Maria Lindh-Garreau
Nobelpriset i litteratur gick till en författare och dramatiker som påpassligt nog precis hade haft premiär i Stockholm. Drabbande dokumentärteater lyfte Lo Kauppi till årets nya skådespelarnamn. Kraftigt förhöjda pensionspremier hotade att utarma teatrarnas ekonomi och Avignon blev tyskt.
En av årets största teaterhändelser stod den fria Stockholmsgruppen Teater Galeasen för. Ett par veckor efter premiären på Elfriede Jelineks Prinsessdramer förkunnade Svenska Akademien att Jelinek tilldelats årets nobelpris i litteratur. Medan Jelineks svenska förlag fick trycka nya upplagor av hennes böcker gavs hennes dramatiska text röst och kropp varje spelkväll ute på Skeppsholmen i Stockholm. Det var naturligtvis en fullträff för Galeasen, men redan innan nobelpriset var uppsättningen i Rickard Günthers regi en framgång.
I ett rum sammansatt av kök, natur, spruckna speglar och skrivbord framställde skådespelarna olika mytiska kvinnofigurer: Snövit, Jackie Kennedy, Törnrosa, Sylvia Plath, och i rollen som Elfriede Jelineks alter ego – författaren – fanns en intensiv Ingela Olsson.
Jelinek spelades också av Radioteatern, som i Hilda Hellwigs regi gav delen ”Jackie” ur Prinsessdramer, samt av Teater Tribunalen, som i maj satte upp Bambiland som ett sprinterlopp i konsertform. I de lösa textsjoken framträdde mediernas bevakning av Irakkriget och den förda politiken. Resultatet visade ett slags psykotiskt tillstånd av massinformation där det fanns varken tid eller utrymme för ord som eftertanke och verifierad verklighetsförankring.
Teaterkonflikt
Årets teaterkonflikt utspelade sig mellan Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm och Dagens Nyheters teaterkritiker Leif Zern. Det var Zerns skarpa kritik av uppsättningen Tre knivar från Wei som fick Dramatenchefen, som hade regisserat uppsättningen, att skriva ett hatiskt mejl där han bland annat kallade Zern för en idiot.
I sin kritik ifrågasatte Zern inte bara uppsättningen utan själva pjäsvalet. Zern menade att någon borde ha stoppat pjäsen, som saknar dramatisk nerv. Dramatenchefens ilskna reaktion publicerades, debatterades och jämfördes med reaktionen hos Ingmar Bergman, som drygt trettio år tidigare handgripligen givit en smocka åt en dåvarande DN-recensent.
Med Tre knivar från Wei firade Dramaten Harry Martinson 100 år. Det blev en tre timmar lång uppsättning som tråkade ut både Svenska Dagbladets och Dagens Nyheters kritiker, men som bland andra undertecknad uppskattade för det sällsynta konceptets skull. Här stod ritualen, återhållsamheten och de små rörelserna i centrum i ett drama med 14 kvinnoroller. I Teatertidningen imponerades även trendanalytikern Cay Bond av uppsättningens scenografi och dräkter, som var signerade Bente Lykke Møller.
Årets andra jubilar var Anton Tjechov, som uppmärksammades för att det gått 100 år sedan hans död. Stockholms stadsteater firade honom synligast med två Tjechovuppsättningar under spelåret. Under våren satte koreografen Birgitta Egerbladh upp ett collage av Tjechovtexter som döptes till Tjechovträdgården. Här stod dansare och skådespelare sida vid sida med suddiga skrågränser – skådespelarna dansade och dansarna talade. Det var en uppsättning som byggde upp en stämning med tjechovska ögonblick av längtan och vemod. Det blev stor publiksuccé och Svenska Dagbladet förlänade uppsättningen sitt Thaliapris.
Höstens uppsättning av Körsbärsträdgården i Lennart Hjulströms regi gick däremot mer obemärkt förbi.
Radioteatern fick pris
Radioteatern fyllde 75 år och vann Prix Italia i kategorin för musikprogram. Den prestigefyllda tävlingen inom radio och TV hålls varje år i september, och Radioteatern vann med ett program från 2003, Dom spelar fel av Henric Holmberg och SR Göteborg. Här leder en liten felspelning på en skiva med Sjostakovitjs Stråkkvartett nr 4 till ett febrilt letande efter sanningen i historien, nutiden och politiken. Sökaren är musiklyssnaren som också är berättaren och programmets manusförfattare.
Radioteaterns stora höstsatsning var en dramatisering av Hjalmar Bergmans En döds memoarer. Jonas Cornell stod för både dramatisering och regi. Uppsättningen sändes i tre delar.
Stig Dagerman uppmärksammades också av Radioteatern, liksom av Dramaten. Det var 50 år sedan författaren gick bort.
