Sara Granath
Det svenska teateråret 2000 räckte ända från Ystad teater, där Bror Tommy Borgström uppträdde i den mycket flitigt spelade Henning Mankells Grävskopan, till en industrilokal i Haparanda, där Riksteaterns uppsättning av Peter Weiss Rannsakningen först spelades. Dramat bygger på dokumentärt material från Auschwitzrättegången i Frankfurt och fick svensk urpremiär 1966 (Bergman, Dramaten).
Årets uppsättning, regisserad av Etienne Glaser, engagerade 50 amatörer på varje turnéort för att spela de anonyma lägerfångar som vittnade mot namngivna nazister. Domaren, åklagaren och försvarsadvokaten spelades av professionella aktörer, liksom de anklagade, som framträdde som projektioner på duk.
Rannsakningen kan på flera sätt ses som en replik på fjolårets mest omtalade teaterhändelse, Sju tre. Där användes också amatörer och dokumentärt material, och nazismen kom att stå i fokus för diskussionen. Årets projekt var ett nytt försök att skapa delaktighet från publikens sida. Kritiken uppfattade det rättrådiga i föreställningen, men uppskattade ibland den lokala medverkan mer än det konstnärliga resultatet.
Om det nästan outsägliga
Lars Norén själv regisserade Michael Nyquist i Om detta är en människa, också det en vittnesrapport från Auschwitz, först framlagd i Primo Levis bok med samma namn. Här fick vi se en professionell skådespelare använda sig av en starkt reducerad estetik. Charles Korolys scenografi bestod av gråbruna skynken, och Nyquist stod helt enkelt stilla på scenen och berättade. Först presenterade han sig själv, sedan gick han in i rollen som Levi och talade, hackigt och uttryckslöst om det nästan outsägliga. Verkan på publiken blev mycket stark.
Under året fick också mer närliggande tragedier sin teatrala gestaltning. På Göteborgs stadsteaters studio regisserade teaterchefen Jasenko Selimovic Kode, om mordet på John Hron. Bengt Ohlssons pjäs bygger på dokument, som här framfördes av professionella skådespelare, något som väckte blandade känslor. Selimovic regisserade även Mattias Anderssons fiktiva pjäs Dom, som spelades på Stora teatern. Inte i texten, men i uppsättningen fanns indirekta kopplingar till diskoteksbranden på Hisingen.
Ett starkt och berörande nutidsdrama ligger också till grund för Gränsen av Suzanne Osten som gavs på Unga Klara med Ann Petrén och Anna Takanen som Aurelie och Valentine, förenade i en självmordspakt med Kurt Cobain som förebild. I verkligheten vann Döden, men på scenen är det trots allt Livet, i Lars Hansons gestalt, som avgår med segern.
På Stockholms stadsteaters stora scen utspelade sig dokumentär teater av ett annat slag: Erik Uddenbergs Tal till nationen. Där blandar han skriftliga avtryck med fiktiva scener till ett panorama över förra seklet – från Branting till Sahlin, från Lubbe Nordström till Elise Ottesen-Jensen. Detta under ett år då Stadsteatern kunde fira sitt fyrtioårsjubileum.
På Upsala stadsteater gavs Uddenbergs pjäs om nutidens stora maktgrupp: Journalisterna. Där rörde sig dramat helt i fiktionens värld, men ändå nära den verklighet där personlig maktlystnad, incestuösa bindningar och TV-mässiga scoop är viktiga drivkrafter.
Regisserad och oregisserad verklighet
Under tiden blev dokusåpa ett begrepp på TV. I program som Baren, Villa Medusa och Big Brother sökte programmakarna tillfredsställa publikens synbart omättliga behov av (nästan) oregisserad verklighet.
Men på teatern fanns också en klart motsatt tendens, i det stora intresset för mytiska berättelser. I ett sjuttiotalsnostalgiskt gästspel presenterade danska Odinteatret Mythos, en perfekt fungerande spelmaskin inspirerad av antika gestalter som Oidipus och Odysseus men också av dikter skrivna av årets nordiska litteraturpristagare, Henrik Nordbrandt. Där förekom också en revolutionär, lika trosvisst marscherande som H.C. Andersens ståndaktige tennsoldat.
Men även i Sverige frodades myterna, särskilt Gamla testamentets berättelser, som fick en riktig högsäsong. Radioteatern – där Magnus Florin efterträdde Åsa Melldahl som chef – gjorde en jättesatsning på Erik Åkerlunds serie Herren Gud och hans avbilder, med Per Myrberg som Herren Gud, Örjan Ramberg som hans son (!) Satan och Anita Wall som hans dotter Sofia, visheten. Adam och Eva, Kain och Abel, Rut och Noomi, David och Saul, Abraham och Sara och många andra gestaltades, ofta naivt, i dramer där Satan och Sofia stod för cynism och undrande kommentarer. En lång rad regissörer och skådespelare var inblandade.
Teater Halland inlemmade Gamla testamentet i sitt commedia dell’arte-projekt, dvs. teater med mycket improvisation och direktkontakt med publiken.
