbildade svamp, och den återfinns bl.a. i många sagoböcker och på otaliga vykort, tavlor och frimärken (till och med i länder där den inte växer i naturen).

Svampen har i olika kulturer symboliserat vitt skilda saker, såväl lycka, framgång och sexualitet som död, olycka och djävulen. I Sverige använder vi gärna små flugsvampar (numera i plast) i jultidens blomsterdekorationer.

Den vanligaste förklaringen till namnet flugsvamp är att svampen under århundraden nyttjats i flugfångare för att döda flugor och andra småkryp. Carl von Linné beskriver exempelvis hur svampen, uppblött i mjölk, användes som fluggift och att smet av sönderstött röd flugsvamp smordes på väggar och i sängar för att fördriva vägglöss. Enligt Högberg har dock svampens verkan som effektivt insektsgift ifrågasatts.

Bärsärkasvamp

Alla har vi väl läst eller hört att vikingarna blev vilda och gick bärsärkagång efter att ha drogat sig med mjöd och röd flugsvamp. Detta är en över hela världen mycket spridd ”sanning” som ofta upprepas i böcker och tidningar. I sin bok framhåller Ole Högberg att detta påstående är en synnerligen livskraftig skröna utan säkerställd förankring. Varken flugsvamp eller annan svamp nämns överhuvudtaget i den äldre nordiska litteraturen, t.ex. i de gamla isländska sagorna.

Grunden för mytbildningen om vikingar och flugsvamp är en enda person, den framstående svenske teologen, naturforskaren och Linnélärjungen Samuel Ödmann. I en uppsats i Vetenskapsakademiens tidskrift 1784 lanserade Ödmann teorin om att de vikingatida bärsärkarna varit påverkade av någon drog från växtriket (som på den tiden innefattade svamparna).

Efter att ha förkastat andra möjliga kända hallucinogena växter, såsom opium, belladonna, spikklubba och hampa, kom Ödmann fram till att det måste vara påverkan av röda flugsvampar som är lösningen på gåtan om de rasande vikingarna.

Samuel Ödmann grundar sin hypotes på dokumenterade iakttagelser av nomadfolk i bland annat Sibirien som använde olika blandningar av flugsvamp för att berusa sig. Schamaner har också använt flugsvamp som drog för att komma i rätt stämning och få kontakt med andevärlden. Ödmann antog därför att även vikingarna hade ätit flugsvamp för att uppnå bärsärkatillståndet.

Några bevis för att vikingarna verkligen använde flugsvampar som drog finns alltså inte, men myten om den flugsvampsätande vikingen var en tilltalande tanke som snabbt spreds från botanister och mykologer till allmänheten. En liknande hypotes framfördes även hundra år senare av den norske botanikprofessorn Frederik Christian Schübeler.

Hallucinogen svamp

Ole Högberg går även igenom den röda flugsvampens kemi. Det verksamma giftet består av flera olika substanser som påverkar nervsystemet. Typiska förgiftningssymtom är bland annat illamående, kräkningar, förvirring, yrsel, synrubbningar och hallucinationer.

Det är giftets hallucinogena effekter som är upphovet till det stora intresset för svampen i ockulta sammanhang och i den drogkultur som växte fram från slutet av 1960-talet. Den amerikanske etnomykologen Gordon Wasser skrev 1968 en uppmärksammad bok om den röda flugsvampens dolda historia, bland annat inom religion och som den indiska urdrogen soma. Under 1970-talet började torkade svampar, bland annat röda flugsvampar, dyka upp på narkotikamarknaden.

Även om röd flugsvamp inte är lika giftig som lömsk eller vit flugsvamp så kan den vara dödlig i vissa fall. Det gällde exempelvis för den amerikanske greven Achilles de Vecchi som 1897 testade om röd flugsvamp gick att använda som matsvamp. Efter att ha inmundigat två dussin svampar fick han fruktansvärda plågor innan han förlorade medvetandet och dog.

I Flugsvampen och människan redovisar Giftinformationscentralen erfarenheterna när det gäller förgiftning med röd flugsvamp i Sverige. Allmänt kan sägas att sådana förgiftningar är mycket ovanliga, det brukar bara röra sig om ett par fall per år. Några enstaka förgiftningsfall har rört småbarn som lockats av den färggranna svampen eller invandrare som förväxlat den med kejsarflugsvamp, som plockas och äts i södra Europa. För det mesta handlar förgiftningarna om personer som frivilligt stoppat i sig svamparna för att uppnå en drogeffekt, men där effekten blivit betydligt obehagligare än förväntat.

Externa länkar

(Artikeln publicerad 2004-08-30)

Svampdags: Vikingar och svampar
http://www.ne.se/rep/svampdags-vikingar-och-svampar
Nationalencyklopedin, 2014-07-25 Kopiera källangivelse

Relaterade artiklar

Relaterade reportage

Relaterade ämnen

Nationalencyklopedin

Kontakt