Ny danschef
Dansens Hus fick ny chef när Kenneth Kvarnström tog över efter Jan Zetterberg i januari. Hur chefsbytet påverkar repertoaren är dock fortfarande för tidigt att säga, eftersom Zetterberg influerat årets programupplägg. Men ett nytt fräscht koncept, signerat Kvarnström, var att plocka in sju unga kvinnliga koreografer till Dansens Hus. Bland dem återfanns Anna Vnuk, som gjorde stor succé med Anna Vnuk sätter upp Cats. Föreställningen åkte sedan på turné i Riksteaterns regi.
Anna Vnuk har snabbt seglat upp som en av de allra främsta bland yngre koreografer. Med ett lekfullt, fritt och egensinnigt tilltal spinner hon föreställningar utifrån sig själv – i alla fall till synes – och använder populärkulturella grepp för sitt budskap. Hon driver med patetiska känslouttryck och koreograferar mysigt mjukt, långt innanför kropparnas maximala räckvidd.
Göteborgs dans- och teaterfestival, som har hållits vartannat år sedan 1994, bjöd på högklassig internationell scenkonst under en dryg vecka i augusti. Festivalen hade inget särskilt tema utan föreställningar som var spretande olika till både innehåll och form fick tala för sig själva.
James Thiérée representerade nycirkusens magi med sceniska förvandlingar; han gästade festivalen också 2002. Libanesiska Lina Saneh framförde en monolog kring sin egen konstnärsidentitet i ett land påverkat av krig – en föreställning som också uppmärksammades i Bryssel under KunstenFestival des Arts 2003. Vidare sågs bland annat egyptiska gästspel, kanadensiskan Marie Brassard och svenska Charlotte Engelkes, som framförde sin Miss Jekyll and Hyde.
I ett samarbete med Dansens Hus fick även Stockholm se det kanske allra bästa från festivalen, nämligen koreografen Akram Khan och det belgiska kollektivet Les Ballets C de la B. Den belgiska gruppen gästade festivalen för fjärde gången sedan 1998.
Stjärnkoreografen Akram Kahns nya verk Ma, som betyder både jord och moder på hindi, är ett fantastiskt verk. Ett tidlöst, mytiskt och harmoniskt verk framfört av Kahn själv tillsammans med sex dansare, indiska musiker och text av Hanif Kureishi. Något helt annat är Les Ballets C de la B:s estetik, som friskt prövar och blandar uttryck i ett sceniskt stök som säger något om vår värld i dag.
Kauppi årets namn
Skådespelaren Lo Kauppi är en ung konstnär som blev ett stort namn under 2004 med uppsättningen Lo Kauppi – Bergsprängardottern som exploderade. Produktionen av Riksteatern har turnerat hela året och även gästspelat i Finland under festivalen Tammerfors Teatersommar.
I föreställningen berättade Lo Kauppi om smärtpunkterna i sitt liv. Hon stod ensam på scenen och talade om hur det var att växa upp som dotter till en alkoholist, om sitt eget drogmissbruk och om ett fasansfullt bemötande av myndigheter och behandlingspersonal. Föreställningen var inte bara djupt personlig, den var också politisk. Den utkrävde ansvar av myndigheter och visade i reda siffror hur mycket pengar samhället kunde ha sparat om de första ropen på hjälp tagits på allvar. Det var en känslomässigt drabbande uppsättning, och en dokumentär. De dokumentära berättelserna ligger i tiden, men kanske inte ännu lika starkt på teatern som i övriga konstformer.
En av årets höjdpunkter var Dramatens Köpmannen i Venedig. Här filtrerade Mats Ek än en gång en klassisk text genom en koreografisk tanke. Det blev en teaterfest som förförde genom alla sina uttryck; scenografin och dansen talade sitt visuella språk lika glasklart som orden faller hos Shakespeare.
Köpmannen i Venedig är en problematisk pjäs, mer debatterad än spelad, eftersom Shakespeare framställer juden Shylock genom samtidens klichéer. Något som fått exempelvis litteraturvetaren Harold Bloom att klassa pjäsen som antisemitisk. Men Mats Eks uppsättning handskades klokt och känsligt med tematiken. Med en kvinna, Malin Ek i rollen som Shylock, komplicerades rollen och Shakespeare ytterligare.
Malin Ek var som en blinkning mot den elisabetanska teatern där det omvända var regel och alla roller spelades av män, samtidigt som kvinnligheten förde in andra dimensioner i Shylocks utanförskap och i själva makt- och hatsituationen. Malin Eks Shylock berörde, hon var fantastisk i rollen och gav uppsättningen ett stråk av tragedi vid sidan av det okomplicerat svävande.
Djärvt av Göteborg
Göteborgs stadsteater stod för årets kanske djärvaste teatersatsning. Etienne Glaser satte upp Den gudomliga komedin utifrån Dantes mästerverk. Niklas Rådström stod för en moderniserad version där Johan Rabaeus, med den äran, spelade Dante som vandrar genom helvetet och skärselden till paradiset – och som även möter den älskade Beatrice.
