Sara Granath
Samtidigt som TV malde på med sina hårt regisserade dokusåpor med framprovocerade konflikter och tendentiös klippning förstärkte den levande teatern sin identitet som just – teater! Teateråret bjöd på mycket spel och lek – särskilt med könskategorier – artisteri, akrobatik, cirkus.
Suzanne Osten har länge undersökt förhållandet mellan könen, bl.a. via rollbesättningar över könsgränserna. I årets uppsättning av Nikolaj Jevreinovs Det allra viktigaste på Klarascenen gick hon längre än någonsin. Med Ann Petrén som ”queer” spelledare gjorde hon ett genusexperiment av stora mått, som innebar att män spelade kvinnor och vice versa, samtidigt som flera av rollfigurerna befriades ur Jevreinovs tvångströja och kom ut som homosexuella. Med hjälp av dramaturgen Nils Gredeby fogades för säkerhets skull några psykoanalytiker till handlingen, där skådespelare för övrigt utövade teaterterapi genom att uppfylla olyckliga människors önskningar.
Lek med sexuella fördomar
Många fiktionsplan fanns också i kanadensiskan Marie Brassards gästspel Jimmy, där hon framträdde som homosexuell frisör, född i en homofob generals dröm. Virtuos röstbehandling var en viktig del i monologen, som gång på gång överraskade och lekte med givna förväntningar.
En hejdlös lek med köns- och sexuella fördomar uppvisades också i gästspelet Lesbian pulp-o-rama från New York, där gruppen The Sassmasters utgick från klichétyngda lesbiska kioskromaner och vållade publikjubel i en turné över landet.
Ett lesbiskt tema fanns också i Boston Marriage, Birgitta Englins regidebut på Dramaten efter ett år då hon fullkomligen överösts med teaterpriser. Den överskattade amerikanske dramatikern David Mamets text blev ett mellanspel för Englin, som vid årets slut återkom med intressantare uppsättningar som Ana Simovic (b)röst och Euripides Medea, med omvänd rollfördelning mellan Jason och Medea.
Den antika grekiska teatern kryllade ju av ”transvestiter”, då alla rollerna spelades av män. Detsamma gällde i Shakespeares England, så det är inte förvånande att denne dramatiker under året dominerade svenska scener på ett svåröverträffat sätt.
På Dramaten fick Trettondagsafton i John Cairds regi en försenad premiär i september, efter att ha förhandsvisats för publik redan i juni. Pjäsen bygger på förväxlingar och könsöverskridande förklädnader och spelet mellan Maria Bonnevies Viola/ Cesario och Julia Dufvenius Olivia utvecklades allra mest mellan vår och höst. Örjan Ramberg satte sin Malvolio från början, liksom Stina Ekblad sin strikta Maria och Per Svensson gjorde ett komiskt höjdarnummer av den tacksamma rollen Andreas Blek af Nosen.
Detsamma gjorde Bengt C.W. Carlsson som Botten i Romateaterns uppsättning av En midsommarnattsdröm, medan Cecilia Lindqvist drog mest skratt som mamsell Rask i Muntra fruarna i Windsor på Krapperups slott, ett par av årets många sommarspel.
På Stockholms stadsteater försökte Johanna Garpe göra nutid av Shakespeares laddade lek med könsförklädnader i Som ni vill ha det. Liksom årets operaregissörer placerade hon handlingen i en modern och överlastad miljö, men lyckades mest slå knut på sig själv och uppsättningen, trots vissa komiska poänger. Maria Lundqvist som Rosalind/Ganymedes fick inte det spelutrymme hon förtjänar.
En storartad publikframgång blev däremot Romeo och Julia på Elverket i ett samarbete mellan Dramaten och Cirkus Cirkör, i Katrine Wiedemanns regi. Piotr Torzawa Giro och Melinda Kinnaman spelade de unga älskande, vilkas hjärtan klövs mitt itu liksom Sören Brunes spelplats à la skateboardramp. Spelet ägde rum delvis i trapetser, där skådespelarna visade ansenlig akrobatisk talang. Morgan Alling firade dessutom triumfer i commedia dell’ arte-tricks och ständigt varierad publikkontakt i rollen som Mercutio.
Annars var Stormen Shakespearedramat framför andra under året. Trollkarlen Prosperos avsked till sina konster har setts som en bild för ett avsked till teatern. Men i år användes pjäsen tvärtom, vid Teater Västernorrlands 30-årsjubileum och vid återinvigningen av Göteborgs stadsteater, på scenen vid Götaplatsen.
Renässans och retro
Shakespeare, en man för alla tider, ses knappast som företrädare för en retrotendens, men det verkar ändå som om svensk teater nu mer ägnar sig åt att fråga var vi kommer ifrån än vart vi är på väg.
Den frågan ställde Peter Oskarson i sin iscensättning av Aiskylos Sagan om Orestes i gasklockan i Gävle. Och Kerstin Ekmans tillbakablickande romanprojekt bildade underlag för hans uppsättning av Sånger till Vargskinnet på Hälsinglands träteater i Järvsö. Och i Sunne och på turné fortsatte Västanå teater att förena svensk litteratur och folkkultur med kodifierade asiatiska teaterformer. I år var det Torgny Lindgrens skröna Ljuset som gavs i två olika versioner.
