Göran Larsson, historiker och stadsarkivarie i Malmö
Under slutskedet av trettioåriga kriget uppenbarade sig ett lämpligt tillfälle för Sverige att på Danmarks bekostnad skjuta fram positionerna i södra Östersjön och mot havet i väster. En för tillfället ledig armé under Lennart Torstensson beordrades att marschera norrut och angripa Jylland söderifrån, medan en annan svensk armé under Gustaf Horn skulle angripa Skåne.
Slutmålet för dessa svenska framryckningar var att angripa Köpenhamn från två håll. Denna plan misslyckades, och 1645 framförhandlades under fransk och nederländsk medling en fred i Brömsebro. Ett av dess resultat var att Halland skulle bli svenskt under trettio år som pant för att Danmark inte skulle bryta mot fredsbestämmelserna. De trettio åren blev som bekant betydligt flera, och Halland blev genom fredsslutet i praktiken för gott ett svenskt landskap.
 |
|
Varbergs fästning |
|
ARNE PERSSON/LÄNSMUSEET VARBERG |
Lojalitetskonflikter
Denna dramatiska tid i Nordens historia skildrades länge nästan uteslutande från ett statsperspektiv och då oftast med vår tids nationalstater som referensram. 1600-talets människor levde med ett delvis annat synsätt där begreppet undersåte var det centrala. En människas statstillhörighet bestämdes genom den furste vars undersåte man var.
Sven Larssons nyutkomna bok När hallänningarna blev svenskar handlar om de första 75 åren av Hallands historia som ett svenskt landskap och hur dess inlemmande i Sverige gick till i praktiken. Larssons bok ger en nyanserad och detaljrik framställning av en dramatisk tidsepok då hallänningarna genom en kombination av motstånd och anpassning fick livet att gå vidare i både gamla och nya fotspår.
Författarens syfte är dels att ge en skildring av händelseutvecklingen i Halland under de första sjuttiofem svenska åren, dels att se hur lokalsamhället och den enskilda människan påverkades av de förändringar som den nya statstillhörigheten innebar. Undersökningen är koncentrerad till präster och bönder. Adeln var relativt fåtalig i Halland, och de stora jordägare som fanns bodde i många fall inte i landskapet. Utvecklingen i de halländska städerna har tidigare skildrats i särskilda stadsmonografier och har därför lämnats utanför skildringen.
Den centrala fråga som ställs i boken är vilka lojalitetskonflikter som krigen med Danmark efter 1645 gav upphov till och hur de påverkade lokalsamhället. Ett annat tema är den allt starkare svenska centralmaktens krav på skatter och soldater, vilket ytterst var en dragkamp mellan lokalsamhällets traditionella rättsuppfattningar och kronans vilja till likformig rättspraxis. Dessutom behandlas centralmaktens användande av kyrkan som kanal för information och propaganda till befolkningen. Hur reagerade hallänningarna på dessa nya krav? Accepterades de utan invändningar eller skedde det under tvång och gjordes det något direkt motstånd?
Det källmaterial som författaren främst använder för att svara på dessa frågor är de rättsliga handlingar som bevarats. I dem kommer man människorna nära genom deras vittnesmål och andra utsagor. Detta naturligtvis med den reservationen att det tagit omvägen via någon svensk ämbetsmans penna. Det ursprungligen exakta ordvalet och sättet att uttrycka sig förblir därmed naturligt nog oåtkomligt för oss.
Civilt motstånd
Hallänningarna fick på sätt och vis en ”mjukstart” som svenska undersåtar under perioden 1645–57 då fred rådde. Man kunde framgångsrikt utnyttja den svenska regeringens försiktighet med den nya situationen genom att förhandla med den nya överheten. 1648 fick man till stånd ett avtal som med hänvisning till landskapets fattigdom begränsade såväl skatteuttag som soldatutskrivning. Härmed grundlades en halländsk strategi att genom ett försiktigt civilmotstånd och förhandlande värna om lokalsamhällets rättigheter gentemot en alltmer fordrande centralmakt. Detta förhållningssätt och det faktum att krigshandlingar i förhållandevis liten utsträckning drabbade Halland gjorde att försvenskningsprocessen delvis skilde sig från utvecklingen i Skåne och Blekinge.
