Cecilia Djurberg
Man brukar säga att teater handlar om ”livet, döden och allt däremellan”. Under året som gick fanns en viss överrepresentation av dödsteman och mångkultursatsningar på teatern. Dödstrenden var påtaglig även utanför teaterhusen, med alla dödskallemotiv som populärt dominerade olika designkoncept, från tapetkollektioner och ljusstakar till minsta babymössa. Mångfalden hade regeringen efterfrågat.
Memento mori-tanken dök upp i varierande former på landets scener. Vi kunde se dödsdömda fångar gestaltade i Dead Man Walking på Malmöoperan, i Death Row på Teater De Vill och i Så blir du av med din oro på Dramalabbet. Om självmord handlade Kajsa Giertz dansföreställning Vi som fortfarande lever.
Fria Teatern introducerade den brittiska dramatikern Laura Wade i Sverige genom att sätta upp hennes Kallare än här, om en cancersjuk mammas sista tid i livet. Teatergruppen Lumor odlade sin galghumor i Det sista ni hör från mig, och på Dramaten dramatiserades Pernilla Stalfelds Dödenboken av Agneta Ehrensvärd i föreställningen Har du hört att Gösta bitit i gräset? för barn från 5 år.
På Unga Klara riktade sig Suzanne Osten främst till vuxna med Euripides dödsdrama Alkestis i en tolkning som starkt präglats av att skådespelarna tränat en japansk, kampsportsliknande skådespelarteknik. Riktad till vuxna var absolut också Linus Fellboms uppsättning av Shakespeares Rikard III på Riksteatern, med Rikard Wolff i titelrollen. Här hamnade själva morden i blickfånget genom en brutalelegant estetik med rinnande blod och blanka dolkar.
”Death is international”, konstaterade den thailändske, klassiskt skolade dansaren Pichet Klunchun i slutet av performanceföreställningen Pichet Klunchun and Myself, som gästade Göteborgs Dans- och Teaterfestival i augusti. Där jämförde han och den franske dansaren Jerôme Bel sina respektive länders danstraditioner och de kulturella skillnaderna närmades, liksom de universella likheterna, med både intelligens och humor.
Mångkulturkritik
Det av regeringen utlysta Mångkulturåret 2006 var föremål för diskussion redan innan det startat. Vissa menade att en samhällsspeglande konstart som teater bör genomsyras av mångfald på ett mer naturligt sätt än genom ett års utpräglad satsning. Andra vidhöll att ett mångkulturår var nödvändigt för att skapa rejält fokus på mångfaldsfrågorna inom teatern.
Initiativet blev också tacksamt sketchmaterial för komiker som exempelvis den Umeåbaserade humorgruppen Klungan. Och visst kunde denna plötsliga satsning på nysvenskar – i publiken och på scenen – ibland kännas konstruerad, trots att avsikterna var de allra godaste.
Med facit i hand kan man konstatera att vi utan denna punktmarkering av mångkulturen nog knappast hade fått se klassiker uppdateras på ett lika ansträngt vis, såsom Philip Zandéns placering av Molières Hustruskolan i den nordafrikanska öknen med en handlingskonflikt som applicerats på den muslimska världen (Stockholms stadsteater), eller Cristina Gottfridssons omskrivning av Hamlet till Mohamlet på Hipp i Malmö.
De många internationella utbytena under året bidrog på ett naturligare sätt till en fin mångfaldskänsla på repertoaren. Tack vare en generös bidragspott från Sida fick den svenska publiken exempelvis uppleva flera teaterutbyten med Sydafrika. På Norrlandsoperan gavs Rusalka av Antonin Dvorák och Jaroslav Kvapil i samarbete med Cape Town Opera. Stockholms stadsteaters scen i Skärholmen gästades av The Baxter Theatre från Kapstaden med föreställningen Hear and Now av Lara Foot Newton och Lionel Newton. Eastern Cape Community Theatre gästade festivalen Teaterforum i Malmö med föreställningen Rivonia Trial, som skrivits av Billy Dakada och som med mim, dans och teater skildrade rättegången mot Nelson Mandela.