En 1960- och 70-talsrenässans innebar på teatern en ökande politisering, som hos Teater Tribunalen i Stockholm, Moment: Teater i Gubbängen (där det också spelades Shakespeare: Titus Andronicus) och den nya och livaktiga Teater Terrier i Malmö. Återbruk av Arnold Weskers Köket gjordes på Göteborgs stadsteater, där den senast spelades 1971. Linus Tunströms koreografiska regi fjärmade beslutsamt uppsättningen från all ”diskbänksrealism”.
Året ägnades dessutom åt konfrontation med gamla trauman. Staffan Westerberg, som anklagats för att ha förstört en hel generation barn, återkom med Vilse i pannkakan 2002, där han med träsleven i högsta hugg hotade med att förstöra deras medelålder också. I Helsingfors kunde den medelålders publiken inför Troll i kulissen återuppleva den chock som de utsattes för fyrtio år tidigare, då Lasse Pöystis Mumintroll tog av sig huvudet.
Och själva urformen för det ständigt återkommande erbjöd förstås 84-årige Ingmar Bergmans uppsättning av Ibsens Gengångare på Dramaten, med Pernilla August som Fru Alving.
Teatral Norén
Lars Norén har stundtals fått representera extrem naturalism, men spelades nu i ett antal uppsättningar som tog vara på de teatrala dragen i hans dramatik.
Lennart Hjulström satte upp Tyst musik för Stockholms stadsteater/Riksteatern och lät föreställningen, som kretsade kring död och begravning, inledas med en levande stråkkvartett. När Norén själv regisserade Stilla vatten var det i en strängt stiliserad version i ett öppet, nästan avskalat rum. Rollfigurerna var döda eller som döda och konverserade om semesterresor till New York, Bretagne och Bergen-Belsen. Denna komiska dödsmässa, svävande över avgrunden, var i hög grad en ensembleinsats, där alla skådespelarna var synliga för publiken hela tiden. Etienne Glaser som advokaten Daniel var ändå ett känslostarkt centrum, då han stundtals tycktes falla rakt ned i ett obenämnbart Intet.
Denna till synes exklusiva uppsättning fyllde fortlöpande Judiska teaterns salong innan den skickades på turné med Riksteatern. Detsamma skedde då Katarina Frostensons Kristallvägen gavs i drömspelsartad, mycket precis regi av Pia Forsgren. Också där var ensemblen lysande, särskilt Malin Ek och Sofia Berg-Böhm.
På Skillinge teater återbördade Henric Holmberg Noréns Tiden är vårt hem – som fick uppsvensk premiär på Dramaten 1991 – till dess skånska rötter. Regin gav Holmberg Sydsvenska Dagbladets Thaliapris.
En annan Thaliapristagare, Svenska Dagbladets, Philip Zandén återkom som regissör till Stockholms stadsteater med en energisk version av Ibsens Ett dockhem där Helena Bergström skuttade fram som en köpglad och godissugen ekorre, men också uttryckte ångest i förhållande till Kjell Bergqvists faderlige Torvald Helmer.
Uppsättningen bidrog till att Stockholms stadsteater tog sig ur förra årets konstnärliga respektive publika svacka. Det gjorde också Anita Ekström som centralfigur i Lene Therese Teigens Mater Nexus, där Åsa Kalmér lät flera av teaterns underutnyttjade skådespelerskor blixtra till i småroller.
Thommy Berggrens uppsättning av Tjechovs Morbror Vanja var otursförföljd, men när Anders Ahlbom Rosendahl tog över titelrollen från en överansträngd Göran Ragnerstam strax före den redan uppskjutna premiären roddes den förtvivlat fängslande föreställningen i hamn. 2002 var också året då norrmannen Jon Fosse presenterades på bred front i Sverige. Han är redan etablerad internationellt, även om hans Natten sjunger sina sånger blev massakrerad av Londonkritiken när den spelades på Royal Court Theatre. På Dramaten satte Stefan Larsson upp Dröm om hösten, som också gavs i Malmö i Thomas Müllers regi. Stockholms stadsteater fortsatte spela Fosse, nu Flickan i soffan i Sofia Jupithers regi. Riksteatern gav Någon kommer att komma, Borås stadsteater spelade Sonen, och Nationaltheatret i Oslo gästspelade med Dødsvariasjoner.
Teater Giljotin, som introducerade Fosse i Sverige, flyttade till Pistolteaterns större lokaler på Torsgatan i Stockholm. Där undersöktes också sexualitet i Kia Berglunds ”könsbytta” Markisinnan de Sade.
Konventioner utmanas
Och visst utmanades könskonventionerna även på TV, då ett grabbigt innebandylag tvingades konfronteras med en lagmedlems aidssjuka bögpappa i Santiago Gils serie Stackars Tom. TV sköljdes också med av Shakespearevågen i Petra Revenues serie Stora teatern, en sagolik arbetsplatsskildring med otaliga referenser till Hamlet.