I freden i Roskilde som undertecknades i Taastrup, söder om Köpenhamn, den 26 februari 1658 blev Hallands övergång till Sverige definitiv. Ett viktigt inslag i fredsöverenskommelserna var att befolkningen i de erövrade landskapen skulle få fortsätta att leva med sina gamla lagar och privilegier. Även dansk kyrkoordning och kyrkolagstiftning skulle fortsätta att gälla. Riksamiralen Gustaf Otto Stenbock utsågs till generalguvernör över Skåne, Halland och Blekinge vilka nu ställdes under en gemensam förvaltning med säte i Malmö. Generalguvernören hade större befogenheter än de svenska landshövdingarna främst genom att han också utövade det militära befälet inom sitt generalguvernement. Denna ordning kom med vissa avbrott att bestå till 1693 då Halland efter generalguvernören Rutger von Aschebergs död blev ett självständigt län.
I Danmark hade Frederik III gjort sig enväldig 1660, och Danmark förvandlades från ett adelsstyrt valkungadöme till ett arvrike. Detta fick många adelsmän öster om Öresund att besluta sig för att stanna på sina gods och avlägga trohetsed till den svenska kronan. De ansåg sig ha mer gemensamt med sina svenska ståndsbröder än med sin gamla överhet. I de gamla danska provinserna hade adeln större privilegier än i det egentliga Sverige, vilket lockade svenska adelsmän att skaffa sig gods där och på 1670-talet hade så gott som alla halländska gods kommit i svensk ägo.
Hösten 1662 kallades representanter för adeln, prästerna och borgarna till ett möte i Malmö, vilket resulterade i den s.k. Malmö recess där det stadgades att representanter från de nya provinserna skulle få säte i svenska riksdagen, men i övrigt stadfästes det gamla beslutet att danska lagar och privilegier skulle fortsätta att gälla. Försvenskningen sköts på framtiden, och detta för de erövrade landskapen relativt milda styre kom att bestå under de närmaste 20 åren. Viktigast var denna förändring för bönderna som nu för första gången blev representerade på en riksdag, något som varit helt otänkbart under den danska tiden. Ett område där svenska bestämmelser infördes fullt ut var inom handeln. Köpstäderna drabbades hårt när handeln på deras naturliga avsättningsområden på Själland och i Tyskland belades med de betydligt högre svenska tullsatserna.
Kyrklig försvenskning
Det som kom att radikalt förändra försvenskningspolitiken var utbrottet av skånska kriget 1676. Bland befolkningen hälsade många de danska trupperna som befriare, och dansk förvaltning återinfördes i de områden som besattes av danska trupper. För bönderna kom dock bördan att underhålla de danska trupperna att bli lika tung som den förut varit för de svenska. Skånska kriget blev ett utnötningskrig där fältslagen vid Halmstad i augusti 1676, Lund i december 1676 och vid Landskrona i juli 1677 inte ledde till något avgörande.
Civilbefolkningen drabbades mycket hårt under kriget, och i västra Skåne var stora delar helt förödda. I Halland var de egentliga krigshandlingarna färre, men befolkningen drabbades i stället av ökade pålagor i form av skatter, transporter och soldatutskrivningar. I skogsbygderna från trakterna kring Hallandsås i väster till Blekinge i öster pågick "det lilla kriget" mellan friskyttar, snapphanar och svenska trupper. I utmattningens tecken och under fransk ledning slöts freden i augusti 1679 i Lund. I den stadgades egentligen inget nytt i förhållande till fredsöverenskommelserna i Roskilde och Köpenhamn. De gamla danska provinsernas invånare skulle få fortsätta att behålla sina gamla lagar och privilegier.
