Gissur Ó. Erlingsson, statsvetare verksam vid Linköpings universitet
När rösterna efter valet 19 september 2010 var räknade stod det klart att Sverigedemokraterna (SD) hade samlat 339 610 röster i riksdagsvalet. Det motsvarade 5,7 procent av rösterna och gav 20 mandat.
Därmed fick partiet, för första gången sedan det bildades 1988, riksdagsrepresentation. De 20 mandaten fördelades på 17 män och 3 kvinnor. Att de borgerliga partierna i alliansen valde att bilda minoritetsregering fick till konsekvens att Sverigedemokraterna hamnade i en vågmästarställning.
 |
|
SD PÅ G? |
|
ANNA BANK/SYDSVENSKAN/SCANPIX |
Skördetid
SD gjorde en rejäl framryckning jämfört med riksdagsvalet 2006, då partiet skördade 2,93 procent av rösterna. 2010 års val fick sålunda till följd att ett åttonde parti kom in i riksdagen, ett parti som fick fler mandat än båda de etablerade partierna Kristdemokraterna och Vänsterpartiet.
Sverigedemokraterna hade framgångar även i kommun- och landstingsvalen. Lokalt vann partiet sammanlagt 609 mandat i 245 av landets 290 kommuner, och i landstingen fick partiet 68 mandat i 15 av landets landsting/regioner.
Noterbart är att partiet redan under de första månaderna efter valet drabbades av problem med avhopp från fullmäktigeplatserna. Inte mindre än 35 kommunfullmäktigeledamöter uppgavs antingen ha lämnat partiet eller sina fullmäktigeplatser redan i mitten av december 2010.
Partiet och väljarna
I eftervalsdebatten har SD debatterats flitigt av forskare, ledarskribenter, krönikörer och andra samhällskommentatorer. Uppmärksamheten är inte förvånande. Partiets historia och ideologi gör det unikt i en svensk kontext. Dels kan partiets rötter spåras tillbaka till rasistiska och främlingsfientliga organisationer som Framstegspartiet, Bevara Sverige Svenskt och Sverigepartiet, dels har partiets program kommit att karakteriserats som exempelvis ”nationalsocialistiskt”. Vidare har det påståtts ha ”mer gemensamt med tyska nazister än med danska folkepartister”.
Oavsett vilken ideologisk etikett partiet ges står det klart att Sverige nu för första gången har ett parti i riksdagen vars främsta försäljningsargument gentemot väljarna är kraftig kritik mot existerande invandrings- och integrationspolitik. Sålunda innebär SD:s insteg i riksdagen att det svenska partisystemet inte längre utgör ett undantag från övriga Europa, där nationalistiska och högerextrema partier haft parlamentarisk närvaro på flertalet håll sedan lång tid tillbaka.
Inte bara ideologin skiljer partiet från den övriga svenska partifloran; forskning har visat att SD:s sympatisörer avviker. Jämfört med valmanskåren som helhet är unga män överrepresenterade, liksom personer uppvuxna på landsbygd. Vidare har partiets sympatisörer en lägre utbildningsnivå än genomsnittet: 27 procent har endast grundskoleutbildning (för hela valmanskåren är det 17 procent). Samtidigt har bara 15 procent av partiets sympatisörer högskoleutbildning (för hela valmanskåren är det 38 procent). Till det kan läggas en viss överrepresentation bland partiets röstande av arbetslösa, förtidspensionärer och individer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder samt bland personer som beskriver sig själva som arbetare.
Här kan nämnas att i de delar av landet där SD har funnits längre och där de vunnit större valframgångar än i riket som helhet – som i Skåne – påminner väljarnas sociodemografiska profil mer om valmanskårens genomsnitt.
Vågmästare i parlamentariskt blåsväder
Tog sig partiets närvaro i riksdagen några konkreta avtryck under 2010? Såväl medialt som politiskt var så fallet. De röd-gröna partierna tvingade fram en situation där SD:s vågmästarposition fick betydelse redan när riksdagens talman skulle väljas 4 oktober, då dessa partier nominerade Kent Härstedt (S) som alternativ till regeringens förslag Per Westerberg (M). SD stödde allianspartiernas förslag, och resultatet i kammaren blev 194–153. I slutänden hade det emellertid inte spelat någon roll om partiet lagt ned sina röster. Westerberg hade vunnit ändå. (En vänsterpartist befann sig på toaletten under omröstningen, en socialdemokrat var frånvarande på grund av semester och ovanpå det lade en röd-grön ledamot sin röst på Westerberg.) Vid valet till andre vice talman utmärkte sig SD genom att föra fram Mikael Jansson som alternativ till miljöpartisten Ulf Holm. Argumentet från SD:s sida var att partiet utgör Sveriges tredje största politiska block, ”Sverigeblocket”. Holm vann omröstningen med siffrorna 325–20.
Redan dagen efter talmansvalet dominerade SD åter nyhetsrapporteringen. Under riksdagens formella öppnande 5 oktober valde SD:s ledamöter att lämna Storkyrkan i protest mot biskop Eva Brunnes predikan, då hon bland annat talat i positiva ordalag om de antirasistiska protester som hade hållits efter valet runt om i landet som konsekvens av att SD valdes in i riksdagen. Ledamöterna motiverade sitt uttåg med att de ansåg att Brunne hyllat grupperingar som hotat partiets medlemmar och protesterat mot att partiet fått riksdagsrepresentation, något som ledamöterna ansåg vara oacceptabelt.
Direkt och indirekt inflytande
Förutom medialt uppmärksammade händelser har SD:s representation i riksdagen fått ett antal konkreta politiska avtryck. I de flesta frågor har partiet röstat med regeringen. Som vågmästare har man, formellt sett, bara kunnat utöva direkt inflytande i en fråga, nämligen frågan om regeringskansliets anslag 2011. Här röstade SD på de röd-gröna partiernas förslag om att genomföra en besparing på omkring 300 miljoner i regeringskansliet, något som tycks kunna få långtgående effekter för regeringskansliets organisation.
Partiets vågmästarposition förefaller också ha haft indirekt påverkan på utfallet i några större frågor där övriga oppositionspartier i olika konstellationer samlat sig kring blocköverskridande samverkan för att stänga SD ute från möjligheten att ha avgörande inflytande. Här återfinns framför allt Socialdemokraternas och Miljöpartiets överenskommelse med regeringen om svenska truppers närvaro i Afghanistan samt Socialdemokraternas överenskommelse med regeringen om införandet av ett nytt betygssystem.
Sverigedemokraterna – en ny färg i riksdagen
http://www.ne.se/rep/sverigedemokraterna-en-ny-färg-i-riksdagen
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
