Sara Granath
Svenskarna går mest på teater i hela Europa. Och det beror inte bara på att den stora teaterfestivalen i Avignon måste ställas in på grund av strejk. I Sverige har vi så många föreställningar per år att det är omöjligt att räkna dem alla.
På teatern har det visuella fått allt större betydelse utan att texten fördenskull blivit oviktig. Tolkningen ligger i både scenografens och regissörens händer. När Marius von Mayenburgs Det kalla barnet spelades på Dramatens lilla scen var Bente Lykke Møllers dunkla bar med dockdubbelgångare till alla skådespelare minst lika viktig för upplevelsen som Staffan Valdemar Holms regi.
Likaså var Ulla Kassius avskalade scenografi – också den i öststatsstil – en viktig nyckel till Brechts Den goda människan i Sezuan, som Linus Tunström regisserade för Stockholms stadsteaters stora scen. Men när Pia Forsgren satte upp Spoonface Steinberg på Judiska teatern kunde den intrikata scenografin och Sylvia Rauans fina spel som döende och autistiskt barn inte dölja hur trivial Lee Halls text är, snarare tvärtom. Och när Enskedespelet gav Fogelströms Vävarnas barn gav Sören Brunes svindlande vackra scenografi och de många masscenerna i Finnboda varvs interiör en större behållning än själva handlingen.
Bristande förtroende för en gammal text kan vara en förklaring till att Jasenko Selimovics regidebut på Dramaten blev så ointressant. Där försökte han på ett ytligt sätt – en prolog med stenkastning – relatera Sofokles grekiska tragedi Antigone till Göteborgskravallerna. Då var Teater Oberons uppsättning av Jean Anouilhs nydiktning av Antigone, från 1940-talet, intressantare, även om också den föreställningen, i ett underjordiskt bergrum, inleddes med en överflödig referens till nutiden.
Text- och rättighetsbråk
Thorsten Flinck – alltid kontroversiell – hade ett annat slags problem med en äldre text, då han utan rättigheter spelade Söderbergs Doktor Glas på Vasateatern. Inte ens en polisanmälan stoppade Flinck, till någras beundran och andras förundran.
Årets stora textkonflikt utspelades dock mellan Arnold Wesker, mest känd för sin trilogi om familjen Kahn, och Linus Tunström, som återupplivat Weskers 1970-talssuccé Köket i Göteborg. Wesker påstod i ett öppet brev till Tunström att denne begått ”våldtäkt” på hans pjäs och därmed brutit mot upphovsrätten. Han ser Köket som en klassiker, som bör spelas enligt författarens ursprungliga intentioner. Trätan mellan dramatiker och utövare är gammal och enligt Dagens Nyheters kritiker Leif Zern ett uttryck för underskattning av publiken: ”Den förstår att en iscensättning är en tolkning av texten.”
Publikens reaktioner kan aldrig kontrolleras, men författaren kan givetvis komma en bit på väg genom att sätta upp sin egen text. Det har Margareta Garpe oftast gjort, så också den senaste, Limbo, som utspelar sig på ett behandlingshem för alkohol- och drogmissbrukare. Garpe gav en nästan helt kvinnlig ensemble på Stockholms stadsteater möjligheter till utspel, komedi och tragedi samtidigt som publiken bjöds på inkännande och igenkänning i en av årets stora succéer.
Kristina Lugn har ofta haft större lycka med att regissera sina egna texter än att lämna över dem till någon annan. Nu fick dock Åsa Kalmér, som tidigare regisserat Nattorienterarna för Lugns hemmascen, förtroendet att sätta upp Kvinnorna vid Svansjön, också på Stockholms stadsteater. På scenen stod två vana Lugnaktriser, Gunilla Röör och Ann Petrén, som matchades av Sven Wollters sexige statsminister och Sven Ahlström som den nervöst ambitiöse pressekreteraren. Kalmér lyckades ge texten tillräckligt fruktbart motstånd för att den inte skulle reduceras till en rad ”punchlines”.
På Teater Brunnsgatan fyra spelade Lugn själv tillsammans med Anna Pettersson och Staffan Westerberg i den medvetet töntiga och underbara revyn Våra bottennapp. För sitt första renodlade monologdrama anlitade hon Lena Nyman, som i Två solstrålar på nya äventyr gestaltade den splittring som Lugn vanligen lägger ut på minst två rollfigurer.
Lars Norén regisserade sina texter själv ett par gånger, Kyla på Riksteatern och Guerre, som fick premiär i Paris. Detaljer, en skildring av dagens mediemänniskor, regisserades dock av Eva Dahlman på Dramaten och i Oslo gavs Vinterförvaring i regi av Erik Stubø.
Inblandad i allra flest nya teatermanus under året var ändå Lucas Svensson. Han presenterade barnpjäsen Inget växer utom Stig (och Molly) på Dramaten och Tussilagoängen på Unga Riks. Tillsammans med Ole Anders Tandberg dramatiserade han Alice i underlandet som julpjäs på Dramaten. Han skrev, tillsammans med Agneta Pleijel och Lisa Langseth, Frigiven för Göteborgs stadsteaters studio (om Göteborgskravallerna) och bearbetade dessutom Calderón de la Barcas 1600-talsdrama Livet en dröm, som spelades i en starkt nutidsanpassad version på Unga Klara, i skådespelaren Tobias Theorells regi.
