Per-Anders Lundström, författare och styresman för Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek
Det var inte mycket som skilde Per Albin Hansson från att bli en svensk Winston Churchill. Planerna på en svensk D-dag var långt framskridna, trupperna var tränade, materielen började komma på plats. Allt man väntade på var klara besked. Skulle Nazityskland kapitulera eller skulle Sverige invadera Danmark och Norge?
Natten mellan 8 och 9 juli 1944 stod hemvärnsmannen Karlsson på stranden nära Åhus vid Hanöbukten och signalerade ut mot havet. Det var mörkt och det blåste en frisk bris. Några timmar tidigare hade fyra plutoner ilastat i fiskebåtar från olika hamnar på Listerlandet. Samlingsplatsen var belägen några kilometer från Åhus, varefter armadan på 25 båtar gick mot orten för att gå i land på kusten, vägledda av hemvärnsman Karlsson, som antogs utgöra en sympatisör i land. Karlsson kunde knappast veta att han var en liten bricka i ett spel som skulle få sin upplösning tio månader senare när Hitlers tredje rike låg i sina dödsryckningar.
 |
|
Statsminister Per Albin Hansson hade säkert majoriteten av svenskarna bakom sig för landets kurs under andra världskriget. |
|
IBL |
Storamiral Dönitz får en varning
På förmiddagen 3 maj 1945 sammanträdde i Flensburg det tyska rikets nytillträdde ledare, storamiral Karl Dönitz, med den tyska politiska och militära ledningen i Danmark och Norge. Frågan var om man kunde göra fortsatt motstånd och vilka konsekvenserna i så fall skulle bli. De tyska militära befälhavarna i Norge och Danmark, generalerna Böhme och Lindemann, ville fortsätta striden. Så småningom fick Führerns representant i Danmark, riksbefullmäktigade Werner Best, komma till tals.
Nu kom mötet in på Sveriges inställning till en tysk slutkamp i Norge och Danmark. Best åberopade ett uttalande av Per Albin Hansson som ”en gemensam bekant” nyligen förmedlat till honom. Hansson skulle ha gjort klart för denne att Sverige mer eller mindre automatiskt skulle ingripa militärt om tyskarna gjorde motstånd i Danmark. Sverige skulle inte acceptera ”ein mutwilliger Kampf” (’en vettlös strid, en strid på okynne’) i Danmark utan att självt ingripa i ett sådant läge. Storamiralen Dönitz frågade vad som menas med ”ein mutwilliger Kampf”. Riksbefullmäktigade Best svarade: ”Varje strid, ty varje strid är utsiktslös.”
Senare forskning har visat att Werner Best måhända hade spetsat till statsminister Hanssons uttalande en smula, men vi måste fråga oss: Hade Sverige möjligheter att sätta makt bakom orden?
Försiktig och avvaktande hållning
Helt klart hade samlingsregeringen ett brett folkligt stöd bakom sig när man till varje pris försökte hålla Sverige utanför kriget. Enligt en gallupundersökning våren 1945 om den svenska opinionen i fråga om Norge visade på en ytterligt kallsinnig inställning. Den första frågan lydde: ”Om tyskarna sätta igång massakrer i Norge, vill Ni då att svensk trupp skall ingripa för att hindra dessa massakrer?” Det var 47 procent som svarade nej och 33 procent som svarade ja och återstoden visste inte.
Trots sin egen skepsis och ett starkt folkligt motstånd hade de svenska militära myndigheterna mycket tidigt börjat planera för ett svenskt ingripande i Danmark och Norge. Efter de tyska nederlagen i Nordafrika och Ryssland vintern 1942–43 började den svenska försvarsstaben räkna med ett tyskt nederlag – och följaktligen ett sammanbrott i Danmark och Norge. Ett år senare, vid jultid 1943, fanns en detaljerad plan för hur en invasion av Själland skulle gå till. Planen föredrogs för chefen för försvarsstaben i maj 1944 och för ÖB, general Jung, i september. Redan sommaren 1944 hade praktiska landstigningsövningar företagits på Skånes östkust, och våren 1945 hade mer omfattande övningar ägt rum i Stockholmsområdet.