Stockholms Kulturfestival bjöd i augusti på två gästspel signerade den alltid lika mångkulturella teatermannen Peter Brook. Sizwe Banzi est mort (av Athol Fugard, John Kani och Winston Ntshona) visade prov på Brooks förkärlek för sydafrikanska berättelser med franska Théâtre de Bouffes du Nords varmhumoristiska angrepp på apartheidproblematiken. Den spelades även under Göteborgs dans- och teaterfestival. Den brittiske skådespelarstjärnan Bruce Myers gästspel på Dramatens Elverket svarade för årets monologupplevelse i Brooks iscensättning av The Grand Inquisitor, en passage ur Dostojevskijs Bröderna Karamazov.
Demokratisk festival
Årets upplaga av festivalen Teaterdagarna på Riksteatern i Hallunda i november bar rubriken ”Den demokratiska scenen”, med mångkultur och internationella perspektiv som två framträdande teman. För Riksteatern regisserade också Farnaz Arbabi Vilhelm Mobergs Utvandrarna i samarbete med Regionteatern Blekinge–Kronoberg. Hon placerade flyktingfrågan i rampljuset genom att kasta om perspektiven så att historien skulle tala till dagens publik – vi som vet att Sverige inte längre är ett land man flyr ifrån utan flyr till. Flera språk blandades på scenen: Kristina och Karl Oskar pratade bosniska.
Flyktingtemat återfanns på flera teatrar, såsom i Gunilla Johanssons iscensättning av Lars Noréns Rumäner på Backa Teater, där filmprojektioner präglade det sceniska berättandet.
På Sverigeturné spelades operan Svall, komponerad av Daniel Börtz med libretto av Claes Fellbom. Den handlade om hedersmord och var inspirerad av de mördade unga kvinnorna Fadimes och Pelas öden. Huvudkaraktären Fadela sjöngs av Katarina Giotas.
Manusprojektet ”Nya pjäser – Nya världar” var också en av ringarna på mångkulturårets vatten. De sex teatrarna Gottsunda dans och teater, Folkteatern i Göteborg, Ung scen/öst, Dalateatern, Intercult och Helsingborgs stadsteater utlyste tillsammans en tävling för att få fram manus som skulle stämma överens med ”Sveriges nya kulturella identitet, med den etniska, kulturella och språkliga mångfalden”. Av 270 inskickade manus valdes sex ut för att få ett vidare liv i form av iscensättningar. Författarna hette Susanna Mehmedi, Archana Khanna, Alma Kirlic, Behrang Behdjou, Nasim Berghashi och Sohrab Fadai.
Även Radioteatern ordnade en manustävling, Radio-Doris, som var öppen endast för kvinnor. Av 139 insända bidrag utsågs fem som vann äran och en utlovad inspelning. Segrarna var Eva Östergren, Annelie Arffman, Kajsa Hellsing Rydergård, Frida Mellström och Maria Clauss.
Genom satsningen ”Puls på Sverige” ville Dramaten i ett samarbete med Sveriges Television visa upp det samtida Teatersverige för en större publik. Fem nyskrivna pjäser från olika scener i landet: Regnblommorna är vackra i år av Mona Mörtlund, En fika med Ibo 2 av Ninne Olsson, Pleasure av Lisa Langseth, USK och BÖL av Niklas Hellgren och Min middag med Johan och Solveig av Lucas Svensson spelades i sina originaluppsättningar under två månader på Dramaten och överfördes till TV-versioner av SVT. Manusen gavs också ut i en pocketbok.
Jämställdhet under utredning
Begreppen mångfald och genus aktualiserades ytterligare när en uppmärksammad magisteruppsats i genusvetenskap med titeln Teaterchef och gatekeeper lades fram i februari. Det var Vanja Hermele som ställde teatercheferna Staffan Valdemar Holm (Dramaten) och Benny Fredriksson (Stockholms stadsteater) mot väggen med jämställdhetsfrågor och diskussioner kring kvalitetsbegreppet. Uppsatsen pekade på brister i jämställdheten hos båda teaterhusen.