En annan märklig uppsättning var Dramatens Riddartornet av Erik Johan Stagnelius. Under början av 1800-talet skrev Stagnelius sin romantiska pjäs om en bedragen man som låser in sin hustru i ett torn och kräver sin dotters oskuld som hämnd. Hur omodernt innehållet än kan te sig så ingår Riddartornet i den svenska dramatikhistorien, det arv som Dramaten har till uppgift att förvalta som nationalteater.
Det överraskande var dock att uppsättningen var alldeles lysande i sin konstnärliga utformning. Den gamla pjäsen hade blivit scenlyrik och dikt i Karl Dunérs regi. Det var vackert och känsligt, lågmält och intensivt. Formen restaurerade pjäsen, och skådespelarna agerade som vore de fullständigt fria i den hårt bundna stilen – inte heller innehållet ställde till bekymmer. Det gräts och våndades på Stagnelius blankversspråk, som varsamt bearbetats av Magnus Florin.
Internationell förändring
En av de största förändringarna på det internationella teaterfältet var att franska Avignonfestivalen återkom i helt ny kostym efter fjolårets strejk. Festivalen kommer framdeles att ha en fast administrativ ledning och en konstnärlig ledare per år; årets ledare var regissören Thomas Ostermeier från Schaubühne i Berlin. Så hände det alltså att ett annat språk än franskan intog festivalens allra heligaste när Ostermeiers regi av Büchners Woyzeck framfördes på festivalens huvudscen, påvepalatset Palais des Papes. Det ligger ett starkt symbolvärde i en fransk-tysk festival, och ledningen konstaterade också att ”det gamla Europa är förbi, ett nytt kommer”.
Den brittiske dramatikern Anthony Neilson blev mycket spelad på svenska scener under 2004. Hans komedi The Lying Kind gavs på Östgötateatern och på Teater Västernorrland medan en betydligt råare pjäs av Neilson, Stitching, gavs på Göteborgs stadsteater.
Hamlet spelades både i Uppsala och i Stockholm, men på helt olika sätt, eftersom Helena Bergström hade fått huvudrollen på Stockholms stadsteater. Kritikermottagandet blev dock ljummet för bägge versioner.
Norrbottensteatern gav scenversionen av Mikael Niemis succéroman Populärmusik från Vittula i den nye teaterchefen Erik Kiviniemis regi. Det var Kiviniemis tredje regi av pjäsen, som dramatiserats av Erik Norberg. Kanske en orsak till att Svenska Dagbladets Lars Ring imponerades starkt av skådespelarna och regin. Han konstaterade att Norrbottensteatern skapat en ”iscensättning som gör mig lycklig”.
Teater Västmanland bjöd på en stark ny kortpjäs av Lars Norén, Skuggbiografier, i Björn Melanders regi.
Elverket i Stockholm hade en sen novemberfestival där unga europeiska dramatiker regisserade sina egna verk. Under festivalen konstaterades att Europa ser en ökad tendens till produktioner där just dramatiker själva regisserar sina texter. Det är ingen ny modefluga utan ett pragmatiskt resultat av verkligheten inom teatern där regissörer hellre sätter sin egen prägel på klassiker än regisserar okända, unga dramatiker.
Koreografen och dansaren Kajsa Giertz blev ny konstnärlig ledare för Parkteatern efter att framgångsrikt ha lett Byteaterns danskompani i Kalmar. Därmed stärks den dansteaterprofil som Parkteatern redan haft och som också teaterns tidigare ledare, Linda Zachrison, arbetat för.
Teatern försvagas
Frågan om pensionskostnader för teateranställda och statens kulturpolitik debatterades under 2004. Teatrarna levde länge under hotet om att pensionspremierna skulle höjas med 40 % på ett bräde och att pengarna skulle tas ur teatrarnas budget. Det skulle de flesta allmänstödda teatrar ha mycket svårt att klara av. Operan varslade till och med om konkurs.
Men under Pär Nuders korta tid som tillförordnad kulturminister fattade regeringen ett beslut för att undanröja hotet om ekonomisk utarmning. Pensionspremierna låstes tillfälligt på nuvarande nivå, medan nya pengar för de ökade kostnaderna lovades i tilläggsbudgeten under 2005.
Diskussioner om kulturpolitiken har också förts på ett mer principiellt plan. Anslag som inte räknats upp på flera år, eller direkta nedskärningar, samt nya skatteregler betungar teatrarna. De stora dagstidningarna har konstaterat samma sak: den kulturpolitik som förs just nu leder till risk för en mer slätstruken repertoar, och därmed försvagas teatern i sitt uppdrag att diskutera samhället och människans livsvillkor.
I Stockholm har sänkta anslag även lett till hot om avgång från cheferna på två mindre teatrar: Jurij Lederman på Teaterstudio Lederman och Kristina Lugn på Teater Brunnsgatan 4 ställdes båda inför ett ekonomiskt dystert 2005. Förhoppningsvis är det inte början på en ny teatertrend.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2004
Teateråret 2004: Fullträffar på ett försvagat teaterfält
http://www.ne.se/rep/teateråret-2004-fullträffar-på-ett-försvagat-teaterfält
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