Under våren 1945 drevs planläggningen vidare, och 4 maj 1945 fastställde generalmajor Ehrensvärd de grundläggande bestämmelserna för Operation rädda Danmark, vilken omfattade två deloperationer: dels den större rädda Själland, dels den mindre rädda Bornholm. I fortsättningen behandlar vi enbart den planerade invasionen av Själland.
I en PM upprättad av major Malcolm Murray vid försvarsstabens arméavdelning angavs riktlinjerna för den planerade invasionen. Målet var att pacificera Själland genom att slå ned väpnat tyskt motstånd och säkerställa den allmänna ordningen. För att göra detta måste avsevärda styrkor finnas tillgängliga. Major Murray skrev: ”Endast härigenom kan blod sparas och tiden för företagets genomförande nedbringas.” Den numerära övervikten skulle vara betydande, likaså skulle den svenska flottan säkra sjöherraväldet och flygvapnet luftherraväldet.
På Själland fanns i maj 1945 omkring 28 000 soldater i tysk tjänst. Förberedelser för hamnförstöring var vidtagna. I Helsingør låg ett särskilt spärrfartyg förtöjt, och Köpenhamn kunde spärras med i hamnen befintligt tonnage. På Köpenhamns redd låg ett stort antal tyska örlogsfartyg, bl.a. kryssarna Prinz Eugen och Nürnberg samt fyra jagare, fyra större minsvepare, två minfartyg, ett 20-tal mindre patrullfartyg samt fyra hjälpkryssare.
Från svensk sida skulle invasionen företas av tredje armékåren, bestående av två fördelningar (1 och 9) samt sjunde motoriserade brigaden och åttonde pansarbrigaden. I övrigt fanns talrika självständiga enheter samt 4 000 man dansk trupp. Totalt rörde det sig om cirka 60 000 man med cirka 6 000 motorfordon. Utöver detta tillkom fartygens besättningar och flygvapnets personal.
För att klara själva landstigningen började betydande flottenheter dras ihop under april 1945. Totalt sett skulle 1 158 transportfartyg (de flesta relativt små) och ett 100-tal örlogsfartyg delta. Det är inte för mycket sagt att allt som flöt skrämdes fram.
Landstigningen i detalj
Själva landstigningen var tänkt att i stor utsträckning ske på öppen strand. För detta lämpade sig bäst fiskebåtar med ringa djupgående. Sandrevlarna längs Själlands kust gjorde att större fartyg lätt gick på grund. När lite större fartyg användes fick truppen ta sig i land med överskeppningsbåtar, vilka medfördes ombord. För landstigning i hamnar avsågs fiskebåtar och flottans vedettbåtar användas. Den tyngre materielen – stridsvagnar, fordon, artilleripjäser, förnödenheter – skulle överföras på pråmar, färjor och med kranar försedda vanliga handelsfartyg. En enklare svensk variant på Mulberryhamnarna – särskilda strandbryggor – skulle medföras för att urlastning kunde ske oberoende av kajer och färjelägen. Något annat var inte möjligt då Sverige helt saknade modern specialmateriel för landstigningar.
När arméofficerarna granskade marinens ganska omständliga landstigningsplaner utbröt konflikt. Från arméhåll hävdades att själva landstigningsmomentet måste gå så snabbt som möjligt, annars fanns möjlighet att en beslutsam tysk motattack kunde få hela invasionen att misslyckas. Man ansåg att det inte fanns tid för en omständlig lossning av stridsfordon. För stridsvagnarna i första vågen föreslog därför armén att de skulle lastas på pråmar, vilka skulle föras in mot land med aktern före och en matta läggas ut. Sedan skulle stridsvagnen köras mot aktern, varefter akterspegeln sprängdes. Stridsvagnen kunde sedan köra direkt upp på stranden och understödja de svenska enheter som redan landstigit. Marinens planer på en omsorgsfull och tidsödande konvojering över Öresund vållade också huvudbry.
