Arne Järtelius, NE-redaktör
Den 14 september 2003 är det dags dels för en rådgivande folkomröstning om införandet av euro i Sverige, dels för ett antal lokala folkomröstningar som framför allt handlar om kommuninnevånarnas syn på införandet av trängselavgifter.
Omröstningen om införandet av euro är formellt sett rådgivande, men i riksdagen är man enig om att majoritetens beslut också ska bli riksdagens. Det finns redan ett beslut om att trängselavgifter ska införas på prov i Stockholms kommun, men det hindrar inte att man folkomröstar för att ta reda på om det beslutet överensstämmer med den rådande folkviljan.
Sjätte gången på 80 år
I Sverige är folkomröstning tänkt som ett undantag från det normala sättet att i riksdagen pröva och avgöra rikspolitiskt viktiga angelägenheter. Därför är det bara genom ett riksdagsbeslut som en folkomröstning kan komma till stånd.
Vi har i Sverige två slag av folkomröstningar, vilka skiljer sig åt på flera avgörande sätt:
1. rådgivande folkomröstning, 2. folkomröstning i grundlagsfråga.
Möjligheten att anordna rådgivande folkomröstningar infördes 1922 och användes redan samma år i frågan om rusdrycksförbud. Därefter har vi haft fyra rådgivande folkomröstningar: om högertrafik (16 oktober 1955), om ATP (13 oktober 1957), om kärnkraft (23 mars 1980) och om medlemskap i EU (13 november 1994).
Resultatet av en folkomröstning kan ibland vara svårtolkat, framför allt när det finns fler än två alternativ som i pensionsomröstningen 1957 och i kärnkraftsomröstningen 1980. Det blir då riksdagens sak att tolka resultatet. Något sådant problem fanns inte vid den senaste omröstningen, den om medlemskap i Europeiska unionen. Alternativen var då ja eller nej till medlemskap. Trots att även denna omröstning formellt var rådgivande kom den i praktiken att bli beslutande. Riksdagspartierna hade nämligen i förväg lovat att respektera resultatet. Omröstningen blev därför direkt avgörande för riksdagens ställningstagande i frågan.
Sedan 1980 finns det möjlighet att anordna folkomröstning om vilande grundlagsändringar och om godkännande av internationella överenskommelser som berör grundlagsskyddade rättigheter och skyldigheter. Den möjligheten har riksdagen ännu inte använt sig av.
Kommunal rådgivning
Kommunala folkomröstningar är alltid rådgivande. Fullmäktige i en kommun eller ett landsting kan, som ett led i beredningen av en fråga de har att ta ställning till, besluta att inhämta kommuninnevånarnas åsikt i saken genom folkomröstning.
Om fem procent av de röstberättigade begär det måste fullmäktige pröva om en folkomröstning ska hållas. Fullmäktige kan begränsa folkomröstningen till viss del av kommunen/landstinget. Rösträtt har alla med rösträtt vid kommunala val i det område där folkomröstning beslutat hållas.
Av de totalt 14 folkomröstningar som ska hållas samtidigt med EMU-valet gäller 12 för de röstande att komma med synpunkter om införandet av trängselavgifter. Det är 12 borgerligt styrda kommuner i Stockholms län som vill använda resultatet för att i ett brev till regeringen komma med en uppmaning att säga ja eller nej till en framtida lag om trängselavgifter. I praktiken liknar dessa lokala folkomröstningar opinionsmätningar i den aktuella frågan. I den lokala folkomröstning som samtidigt hålls i Södertälje ska kommuninnevånarna uttala sig om en bilbro över sjön Maren, medan det vid en motsvarande folkomröstning i Örkelljunga handlar om möjligheten att införa ett lokalt vårdnadsbidrag.
Till Tidningarnas Telegrambyrå säger statsvetaren Folke Johansson vid Göteborgs universitet att han tycker att det är tveksamt att använda lokala folkomröstningar för opinionsbildning, vilket han menar är fallet i Stockholm. Han förordar i stället att lokala folkomröstningar endast används när det rör konkreta sakfrågor som är nära ett beslut, dvs. som fallet är i Södertälje.
Den som vill läsa mer om för- och nackdelar med folkomröstningsinstitut kan läsa om det i antologin ”Folkomröstning – en lokal fråga” (2000) utgiven av Demokratiinstitutet. I skriften medverkar bl.a. professorerna Olof Ruin, Lauri Karvonen och Mikael Giljam samt docenten Gunnar Dalin. De har olika sätt att närma sig sitt ämne, men de flesta av artikelförfattarna ställer sig avvaktat negativa till folkomröstningar. Olof Ruin skriver i sitt bidrag i boken: ”Min bedömning, förstärkt av de undersökningar som gjorts av effekterna av konkreta folkomröstningar i Sverige liksom annorstädes, är att det negativa åtminstone på nationell nivå väger över det positiva.”
(Artikeln publicerad 2003-09-02)
Svenska folkomröstningar
http://www.ne.se/rep/svenska-folkomröstningar
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