På Orionteatern i Stockholm gjorde Lars Rudolfsson comeback med sin uppsättning av den lettiske nationaldramatikern Janis Rainis Josef och hans bröder. Skådespelare med starkt varierande kulturbakgrund, från Kina till Senegal, stod på scenen som de tolv bröderna. Jakobs favoritson Josef spelades mycket gripande av Anders Ekborg, en av de få som inte sjöng en enda ton i föreställningen! Trots att Rainis blankversdrama ligger nära berättelsen i Första Mosebok var det lätt att dra paralleller både till etniska krig och mer privata hämnddramer grundade i kärleksbrist och utanförskap.
Svenska urpremiärer
Nationalteatern, Dramaten, ägnade sig åt klassiker men också flera svenska urpremiärer. Stefan Larsson debuterade på Stora scenen med en texttrogen och intensiv uppsättning av Ibsens Vildanden, medan hans Lyckta dörrar på samma scen verkar ha varit en felplacering. Ingmar Bergman gjorde ännu en Spöksonat – kort och avskalad – en uppsättning som belönades med det nya skandinaviska nationalteaterpriset och skådespelarpriset till Jan Malmsjö för gubben Hummel.
Året avslutade Bergman med Schillers Maria Stuart, som först fått en feministisk tolkning av Voula Kereklidou på Upsala stadsteaters stora scen med en kritstrecksrandig Mikaela Ramel i titelrollen.
Åsa Melldahl, som stod för höstens publiksuccé på Hipp i Malmö: Ibsens Vår starke man (Samhällets stöttepelare) med Philip Zandén i huvudrollen, hade mindre framgång när hon tog över Ragnar Lyths uppsättning av Tartuffe efter skådespelarkonflikter. Hennes uppsättning av Michael Frayns Köpenhamn, om kärnfysik, var däremot både publik- och kritikersuccé på (den alltför) lilla Fyran med lysande skådespelarkonst av Anita Björk, Jan-Olof Strandberg och Hans Klinga.
Som regissör lyckades Klinga mindre väl. Medan Lennart Hjulström gjorde en kongenial uppsättning av Agneta Pleijels nyskrivna Standard Selection, ett svenskt familjedrama från femtital till åttital, på Målarsalen, handskades Klinga okänsligt med Kristina Lugns första helaftonspjäs Stulna juveler, invigningsprogram på den ombyggda Lilla scenen.
I Standard Selection hade Gunilla Nyroos en stor roll som den övergivna och excentriska hustrun, som hon förvaltade väl. Men i Stulna juveler berövade Klinga Marie Göranzons bekännelselyriker Majvor Lysén-Axén huvudrollen till förmån för hennes våldtäktsman till analytiker. Tomas Pontén i rollen framställdes t.o.m. som ett slags kristusgestalt på slutet. Det var plågsamt att bevittna, men även en dåligt regisserad Kristina Lugn drar fulla hus.
På Teater Brunnsgatan Fyra behandlas hennes texter mer inkännande. Så regisserade hon också själv Eskil Johanssons flyttfirma, ännu en sorgskimrande pärla med Staffan Westerberg och Gunilla Röör som äkta makar och Jane Friedmann som femme fatale.
Nydanande Strindberg
Flyttfirmor är ett näraliggande ämne för den som driver en liten teater. Alla sådana är mycket utsatta, kanske värst de som dras med hyreskostnader i centrala Stockholm.
Så tvingades Teater Plaza på Odengatan slå igen butiken, efter kontroverser med hyresvärden. Innan dess hade dock Tova Magnusson-Norling hunnit göra en fin regidebut med norrmannen Petter S. Rosenlunds Skitungen – en omöjlig gosse med Simon Norrthon i titelrollen.
Plaza förknippas annars främst med Thorsten Flinck, svensk teaters största enfant terrible. Både medarbetare och kritiker tycks förlåta Flinck en hel del för hans stundtals geniala teaters skull. Svårast bör det vara för Stockholms stadsteater, som måste lägga hans uppsättning av Lisa Tetzners Sotarpojken på is ett par dagar före premiär, sedan Flinck bl.a. ägnat tid åt sin enmansshow med Strindbergs Paria på Intima teatern.
Mot alla odds kom dock Fadren, i regi av Flinck och med honom själv som Ryttmästaren, till premiär på Teater Plaza. Kritik och publik föll för det mesta i trans inför denna textnära men ändå nydanande Strindbergsuppsättning, som från början var tänkt som ett jämlikt samarbete med regissören/skådespelaren Åsa Kalmér. Men det blev sorti för Kalmér och entré för Marika Lagercrantz, i rollen som Laura.
När Plaza upphörde som teaterlokal fick Fadren tillfällig inkvartering hos Teater Tribunalen, som tidigare under året gav Bertolt Brechts sällan spelade Åtgärden – om kommunistisk partidisciplin – här blandad med hans skolopera Ja- och Nejsägaren.
