Arne Järtelius, nyhetsredaktör
Vissa böcker skriver sig själva. Det är bara att välja och vraka bland källorna för att sedan låta någon bildsätta det hela. Andra böcker borde ha skrivits för länge sedan, men av alla möjliga omständigheter, låter de vänta på sig och till slut är det för sent. De som vet har gått ur tiden, och medan de levde var det ingen som såg till att fysiskt arkivera deras kunnande.
Till den senare kategorin hör svenskt modefotografi. Det fann sitt egenvärde redan på 1950-talet, fick aningen av ett erkännande på 1970-talet, men det var först på 1990-talet som det blev erkänt som ett kreativt uttryck. Modefoto ansågs länge vara något man som fotograf gjorde för att finansiera andra och kulturellt "mer högtstående" uppdrag. Den uppfattningen kan leva kvar ändå in i vår egen tid. Rune Hassner är ett exempel på det där de efterlevande genom att inte låna ut några bilder inte vill vidkänna att han var en i allra högsta grad duktig modefotograf.
Sett i det perspektivet är Lotta och Tonie Lewenhaupts bok Bilden av modet en kulturgärning av stora mått. Att den därtill är i allra högsta grad läsvärd och sevärd gör inte saken sämre. Lägg gärna till det att bokens utformning i sig känns som en skatt att hålla i och låta ögonen festa på.
 |
 |
| HANS HAMMARSKIÖLD/NORDISKA MUSEET | ROLF WINQUIST/NORDISKA MUSEET |
Kamp mot klockan
När man sitter där med den tungt vägande Bilden av modet i sin hand känns den alldeles självklar och given. Den är precis sådan man vill ha den för att få koll på Sveriges modefotografer och deras motiv. Men bakom varje given historia och självklart upplägg finns en kamp som, om inte annat, visar att det är en skam att ge sig. Lotta Lewenhaupt, bokens ena redaktör, berättar när vi träffar henne över en lunch hur boken blev till.
– Det är ungefär tolv år sedan som Tonie och jag började prata om den här boken. Det gjorde vi utifrån den mycket påtagliga känslan av att de tidiga svenska modefotograferna rent fysiskt sett började gå ur tiden. Några av de äldre hann försvinna innan vi på allvar kom i gång med boken, och i dag är det en knapp handfull av föregångarna som fortfarande lever.
Men det skulle dröja till för två år sedan innan de båda lewenhauptarna (som inte är släkt) hittade ett förlag – Arena – som var villigt att satsa på idén. En anledning till det kan vara det numera lite bredare intresset i Sverige att ge ut konstnärliga fotoböcker.
Redan innan Bilden av modet blev av hade författarna skaffat sig en bas på vilka fotografer som skulle vara viktiga att ha med i boken.
– Eftersom inte alla modefotografer kan vara med från de sextio år av svenskt modefoto som vi täcker in har vi som främsta urvalsprincip använt att de stilmässigt sett ska ha ett eget språk. Vi har bemödat oss om att hitta föregångarna och trendskaparna. Det är säkert inget fel på dem som kom efter dem, men nyskaparna är ändå de som särskilt ska framhållas.
Totalt finns 20 svenska fotografer representerade i text – omväxlande av Tonie (TL) och Lotta (LL) – och (nästan genomgående) svartvita bilder.
 |
 |
| OLLE BOGREN/NORDISKA MUSEET | CLAES LEWENHAUPT/NORDISKA MUSEET |
Röda trådar tåga vi förbi
Det underlättar om man är intresserad av mode och/eller fotografi för att ta del av lewenhauptarnas bok. Men då både modet och fotot i allra högsta grad är en spegling av den tid som skapat dem kan man på tvärs genom hela boken se spåren av den tid som skapat dem. Till det ska läggas att texterna - genomgående skrivna av två fingerspetsiga journalistveteraner - inte är av det introverta slaget utan i allra högsta grad skildrar sin tid och dess olika uttryck.
– Den som letar efter röda trådar i boken kan hitta en rolig sådan i att vi i boken har den första och den sista svenska modefotograf att ha arbetat som assistent hos den största av dem alla i modern tid: Richard Avedon (1923-2004). Det är dels Sten Didrik Bellander ("Bella"), dels Mikael Jansson. Utöver dem har flera andra svenska modefotografer anknytningar till just Avedon.
 |
 |
| KERSTIN BERNHARD/NORDISKA MUSEET | KERSTIN BERNHARD/NORDISKA MUSEET |
Modefotografi handlar i väldigt stor utsträckning om kvinnor, men då till största delen som motiv, som objekt. Varför detta kvinnounderskott bakom kameran?
– Det beror helt enkelt på att det fram till 1990-talet inte fanns så många kvinnliga modefotografer i Sverige. Men några namn har vi trots allt med. Dit hör Kerstin Bernhard, Lisa Kallós och Anette Almén. Jag tycker nog att de är ganska representativa i den allmänna bilden. Men det går inte att komma ifrån att modefotograferandet under en väldigt lång tid varit ett mansdominerat yrke. Det kan inte förnekas.
Hur har då de båda författarna delat upp bokens fotografer mellan sig?
– Det har till stor del handlat om att vi tagit hand om de fotografer som vi sedan tidigare känt personligen eller, i två fall, känt till bättre.
Bilderna i boken har under våren varit utställda på Nordiska museet. Trots att museet sitter på en samling modekläder som heter duga – bl.a. har man en helt underbar Diordräkt – så lämnade man utställningen av modefotograferna helt naken. Inte en endaste klädtrasa kom fram. Har inte allmänheten rätt att få se museets kläder? kan man undra.
Under sommaren och hösten ska bilderna åter ställas ut. Var är inte riktigt klart för dagen, men boende och besökare i Malmö och Borås har anledning att hålla ögonen öppna för en eller annan utställning av den intressanta bilden av modet.
(Artikeln publicerad 2009-05-18)
Svenskt modefoto i grevinnans tid
http://www.ne.se/rep/svenskt-modefoto-i-grevinnans-tid
Nationalencyklopedin, 2012-02-12
Kopiera källangivelse
