Mikael Rying , kriminolog verksam vid länskriminalen i Stockholm
Mijailo Mijailovic dömdes av Stockholms tingsrätt för mord på Anna Lindh. I den här artikeln, som huvudsaklingen bygger på uppgifter ur en pågående undersökning om det dödliga våldet i Sverige under perioden 1990-2002, sätter jag in dådet i ett större perspektiv.
Varje år sedan 1990 har det här i landet begåtts i genomsnitt 95 fall av mord, dråp och misshandel med dödlig utgång. Nivån har varit relativt konstant sedan 1970-talet. Tvärtemot den bild man kan få via medierna, ökar alltså inte det dödliga våldet i samhället.
 |
|
Mijailo Mijailovic, Anna Lindhs baneman, dömdes till livstids fängelse av Stockholms tingsrätt. |
|
HENRIK MONTGOMERY/PRESSENS BILD |
Stor uppklarningprocent
Dödligt våld (mord, dråp och misshandel med dödlig utgång) sker i största utsträckning mellan personer som på något sätt känner varandra. I 86 procent av fallen finns det någon typ av bekantskapsrelation. De dominerande relationerna utgörs av två nästan jämstora grupper: inom familjen (44 procent) och mellan bekanta (42 procent). Andelen fall där gärningsmannen och offret är obekanta – den kategori Mijailovic kan inordnas i – utgör endast 14 procent.
Den nära relationen mellan de inblandade innebär också att dödligt våld klaras upp i betydligt större utsträckning i jämförelse med de flesta andra brottstyper. Sedan 1990 har ungefär 85 procent av fallen klarats upp.
Den vanligaste brottsplatsen återfinns i hemmiljön, en naturlig följd av att de inblandade i så stor utsträckning känner varandra. I nära 50 procent av fallen är brottsplatsen offrets eget hem och i totalt 70 procent av fallen begås brotten i en bostad.
Knivöverfall
Dödligt våld mellan obekanta på allmän plats har under lång tid kommit att diskuteras i den allmänna debatten. Faktum är att dessa fall har minskat sedan början av 1990-talet.
Det dödliga gatuvåldet begås oftast i samband med så kallade bagatellbråk. Det är då vanligen fråga om yngre personer som blir osams om egentligen inget särskilt. Bråket eskalerar och slutar med att gärningsmannen antingen med kniv eller genom misshandel dödar offret. En annan situation där dödligt våld mellan obekanta förekommer är i samband med personrån.
Rena överfall begångna av en psykiskt sjuk person mot en för denne obekant person är mycket sällsynta. De fall av sådan karaktär som uppmärksammades under 2003 verkar alltså vara en tragisk slump.
Den vanligaste våldsmetoden är användandet av kniv. I nära hälften av alla fall används detta vapen. Det näst vanligaste vapnet är skjutvapen som, liksom våld utan vapen, förekommer i en femtedel av fallen. I de fall det dödliga våldet sker utan vapen är strypning/kvävning vanligast och drabbar i huvudsak kvinnliga offer liksom små barn. Ren misshandel är däremot relativt ovanligt och förekommer i mindre än tio procent av fallen.
Bagatellprovocerat och manligt fenomen
Motiven till det dödliga våldet domineras av så kallade bagatellartade motiv. Det är ofta fråga om ”struntsaker” som kan provocera fram våldet. Förutom det ovan beskrivna dödliga gatuvåldet sker många av dessa fall i missbruksrelaterade miljöer där bråk om en flaska sprit eller pengar kan vara den utlösande faktorn.
Ett annat vanligt motiv är svartsjuka och/eller separationssituationer. Det är då nästan alltid mannen som är gärningsman och dödar den kvinnliga partnern, och ibland också barnen. I många av de sistnämnda fallen begår gärningsmannen självmord i samband med brottet. Självmord förekommer i omkring tio procent av allt dödligt våld, och då vanligen i samband med de familjerelaterade fallen.
Det dödliga våldet är ett typiskt manligt fenomen sett ur ett könsperspektiv. Endast tio procent av gärningsmännen är kvinnor, ett förhållande som varit konstant åtminstone ända sedan 1870-talet (Brott och straff i Sverige, 1985). Som offer är kvinnors andel betydligt större. I 35 procent av fallen dödas kvinnor. När kvinnor förekommer vid dödligt våld såväl dödar som dödas de i huvudsak inom familjen, medan männen i huvudsak dödar eller dödas av någon de är bekant med, dock ej inom familjen.
Mycket alkohol och många psykiskt sjuka
Åldersmässigt begås dödligt våld i en majoritet av fallen av gärningsmän i åldern 25—49 år och drabbar lika ofta ett offer inom samma ålderskategori. Det är inte ofta äldre gärningsmän, 60 år eller äldre, förekommer. När de gör det är det vanligt att det är en man som riktar våldet mot sin hustru. De äldsta gärningsmännen var 88 år gamla (tre personer) och den yngste var fem år. I det sistnämnda fallet handlade det om en pojke som tillsammans med en sjuårig pojke befanns skyldig till dödligt våld mot en annan pojke.