Erfarenheterna under kriget hade slutgiltigt övertygat den svenska ledningen om vikten av en fullständig inkorporering av de nya landskapen. Taktiken gick nu ut på att få de olika stånden att själva begära uniformitet, dvs. att få anta svenska lagar och få del av svenska privilegier. En nyckelgrupp i försvenskningsarbetet var prästerna. På riksdagen i Halmstad 1678 beslutades att biskoparna skulle se till att danska bönböcker, ABC-böcker med mera som användes i gudstjänsten och i undervisningen skulle ersättas med svenska. Man skulle också försöka förmå prästerna att förrätta gudstjänsten efter svensk gudstjänstordning samt att anlägga den svenska prästdräkten. I Halland ansvarade biskopen i Göteborgs stift Daniel Larsson Wallerius för den kyrkliga försvenskningen, och 1681 förmåddes prästerna att anhålla om att få övergå till svensk kyrkoordning.
Ett viktigt inslag i den kyrkliga försvenskningen var att försöka få svenskfödda präster till de halländska socknarna. I boken ges flera exempel på hur allmogen trots detta framgångsrikt lyckades få halländska präster utsedda. De svenska kraven på förändring av de kyrkliga ceremonierna och övergången till svenska som kyrkospråk var samtidigt den förändring som upplevdes som det största hotet mot lokalsamhällets nedärvda kultur och livsstil, vilket avspeglas i det starka motståndet från bondeeliten ofta med stöd av de egna prästerna.
Sexualmoraliserande
Borgarna i städerna hade kort efter prästernas försvenskning förmåtts att anhålla om uniformitet vad gällde rättskipning och förvaltning, och 1683 infördes svensk lag i Skåne, Halland och Blekinge. Till sist förmåddes också adeln att fullt ut acceptera uniformiteten. För deras del innebar det inskränkningar i deras gamla rättigheter vad gällde hoveriet, dvs. böndernas skyldigheter att göra dagsverken på godsen samt patronatsrättigheterna.
Svensk lag innebar även en skärpning av synen på brott mot sexualmoralen. Ett exempel på detta är att man av tradition accepterat könsligt umgänge i och med trolovningen. Det var något som den nya lagen ville sätta stopp för genom att straffbelägga. Detta väckte starkt motstånd bland allmogen som såg det som ett hot mot möjligheten att prova fertiliteten före vigseln. Att kunna ge gården vidare i släkten var grundläggande för bondebefolkningens överlevnad. På den här punkten segrade det starka lokalsamhället över den nya överheten.
Sedan Karl XI 1680 gjort sig praktiskt taget helt enväldig accelererade den utveckling mot en centralisering och likriktning av förvaltningen i hela Sverige som pågått sedan länge. Det gör att man egentligen kan se försvenskningsarbetet i de erövrade södra landskapen som ett led i en ökande ”försvenskning av hela Sverige”.
Karl XI hyste dock under hela återstoden av sitt liv en stor misstänksamhet mot befolkningen i dessa landskap och godtog inte att folk därifrån skulle få tjänstgöra i den svenska krigsmakten. Efter kungens död 1697 hävdes detta beslut, och under stora nordiska kriget 1700–21 tjänstgjorde många hallänningar i den svenska armén och flottan.
Det danska försöket att återta de östra landskapen vid årsskiftet 1709—10 föranledde inga sympatiyttringar från lokalbefolkningens sida. Hallänningarna hade då i huvudsak redan underordnat sig sin nya överhet. Att bli svenskar i vår moderna mening av ordet var emellertid något som skulle dröja.
(Artikeln publicerad 2005-06-01)
Svenskhet: Försvenskningen av hallänningarna
http://www.ne.se/rep/svenskhet-försvenskningen-av-hallänningarna
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