Staffan Valdemar Holm regisserade kort därefter en ur genusperspektiv diskutabel tolkning av Shakespeares Macbeth, där han strukit alla kvinnoroller utom Lady Macbeth. Denna lät han dessutom, i Lena Endres gestaltning, paradera tvärs över scenen naken i högklackade skor och insmord i blod. Kritikerkåren delades just på grund av det kvinnoobjektifierande greppet, men man enades om att iscensättningen hade många andra förtjänster.
Som en outtalad motreaktion satte Cayetano Ruiz upp Griselda Gambaros Lady Macbeth på Aliasteatern i Stockholm. Där hade alla män utom Bancos vålnad strukits och den utgjorde en intressant kommentar, men recensenterna var tydligt skeptiska beträffande det konstnärliga. En motreaktion inom Dramatens väggar kunde Sara Stridsbergs pjäs Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika ses som. Feministikonen Solanas, som blev kändis efter sitt mordförsök på Andy Warhol, spelades av Ingela Olsson i en ovanligt skitig och rå uppsättning. Noomi Rapace spelade hennes älskarinna.
En 800 sidor tjock statlig utredning med titeln Plats på scen drog slutsatser liknande Vanja Hermeles beträffande hela Teatersverige. Kommittén för jämställdhet inom scenkonstområdet, som redan 2004 fick till uppgift att försöka komma fram till en lösning på frågan ”hur ett jämställdhets- och genusperspektiv kan bli en obestridd och påverkande kraft inom scenkonstområdet”, öppnade med sitt slutbetänkande ögonen för nya och mer genusmedvetna grepp på teatrarna.
Med en nyuppsättning av Margareta Garpes och Suzanne Ostens berömda feministpjäs Jösses flickor – befrielsen är nära från 1974 måste Stockholms stadsteater ändå sägas ha läst på sin genusläxa. En nyskriven del 2, Stålflikkan av den unga dramatikern Malin Axelsson, gav den historiska kvinnokampen 2000-talsanknytning och Sofia Ledarp skapade i röd klänning och prinsesskrona en fin nyansering av jämställdhetsfrågorna i rollen som Mari-Linn. Regisserade gjorde Maria Löfgren och Monica Dominique tjänstgjorde som kapellmästare. Yvonne Lombard, som medverkade i originaluppsättningen, gjorde därtill en bejublad comeback i Jösses flickor – återkomsten.
På Borås stadsteater syntes genusperspektivet när Hamlet spelas av Polly Kisch, men regissören Victoria Brattström upprepade inte Philip Zandéns drag king-idé som framfördes i Stockholm 2004 (då Helena Bergström spelade man i titelrollen) utan denna gång fick Hamlet bli en ung, hämndlysten tjej.
Det kvinnliga respektive det manliga perspektivet belystes också genom det stora antal enmans- och enkvinnasshower som spelades under året. Krister Henriksson belönades med Svenska Akademiens teaterpris för sin soloinsats i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. I Erik Olssons Jag är här nu på Teater Terrier i Malmö konfronterades en vuxen man med sitt förflutna och frågade sig hur han ”blev man”.
På Teater Västernorrland gavs den nybakade scenskolestudenten Jens Nilsson utrymme att spela sin stand up comedyinfluerade En mans föreställning, där en ung man gick ett slags humoristisk boxningsmatch med kärleken och livet. Även Göteborgsgruppen Teater Trixters Cuba Cola (av Tomas Larsson och Petra Revenue) placerade manligheten under lupp, men här studerades männen i grupp. Papparollen skärskådades av sju kvinnliga skådespelare som utifrån personliga erfarenheter skapat föreställningen Pappa på Kulturhuset i Stockholm.