Betydligt intressantare var dock Lena T. Hanssons debut som regissör i TV-uppsättningen av Nicholas Wrights Mrs Klein, med Agneta Ekmanner i titelrollen. Hanssons erfarenhet av skådespeleri kom till uttryck i stor omsorg om detaljerna, som gjorde en potentiellt banal historia till stor teaterkonst.
En annan intressant skådespelerska som debuterade som regissör var Anna Petterson, som lät Elisabet Carlsson spela alla rollerna i Marina Steinmos religiöst färgade samhällssatir I kassan, ursprungligen skriven för radio. Det skedde på Teater Brunnsgatan fyra, där Ann Petrén också var fantastiskt bra i Kristina Lugns Begåvningsreserven.
Själv lyste Pettersson upp Lars Göran Perssons helknäppa Pizzeria Gasolino med Ulf Eklund som mackägare/pizzabagare med Italiendrömmar. Hon spelade en kvinnlig Harpo, som kommunicerade endast med sång, i en uppsättning som drällde av vitsar och referenser till Strindbergs Ett drömspel.
Väldigt roligt kunde man också ha på Michael Frayns Dubbla signaler på Norrbottensteatern och på Martin Montelius Susannas födelsedag eller Feydeaus Friheten på Upsala stadsteater.
Däremot slog det fel när skådespelarna tog över regin av Gogols Revisorn på Chinateatern för att göra den roligare och mer publikvänlig.
En av årets pjäser var Marius von Mayenburgs Eldansikte, om familjen och en terrorists födelse, som gavs i vitt skilda uppsättningar i Helsingborg, Göteborg och Stockholm.
Stig Dagermans Streber visade sig – överraskande – vara en mycket livskraftig text i Claes Lundbergs regi på Östgötateatern, liksom den sällan spelade Ibsenpjäsen Lille Eyolf, som gavs av Länsteatern Örebro i Terje Maerlis regi.
Och i Pajala skapade Mikael Niemi extra intresse – i södra Sverige – för Tornedalsteaterns sommaruppsättning genom att statera i sin egen pjäs Vår vilja av järn.
Händelserikt år
Över huvud taget var 2002 ett ovanligt händelserikt teaterår. Då blev en staty av Margaretha Krook ny mötesplats utanför Dramaten, och Drottningholms teatermuseum flyttade till Nacka och blev Sveriges Teatermuseum. Vår Teater, Stockholms barn- och ungdomsteater fyllde 60 år, Peter Örn blev ny VD för Riksteatern och Carolina Frände, 29, utsågs till ny ledare för ett Unga Riks, som under året särskilt vände sig till unga flickor med projektet Rädda Ofelia.
Majgull Axelsson blev lika publikdragande som dramatiker som hon är som romanförfattare med LisaLouise på Dramaten, och Marianne Fredrikssons Simon och ekarna på Folkteatern i Göteborg såldes slut på nolltid.
Radioteatern – bland många andra – hade ont om pengar och sände repriser, men också Dostojevkijs Onda andar och Din sol, din himmel, dina ängder gröna av Manuel Cubas, vars Svennebygränd spelades på Aliasteatern.
Iranska skådespelerskor från Teheran gjorde via föreningen Intercult ett unikt gästspel med en uppsättning av Bernardas hus – García Lorcas drama om kvinnoförtryck i 1930-talets Spanien – som var självklart modern.
Malin Axelsson saknade Palme i den Alice i Underlandet-inspirerade Och så levde vi lyckliga... i ett nutidsprojekt på Upsala stadsteater, och Ingela Olsson och Noomi Rapace spelade trovärdigt mamma och trettonårig dotter i Martina Montelius Det epileptiska riktmärket på Teater Galeasen i Susan Taslimis regi. Moomsteatern i Malmö fortsatte att blanda ”normaler” och förståndshandikappade i Specielles Evangelium, medan det blev omöjligt att presentera en Ofelia med Downs syndrom på Det Kongelige i Köpenhamn.
På Atalante i Göteborg debuterade 79-åriga Ingrid Eriksson i Gunilla Witts dansdrama Moder, i dina händer överlämnar jag min skit, medan Jonna Nordenskiölds Hjärtecross, om en ung ishockeymålvakt som saknar sin mamma, rörde publiken på Dramatens Lejonkulan till tårar.
I Gislaved spelade 600 amatörer på sex spelplatser. Teatercentrum höll en barninriktad festival i Malmö, Teater Pero gjorde häftig gristeater med Jamen Benny, och Mio, min mio blev julklapp på Stockholms stadsteater, medan Dramaten bjöd på En magisk jul, med publiken i en viktig roll.
Och i Zürich höll man folkomröstning om tilläggsanslag till Christoph Marthalers Schauspielhaus. ”Ja!” sade folket.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2002
Teateråret 2002: Könsöverskridande teater
http://www.ne.se/rep/teateråret-2002-könsöverskridande-teater
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
