Arne Järtelius, aktualitetsredaktör
Vore jag lärare i etnologi skulle jag ge mina studenter i uppdrag att på någon längre tågresa – Malmö–Stockholm, Stockholm–Göteborg eller Stockholm–Umeå – gå runt och fråga passagerarna vilka böcker de läser och varför. Finns det möjligen böcker som passar särskilt bra för tågresande? Är det något särskilt som kännetecknar tåglitteratur?
En liknande undersökning vore att fråga vilka spelfilmer som dagens tågresande stoppar in i sina bärbara datorer. Är det action som gäller eller filmer som kräver eftertanke att finna när man i ögonvrån tittar ut på det förbipasserande landskapet? Ett tågfilmtips: varför inte se en film som har tågresande som sitt motiv? Det finns nämligen massor av sådana filmer att välja mellan.
Tågbäst
Den amerikanska tidskriften Trains Magazine utkom i år med ett specialnummer på temat ”100 greatest train movies”. För filmurvalet står filmskribenten John Farr och utöver sammanfattningar av innehållet i de filmer han valt ut finns även en hel del data om de tåg som spelar med i de utvalda filmerna. Inte helt oväntat är valet av filmer nästan uteslutande hämtat från USA, men det finns ett tiotal utomamerikanska undantag bland de 100 filmerna (ingen svensk film dock, men väl en dansk: Lars von Triers Europa).
Några kriterier för vad det är som kvalificerar en film som en ”tågfilm” ges inte i tidskriften. Man skulle ju kunna tänka sig att närvaron av tåg och ett aktivt tågresande skulle vara avgörande ingredienser för att kvalificera sig på listan, men icke så. I stället kan det till och med vara på det viset att tåget omnämns som en markör för handlingen utan att för den skull figurera i bild (Sheriffen från 1952 hör definitivt dit).
Av tidskriftens tio bäst placerade filmer återfinns fyra på min egen tågfilmstopplista. Mer om dem nedan. Övriga sex filmer på topplistan är förstaplacerade John Frankenheimers Tåget (1964), tredjeplacerade Howard Hawks Primadonna (1934), sjundeplacerade Kort möte (1945) i regi av David Lean, åttondeplacerade Så går det till i krig (1925) av och med Buster Keaton, niondeplacerade Butch Cassidy och Sundance Kid (1969) med Robert Redford och Paul Newman och tiondeplacerade Mordet på Orientexpressen (1974) i regi av Sidney Lumet.
I den uppräkningen saknas mina egna favoriter Hitchcocks I sista minuten (1959), likaledes Hitchcockregisserade En dam försvinner (1937), Jean Renoirs Människans lägre jag (1938) och Sheriffen (1952) med Gary Cooper.
Vad mer finns det att se om tåg på tåg? Vad sägs om Bron över floden Kwai (1957) med Alec Guinness, Det stora tågrånet (1979) med Sean Connery och Donald Sutherland, Runaway Train (1985) med Jon Voight, Agent 007 ser rött (1963) och Marilyn Monroe i I hetaste laget (1959). Jag erkänner! De sista fem titlarna är väldigt handlingsstyrda. Själva tåget spelar förvisso en minst sagt underordnad roll i Bron över floden Kwai och i Bondfilmen är det framför allt slagsmålet på tåget mellan Sean Connery och elakingen Robert Shaw som skulle förhöja känslan under mitt eget tågresande, men i samtliga filmer på min lista blir tåget en mäktig symbol för livet (inte minst sådant vi skulle vilja leva det) självt.
En egen kuppe
Det är ont om svenska filmer som utspelar sig på tåg. Ett eller annat tåg som anländer eller som avgår går ju att uppbringa, och för avsked i en eller annan form är tåget svårslaget, men de där filmerna som har tågresan som en viktig del av handlingen är det ganska ont om på svenska. Man kan undra varför. När jag i Svensk filmdatabas under ämnesord söker på ”tåg” får jag förvisso hela 219 träffar, men när jag bland dem söker efter riktiga tågfilmer blir resultatet minst sagt magert.
Den ultimata filmade svenska tågsketchen är så klart den med Hasse Alfredson och Martin Ljung som slutar med att den förre söker sig till en egen ”kuppe” att sova och den senare avslutningsvis noterar att ”det är skönt med en egen kupé”. Tågens nattkupéer, där man går och lägger sig tillsammans med två helt okända personer, är en svårt outnyttjad miljö på film trots all den spänning av alla de slag som den rymmer.
Mitt sökande efter svenska tågfilmer – i synnerhet då sådana som man kan se när man åker på tåg – ger väldigt få träffar. Peter Dalles Skenbart kan höra dit, Gösta Ekmans Morrhår och ärtor är väl ingen höjdare, men just scenerna på tåget funkar, Stinsen brinner…filmen alltså hör däremot definitivt till de svenska tågfavoriterna och dit räknar jag även den första filmen om Fabian Bom (Nils Poppe) betitlad Soldat Bom och med Bom som övernitisk stins. ”Bergman då”, säger någon. ”Han är ju ute och åker tåg en hel del i sina filmer.” Sant. Men det är inget att se på tåg.
Man kan beklaga att det inte är fler svenska filmer som låter handlingen utspela sig på eller kring tåg och tågresande. Det finns ju så oerhört mycket med symbolism, intressanta metaforer och allmän slumpmässighet med allt som har med tåg och tågresande att göra. Tågen är minisamhällen. Vi hamnar där av tillfälligheter, vi kan inte hoppa av från dem i farten och ombord på tåget kan det mesta hända utan att vi har någon chans att undkomma. Att Hitchcock, en av de största filmregissörerna genom tiderna, hade tågresandet som ett av sina varumärken var definitivt ingen tillfällighet!
En sketch – ”Tågtokig” – från Galenskaparnas tågfilm får avsluta och i bästa fall fungera som inspiration till att se en eller annan tågfilm nästa gång ni åker tåg.
Länk till NE.se: Längtan efter stillhet
Tågfilmer
http://www.ne.se/rep/tågfilmer
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