Den tekniske chefen, överste Inge Hellgren vid Ing 2, skrev till militärbefälhavaren: ”Om vederbörande marinchef har någon plan för överskeppningen och dess förberedelser och dess förberedande – jag förstår för min del inte hur han skall kunna åstadkomma någon, då han knappast vet något om dess svåraste del urskeppningen – så vore jag tacksam att få del av densamma. (…) Det kan väl aldrig vara meningen att varje omgång transportbåtar skall eskorteras av marinfartyg och vara beroende av marinmyndighet beträffande avgång o.d. Det kommer aldrig att gå. Allt måste göras så enkelt som möjligt. Varför helt enkelt inte låta marinen och flyget ordna en ridå av örlogsfartyg och luftvärn på ömse sidor om hela överskeppningsområdet – jag tänker här närmast på den tyngre materielens överskeppning – med ett paraply av jaktflyg över, och sedan låta transportfartygen, som föras av navigeringskunnig personal, orientera fritt inom detta område.” I marginalen på brevet hade militärbefälhavaren med röd penna kraftfullt skrivit ”Ja” och strukit under två gånger.
Enligt planerna skulle invasionen – om order gavs kring 5 maj – kunna äga rum kring 18 maj och börja med ett kuppartat inlett anfall mot Helsingörs hamn. Först sedan denna intagits och säkrats skulle invasionsstyrkans huvuddel landsättas, i första omgången 6 000 man.
Längs den skånska västkusten hade kustartilleriets tunga enheter (15 cm och 21 cm) sammandragits för att kunna avge understödjande eld. Flottans äldre pansarskepp (Oscar II och Tapperheten) skulle ligga utanför invasionsstränderna och avge indirekt eld mot mål i land. Större delen av det svenska flygvapnet skulle baseras i södra Sverige och stödja invasionen – insatsen var så betydande att det inte skulle gå att ingripa i Norge samtidigt.
Tyskarna i Danmark kapitulerar
När Per Albin gjorde sin markering gentemot Dönitz gjorde han det medveten om att Sverige kunde sätta makt bakom orden. I ett hemligt sammanträde med riksdagen 27 april hade han, lite dunkelt, aviserat omprövning av Sveriges politik: ”Ändrade förhållanden kunna komma att medföra nya överväganden från svensk sida.”
Om tyskarna beslutat sig för ett fortsatt motstånd hade ett svenskt krigsdeltagande varit nära nog oundvikligt, vilket Per Albin också insett. Relationerna med de segrande allierade makterna, omsorgen om förbindelserna med Norge och Danmark, omsorgen om Sveriges anseende – Per Albin och hans regering hade knappast haft några möjligheter att låta Sverige fortsätta som den internationella politikens fripassagerare.
Nu blev aldrig den svenska D-dagen verklighet. På eftermiddagen 5 maj 1945 satt den tekniske chefen för överskeppningen, överste Hellgren, hemma i villan i Eksjö och skrev till milostaben i Kristianstad om invasionsförberedelserna. Precis som han lade sista handen vid brevet spetsade han öronen för att höra vad som sades på radio. Tyskarna i Danmark hade kapitulerat! Han kastade snabbt ned ett post scriptum:
”Med anledning av vad som nyss sagts i radio förefaller våra förberedelser att snart bli skäligen meningslösa. I alla fall kanske det är svårt att avgöra om all materielanskaffning som skall igångsättas. Men skall det bli något av måste anskaffningen snarast påbörjas.”
(Artikeln publicerad 2005-05-03)
Sverige och kriget: En svensk D-dag
http://www.ne.se/rep/sverige-och-kriget-en-svensk-d-dag
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