Cecilia Nilsson blev i dubbel bemärkelse de riktigt ensamma människornas företrädare. Franz Xaver Kroetz Önskekonsert, som spelades på Riksteaterturné i små, lånade lägenheter på en yta om ca 20 kvm, hade karaktären av ett slags tyst rop på hjälp. Nilsson gestaltade Fröken Raschs ensamma vardagsliv utan talade repliker och med ett musikradioprogram som enda sällskap. En tömd pillerburk åsamkade hennes oundvikliga slut och publiken, som satt längs lägenhetens väggar, gjordes till handlingsförlamade vittnen på en armlängds avstånd.
Internationella jubileer
Internationellt firade teatervärlden ett stort jubileumsår 2006 eftersom det under våren var 100 år sedan Henrik Ibsen dog och lika många år sedan Samuel Beckett föddes. I Sverige valde man att hylla den norske dramatikerns död framför den irländske dramatikerns födelse.
Ibsens Frun från havet spelades i Sara Cronbergs regi på Stockholms stadsteater med Gunilla Röör i huvudrollen, på Dramaten gästspelade den norska dansteatertolkningen av Gengångare, TanGhost och Hilda Hellwig satte upp John Gabriel Borkman med Jan Malmsjö i titelrollen. Peer Gynt spelades på alltid lika folkmusiksvängiga Västanå Teater (Leif Stinnerbom regisserade) och Lars Norén satte upp en avskalad Lille Eyolf på Riksteatern, med premiär under Ibsenfestivalen i Oslo. SVT köpte dessutom in ett norskt novellfilmpaket som haft Ibsen som ledstjärna, och den norska vandringsutställningen Ibsens kvinnor, med Nina Sundbyes skulpturala tolkningar av Ibsens kvinnoporträtt, besökte Sverige. Dessutom grundades ett alldeles nytt Ibsensällskap.
Becketts 100-årsdag glömdes närapå bort, men Orionteatern i Stockholm bjöd in Jan Jönson och hans numera klassiska spoken word-föreställning Stunder av verklighet, som handlar om Jönsons Beckettuppsättningar på olika fängelser. En frigrupp som verkligen ville uppmärksamma jubileet men liksom luffarna i Godot fick vänta på något som aldrig kom var Moment:teater. Den tejpade mannen hette föreställningen som handlade om gruppens misslyckade försök att få spelrättigheterna till Becketts Mercier och Camier.
Att Harold Pinter fick nobelpriset i litteratur föregående år påverkade årets teaterutbud. Thommy Berggren upprepade sitt succékoncept från 2001 års uppsättning av Pinters Fastighetsskötaren och castade Ingvar Hirdwall, Johan Rabaeus och Peter Andersson till Hemkomsten av samme brittiske dramatiker på Stockholms stadsteater. Dialogstycket Ashes to Ashes, där förintelsen tränger sig in i samtalet mellan en man och en kvinna, kunde upplevas i minst tre versioner: på Radioteatern i Pia Forsgrens tolkning med Kristian Lima de Faria och Jessica Zandén i rollerna, på Göteborgs stadsteater i Björn Runges regi med Johan Gry och nyblivna stadsteaterchefen Anna Takanen i rollerna samt i Andreas Boonstras regi på Moment:teater med Martin Jonsson och Isabell Sollman på scen.
Men det var också barnens år på teatern. Den påtagliga babyboomen i vårt land gjorde således ett snabbt avtryck i scenkonsten. Nu välkomnades för första gången de riktigt små, när Unga Klara i Stockholm spelade Babydrama av Ann-Sofie Bárány för barn mellan 6 och 12 månader, och Ögonblicksteatern i Umeå gjorde en pjäs om en liten hund – Voff! – för bebisar från 4 månader. Länsteatern i Örebro skapade i samarbete med Riksteatern en välbesökt, turnerande Barnvagnskabaré, som riktade sig till föräldralediga med barn upp till krypåldern. Aldrig tidigare hade det bytts så många blöjor eller sörplats bröstmjölk så ljudligt i teatersalongerna som 2006. Framtidens teaterpublik låg på tillväxt.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2006
Teateråret 2006: Livet och döden
http://www.ne.se/rep/teateråret-2006-livet-och-döden
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