One Woman Show
Flyttfirman var också nära att få göra tjänst på Malmös nyrenoverade teaterlokal Hipp, när stadens politiker hellre talade om dålig ekonomi än om förnyelse av den dramatiska teatern. Staffan Valdemar Holm rasade över Teatersveriges passivitet och flyttfrågan drog ut på tiden som rösträkningen i det amerikanska presidentvalet.
Under året aviserades också planerna att riva Folkan, den gamla privatteatern vid Östermalmstorg i Stockholm, där såväl Karl Gerhard som Kar de Mumma och Povel Ramel huserat genom åren. Samtidigt har Södra teatern vid Mosebacke fått en renässans med ett fullspäckat och blandat program. Där framträdde den amerikanska butch-ikonen Peggy Shaw med sin välslipade ”One Woman Show” Menopausal gentleman, en herre i klimakteriet, på Stora scenen, där också Felix A. Pire var ensam med publiken i Men on the verge of a his-panic breakdown, om en latino och homosexuell i New York.
Ursula Martinez gjorde sensation i A Family Outing genom att inte bara tala om sina föräldrar utan också presentera dem på scenen, dock inte nakna, som på affischen!
På Södra teatern gästspelade också Teater Blå från Malmö med Anette Norbergs uppsättning av Fredrik Ekelunds Peep, en föreställning om fyra våldtäktsmän, som också gick ut på turné med Riksteatern. Peep fick sin alldeles speciella karaktär av att alla männen spelades av kvinnor. En undersökning av manlighet har också Stockholms stadsteaters Backstage ägnat sig åt med pjäser som Mark O’Rowes Howie the Rookie i irländsk miljö och Rocky, Martin Kellermans hundliknande svenske serieantihjälte. Att nå unga män tycks vara det svåraste och mest legitima man kan ägna sig åt i svensk teater!
Maria Bloms typiskt relationsorienterade nutidsdrama Sårskorpor gavs på samma scen, medan Angereds nya teater fick urpremiär på hennes Kvadd.
Birgitta Englin på Upsala stadstater riktade sig också till en bred publik med dansteaterdramat Dit foten för dig, uppenbarligen alldeles säregen och underbar (i samarbete med Unga Riks). Dessutom spelade hon Fröken Julie i en uppsättning där den unga regissören Carolina Frände obegripligt nog lyckades gjuta nytt liv i Strindbergs söndertröskade klass- och könskampsdrama.
I Uppsala utbröt kris på Gottsunda teater, som just tilldelats det nationella barnteateruppdraget. Nu handlade det inte om lokaler, utan om den konstnärlige ledaren Finn Poulsen som hoppade av efter en konflikt med den samproducerande amatörteaterföreningen. Han blev sedan chef för länsteatern i Örebro.
En värld utanför Verona
En tendens som gör Teatersverige längre är att förlägga urpremiärer också av kända dramatikers verk utanför Stockholm. Så spelades slutdelen av Staffan Göthes Cervieng-svit, Temperance, först i Sundsvall, med Lennart Jähkel som den hemkommande Björn. I Skellefteå gavs Barbro Smeds minnesthriller Det som göms i snö, utformad tillsammans med ensemblen. Att Elisabeth G. Söderströms feministiska och mycket publikvänliga pjäs Idyll och panik! hade premiär i Luleå i samband med årets Kvinnor kan-mässa var förstås helt följdriktigt. Norrbottensteatern satsade över huvud taget på kvinnliga dramatiker och regissörer.
TV-teatern har liksom radion fördelen att nå hela Sverige i en enda föreställning. Där gavs en inspelning av Kristina Lugns Titta en älg! som inte gjorde originalet rättvisa. Ingmar Bergmans uppsättning av P. O. Enquists Bildmakarna med Anita Björk som Selma Lagerlöf gjordes dock i en ny TV-version och vann snarast på detta. Den unga dramatikern Jonna Nordenskiöld debuterade både i TV med incestdramat Syskonsalt och på Dramaten med Pälsänglar, med ett liknande motiv.
Det finns ju en värld också utanför Verona, vilket visade sig på Medborgarhuset i Stockholm, som under några augustidagar förvandlades till Hotel Europa med föreställningar på olika språk i varje hörn, t.o.m. i Forsgrenska badet, och med Teater Salieri som sakkunniga och roliga guider.
Göteborgs unga dans- och teaterfestival släppte också in världen i en mängd gränsöverskridande föreställningar. På Svenska Teatern i Helsingfors gavs I väntan på Godot med Lasse Pöysti som Gogo, sonen Tom som Didi och sonen Erik som regissör!
I Köpenhamn fick P. O. Enquists bearbetning av Tjechovs Systrarna med Ghita Nørby, Bodil Udsen och Susse Wold premiär på Betty Nansenteatret, som fick ytterligare en publiksuccé sent på året: Woyzeck i regi av Robert Wilson till musik av Tom Waits.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2000
Teateråret 2000: Gränsöverskridande teater
http://www.ne.se/rep/teateråret-2000-gränsöverskridande-teater
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