Majgull Axelssons debutpjäs Lisalouise visade sin livskraft då Magnus Bergquists rakt berättade uppsättning på Teater Västmanland var bättre än Dramatenpremiären. I Västerås gavs också den svenska premiären på scenversionen av Populärmusik från Vittula, som tidigare spelats med stor framgång i Finland, först på finska i Uleåborg och sedan i svensk dramatisering av Erik Norberg på Wasa teater. Regissören var dess chef, Erik Kiviniemi – i Sverige mest känd från Rederiet – som härnäst blir chef för Norrbottensteatern i Luleå. Nuvarande chefen Elisabeth G. Söderström hade stora problem med sviktande ekonomi och svagt landstings- och kommunalt stöd för teatern och hotade med att lägga ned höstsäsongen helt och hållet. Nu gav ett ekonomiskt tillskott möjlighet att ändå spela, bl.a. Pappa av Manuel Cubas och Mikael Odhag och Pussmun och fläskläpp av teaterchefen själv.
På nya poster
Rörligheten på den svenska teatermarknaden är stor. Skådespelare har tidsbegränsade kontrakt och teaterchefer omsätts med samma hastighet som ishockeytränare. Oftast handlar det dock inte om dåliga laginsatser utan om ett mer attraktivt arbete någon annanstans.
Så fick Peter Örn, rekryterad från Röda korset, en kort period som VD för Riksteatern innan han värvades till Sveriges Radio som chef. Under sin tid på posten hann han ändå påbörja en förstärkning av Riksteaterns varumärke, som bl.a. innebär att benämningen Unga Riks slopas. Den delen av teatern har under flera år åstadkommit en hel rad högklassiga produktioner. Den konstnärliga ledaren för Unga Riks, Carolina Frände, hann knappt börja innan hon slutade, just därför att namnet försvann. Hennes efterträdare Lisa Hugoson är redan konstnärlig ledare för Tyst teater.
Regionteatrarna delar med Riksteatern det viktiga uppdraget att sprida teater över hela landet. Särskilt i glesbefolkade områden handlar det om att med små resurser nå en mycket differentierad publik i ett stort område.
En liten kämpande teater som Länsteatern Jämtland–Härjedalen måste paradoxalt nog dra söderut då och då för att dra nytta av en lokal succé. Trots sin knackiga ekonomi kunde teatern på hösten ha hela fem skådespelare på scenen i Polykarpus dröm, baserad på Västerbottenförfattaren Åke Lundgrens roman.
Kall Hamlet
Det ska till extrema åtgärder för att en nordligt belägen teater ska dra till sig uppmärksamhet från södra Sverige. Med det lyckades mer än väl Isteatern i Jukkasjärvi, som spelade Hamlet på samiska under bar och kall himmel.
Peter Oskarsons långa meritlista bidrar till intresset för Träteatern i Järvsö. Under sommaren visade han sin skådespelarkonst i huvudrollen i Molières Äktenskapsskolan, som spelades i skenet av levande ljus. Dessvärre försummade han då helhetsregin och anklagades senare offentligt för diktatorsfasoner och bristande planeringsförmåga.
Ett ovanligt förhållande mellan scen och salong skapades i Marina Steinmos Igår, i bilen, i Bredäng, där den exklusiva publiken fick hålla till i baksätet på en bil, under färd. Så små salonger är inte vanliga, men det intressantaste teaterlivet levs ofta på små teatrar, där närheten till publiken är stor. Britt Edwall bjöd t.o.m. in publiken till sin stuga på Söder för föreställningen Teater alla ropa.
För övrigt förekom en del rockader bland mindre grupper i Stockholm, då Teater Giljotin flyttade in i Pistolteaterns f.d. lokaler vid Sankt Eriksplan, medan Teater Scenario flyttade något närmare centrum genom att ta över Giljotins pyttelokal vid Odenplan. Scenarios husdramatiker Daniela Kullman presenterade där Afghanistan, en uppsättning som närmade sig våra fördomar om det främmande Arabien och annat via en blandad grupp människor på en flygplats i Peshawar.
I närheten öppnades också en liten teaterlokal vid Gustav Vasa kyrka, som hyser Teater Normlösa, Improvisation & co och Dramalabbet. Där erbjöds en glad överraskning med Älskade kött av Ola Runeborg, som på ett intelligent sätt problematiserade demokrati och djurrättsaktivism från det personliga till det globala.
Giljotin gav en nyskriven pjäs av Inger Edelfeldt, Den perfekte mannen. Reuben Sallmander spelade titelrollen, både vacker psykoterapeut och Jesus. I teaterns lokal presenterade den nya gruppen Zubcult Minnen av vatten av den brittiska dramatikern Shelagh Stephenson, som attraherade en stor publik med en historia om tre systrar och deras nyss avlidna mor.