En åldersgrupp det ofta talas om i dessa sammanhang är ungdomar. En genomgång av alla fall där ungdomar i åldern 15—20 år varit gärningsmän visar att de minskat sin andel av dödligt våld sedan 1990. Någon bra förklaring till denna nedgång har varit svår att finna och kräver ett närmare studium av fenomenet.
Alkohol spelar en mycket viktig roll vid dödligt våld. Omkring 60 procent av gärningsmännen är alkoholpåverkade vid brottet, och ungefär hälften av gärningsmännen är att beteckna som alkoholmissbrukare. Narkotikapåverkan hos gärningsmännen är däremot sällsynt. De alkoholpåverkade gärningsmännen utan alkoholmissbruk förekommer i de flesta typer av dödligt våld. De alkoholmissbrukande gärningsmännen däremot återfinns i majoriteten av fallen när också offren är alkoholmissbrukare.
En omdiskuterad fråga som är utmärkande för det dödliga våldet är den stora förekomsten av psykiskt sjuka eller psykiskt störda gärningsmän. Deras andel av gärningsmännen vid denna brottstyp har varit påtaglig under lång tid. En tidigare studie av de gärningsmän som lagförts för dödligt våld i Stockholm under perioden 1951—1991 visar att omkring 75 procent av dem var psykiskt sjuka eller psykiskt störda. Uppgifter ur det föreliggande materialet om det dödliga våldet i Sverige sedan 1990 visar att i de fall det begåtts uppsåtligt dödligt våld, såsom mord och dråp, var 90 procent av gärningsmännen att beteckna som psykiskt sjuka eller psykiskt störda.
Vård eller fängelse
I samband med detta kommer man in på påföljdsfrågan. Under perioden 1990—2002 dömdes 70 procent av de morddömda till fängelse och knappt 30 procent till rättspsykiatrisk vård. Så har det inte alltid sett ut.
I början av 1970-talet var förhållandet det motsatta. Då dömdes två av tre gärningsmän till rättspsykiatrisk vård och en tredjedel till fängelse. Detta beror inte på att gärningsmännen blivit friskare. I stället är det en följd av att den kriminalpolitiska inriktningen ändrats.
Sedan 1992 ska psykiskt störda gärningsmän i huvudsak dömas till fängelse. Men redan från slutet av 1970-talet, efter det att den första utredningen som föreslog färre rättspsykiatriskt dömda hade kommit, började utvecklingen mot den situation som vi kan se i dag. Bland de skäl som kan nämnas till denna ändring finns det faktum att det är svårt att behandla psykiskt störda personer inom rättspsykiatrin. Ett annat skäl är att man kan uppleva det som orättvist att en gärningsman släpps ut efter en relativt kort tid medan en annan gärningsman, dömd till ett långt fängelsestraff, fortsätter att vara frihetsberövad under lång tid.
I den senaste utredningen i den här frågan har man till och med föreslagit att påföljden rättspsykiatrisk vård ska avskaffas. Det finns emellertid olika uppfattningar i saken, och frågan kommer säkert att fortsatt vara omdebatterad.
Normalpåföljd
En konsekvens av att allt fler av gärningsmännen har kommit att dömas till fängelse är att livstidsstraffen har ökat. Påföljden för mord är fängelse på livstid eller i tio år. Trots att det enligt domar från Högsta domstolen inte finns någon ”normalpåföljd” för mord hör man allt oftare att just livstidsstraffet är normalpåföljden vid dessa brott. Senast kunde man höra detta i åklagarens slutplädering vid rättegången mot Mijailovic angående mordet på Anna Lindh.
Från att det under 1970-talet endast undantagsvis utdömdes livstidsstraff blev det från slutet av 1980-talet allt vanligare. I dag döms i genomsnitt nio till tio personer per år till livstids fängelse. Många av dessa skulle tidigare ha dömts till rättspsykiatrisk vård. Det finns till och med gärningsmän som döms till livstid utan att ha fått genomgå någon form av rättspsykiatrisk undersökning. Möjligheterna till psykiatrisk vård inom kriminalvården är dessutom begränsade, vilket ofta lett till kritik.
Sammanfattningsvis kan man säga att det dödliga våldet inte ökat över tid, att det oftast sker mellan personer som känner varandra, att fallen mellan obekanta på allmänna platser har minskat över tid, att missbruk och psykisk sjukdom eller psykisk störning är utmärkande för denna brottstyp, att allt fler av gärningsmännen döms till fängelse samt att livstidsstraffen har ökat.
(Artikeln publicerad 2004-03-25)
Svenska mord: Dödligt våld i Sverige
http://www.ne.se/rep/svenska-mord-dödligt-våld-i-sverige
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