Intima teatern återuppstånden
Strindbergs Intima teater vid Norra Bantorget nyinvigdes med Richard Turpins uppsättning av ungdomsverket Fritänkaren. Sofia Jupither bidrog med en rolig Till Damaskus med Anders Ahlbom och Marika Lindström i huvudrollerna. Där kunde man också njuta en engelskspråkig uppsättning av Harold Pinters psykologiska thriller Betrayal (’Svek’).
Texter från andra genrer finner ofta vägen till teatern. Stockholms stadsteater spelade ett par storslagna dramatiseringar av det finska nationaleposet Kalevala och Fjodor Dostojevskis roman Idioten, med Henrik Rafaelsen som furst Mysjkin. Teater Västanå avslutade sin stora sommarsatsning på svenska klassiker med att ge Hemsöborna i Teaterladan i Sunne, med Rolf Lydahl som Carlsson och Lena-Pia Bernhardsson som Madam Flod. Älvsborgsteaterns dansensemble utgick i sin tur från Shakespeares Ofelia i sin Kod William och refererade till Niki de Saint-Phalles jätteskulptur Hon i Niki. Stockholmsoperan gav en nypremiär på Onegin, baserad på Pusjkins versroman.
När Anne Teresa de Keersmaeker gästspelade på Dansens hus med sitt kompani Rosas dansade hon bl.a. sitt eget solo Once, som samspelade med en liveinspelning av Joan Baez från tidigt 1960-tal.
Johan Inger tog över Cullbergbaletten och markerade en egen linje genom att presentera tre egna baletter under samlingsnamnet Tripp, samtidigt som han plockade bort några gamla långkörare, t.ex. Törnrosa, från repertoaren.
Per Jonsson blev fem år efter sin död föremål för en liten retrospektiv, då några av hans koreografier återskapades på Moderna dansteatern: Gabok, Gränsfall och Clamavi.
På Orionteatern skapade Stina Oscarsson scenisk magi av litteratur, musik och cirkus i den underbara Elvira Madigan – artisterna som blev kvar.
Utanför det centrala strålkastarljuset firade Dockteaterverkstan i Osby 25-årsjubileum med en internationell dockteaterfestival, Puppetoo, under april–maj. Detta lyckade evenemang av absolut världsklass ägde rum i snart sagt varje möjlig teaterlokal i större och mindre orter runt Osby, från Kristianstad till Sibbhult.
Repriser i radio
Radioteatern led av neddragningar och gav färre nyproduktioner än vanligt. Den största var Martin Röhlcke Montelius dramatisering av Carl Jonas Love Almqvists Slottskrönika. En ny tradition är att spela nobelpristagaren i litteratur. Nu dramatiserade Åsa Melldahl ett stycke ur J.M. Coetzees Elizabeth Costello med Anita Björk i huvudrollen.
Repriserna var många, bl.a. Annika Thors En ö i havet som påsklovsteater, en annan god tradition. Denna gripande berättelse om två judiska systrar från Wien, som skickas till Sverige undan nazisterna, var också underlag för en längre TV-version. Den var känslostark men inte sentimental, främst i det fina samspelet mellan Mylaine Hedreuls Steffi och Gunilla Abrahamssons kärvt kärleksfulla tant Märta.
Carin Mannheimer lyckades ännu en gång nå den stora TV-publiken, nu med serien Solbacken, Avd. E, som gav en personligt politisk bild av åldrande och åldringsvård. (Det gjorde även Mattias Andersson på Backstage med den Dostojevskijinspirerade Brott, hemtjänst, straff, pengar, pensionärsmord med en giftig Meg Westergren i en stor roll.)
TV gav också en större publik chansen att se Malmöbaserade Moomsteaterns roliga och provokativa uppsättning När man får främmad av Cristina Gottfridsson, med två ”normaler” och två ”förståndshandikappade” i rollerna.
Den som inte kunde se Birgitta Englins I väntan på Godot på Dramaten med Krister Henriksson och Jonas Karlsson fick ändå tillgång till en hel rad av Becketts dramer på TV under sommaren.
TV bjöd också på Ingmar Bergmans allra sista – Fan tro’t – uppsättning, Saraband. Denna ojämna produktion hade sin styrka i några intima ögonblick mellan Erland Josephson, Liv Ullmann, Börje Ahlstedt och Julia Dufvenius.
Favoriter under året var annars Hulda Lind Johannsdóttir och Mona-Lis Hässelbäck i Unga Riks barnmusikal Malla handlar, som förförde publiken på teaterbiennalen i Uppsala i maj–juni och sedan spelades i Stockholms parker. Stina Ekblad var också helt fantastisk i Brechts Courage och hennes barn på Dramaten.
Men kanske var teaterårets höjdpunkt uppfinningen av de brödkavelliknande ”textdisplayer” som Stockholms stadsteater lånar ut under vissa föreställningar och som fick pris av Hörselskadades förening.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2003
Teateråret 2003: Myllrande teaterår med plats för intimiteter
http://www.ne.se/rep/teateråret-2003-myllrande-teaterår-med-plats-för-intimiteter
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
