Cecilia Djurberg
Teateråret 2007 går till historien som ett förlusternas år och en självklar sordin lades över höstsäsongens öppnade i och med Ingmar Bergmans bortgång. Men det var samtidigt ett teaterår i högkonjunktur med rekordmånga premiärer, tydliga satsningar på nyskriven dramatik och flera nyskapande formgrepp. Under året har också de politiska och globala perspektiven fått starkt fäste på landets scener.
”Hans ande kommer alltid att sväva över Dramaten.” Så kommenterade den sittande Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm sin föregångare Ingmar Bergmans död. Bergman, som var chef för Dramaten 1963–66, gjorde också många av sina över 200 uppsättningar under den 66-åriga teaterkarriären på just nationalscenen. Även om den 89-årige demonregissören motvilligt hade dragit sig tillbaka från teatern sedan några år, och även om kritiker gärna hävdade att hans storhet främst låg inom filmens värld då hans teaterproduktion var mer traditionsbunden än nyskapande, kom hans död 30 juli 2007 ovillkorligen att markera slutet av en teaterepok.
Den svenskspråkiga och tillika nordiska teaterpremiären av Bergmans Höstsonaten var sedan länge planerad att äga rum 24 augusti på Svenska Teatern i Helsingfors och fick efter upphovsmannens frånfälle automatiskt prägeln av en hyllningsföreställning. I Raija Sinikka Rantalas iscensättning framhävdes det nordiska ljuset och pjäsens musikaliska tema betonades genom cellisten Miko Lehtolas medverkan på scenen.
I rollerna sågs Christina Indrenius-Zalewski, Anna Hultin, Marcus Groth och Joanna Wingren. I december stod det klart att regeringen skjuter till 20 miljoner kronor för insatser till Bergmans minne, varav Dramaten får 10 miljoner för att kunna genomföra en fullvärdig Bergmanfestival 2009 samt för att kunna köpa in spelrättigheter till Bergmans manuskript.
Förlusternas år
Nationalscenen fick lida flera förluster under året. Scenografen och kostymören Lennart Mörk, som varit knuten till Dramaten under 50 år och arbetat med storheter som Ingmar Bergman och Alf Sjöberg, avled bara kort efter Bergman. Mörks sista verk blev scenbild och kostymdesign till familjeföreställningen Alexander och påfågeln, som baserats på en bok av ALMA-pristagaren Lygia Bojunga och handlar om en fattig pojke i Rio de Janeiro. Agneta Ehrensvärd regisserade uppsättningen som spelades på Dramatens lilla scen.
En skandalmässig förlust blev skådespelaren Mikael Persbrandts avhopp från Dramaten mitt under pågående spelperiod av Tjechovs Måsen på scenen Elverket. Uppsättningen var redan på förhand årets mest omtalade, mycket tack vare Persbrandts medverkan, och repetitionsarbetet kunde följas via en blogg på nätet. Samtliga biljetter såldes också slut innan premiären.
Regissören Stefan Larssons val att placera Tjechovs historiskt färgade drama i en visuell nutid fick till följd att helhetsintrycket inte riktigt kunde mäta sig med det uppskruvade förhandsintresset. Skådespelarinsatserna var dock överlag starka, inte minst Marie Göranzon gjorde en rejält underhållande tolkning av den dominanta aktrisen Arkadina. Mikael Persbrandt uppskattades också särskilt för sin nedtonade gestaltning av författaren Trigorin. Efter det snopna avhoppet övertogs rollen av regissören, som alternerade den med Johan Holmberg.
En definitiv förlust för Riksteatern var faktumet att dramatikern och regissören Lars Norén valde att lämna sin post som konstnärlig ledare för avdelningen Riks Drama, som han var med och grundade 1998. Hans grand finale blev en minnesvärd iscensättning av Hamlet, en samproduktion mellan Riksteatern och gotländska Romateatern som för övrigt också blev Lars Noréns allra första Shakespeareuppsättning.
Titelrollen spelades av en nyanserad David Dencik, Lo Kauppi gav Ofelia ett förnyat djup och i övrigt starka namn som Lil Terselius, Iso Porovic och Per Burell sågs i ensemblen. Premiären ägde rum 27 juni på utomhusscenen i Roma klosterruin, där den också spelades in av SVT. Under hösten gick föreställningen ut på en landsomfattande inomhusturné, som startade på självaste Kronborgs slott i danska Helsingör där också handlingen i Shakespeares klassiker utspelas.
I och med att Lars Norén slutade på Riksteatern, tillsammans med sin högra hand – chefsproducenten Ulrika Josephson – gick också avdelningen Riks Drama i graven. Slopandet av det Norénpräglade varumärket skulle dock tolkas som en del av en övergripande omorganisation snarare än att Riksteatern skulle ha beslutat sig för att sluta producera den sortens samhällsfördjupande teater som Riks Drama stått för.
På teaterårets förlustkonto noterar vi naturligtvis också hur den folkkära artisten, revyskaparen, musikern och författaren Povel Ramels bortgång 5 juni innebar slutet på en era. Dagen innan Povel Ramel avled delades hans 25:e Karamelodiktstipendium ut i Hagaparken till komikern Henrik Dorsin, men Povel själv var för svag för att kunna närvara vid ceremonin. Den hölls i stället av hans barn Lotta och Mikael Ramel.
Nya genrer och nya scener
Samtidigt som vi sörjt dessa starka profilers sortier – och på den internationella sidan måste naturligtvis världstenoren Luciano Pavarottis bortgång nämnas, liksom den världsberömde, franske mimaren Marcel Marceaus – så har 2007 kännetecknats av en stark tillväxt på teatern. Under året har flera nya frigrupper gett sig tillkänna och vi har fått se scenkonst skapas i nya former och genom nya, intressanta konstellationer.
På Norrlandsoperan hade historiens – förmodligen – första bloggopera premiär i november. Librettot till Sjökor och stekare byggde på 400 gymnasieelevers bloggtexter om tonårens alla tänkbara känslor och musiken skapades av elever vid Umeå musikskola och Piteå Musikhögskola. Regisserade gjorde Staffan Aspegren.
En ny scenkonstgenre bjöd också Birgitta Egerbladh på med sin blandning av dans, teater och välkända operastycken i Mitt hjärta brister, som hade premiär på Folkoperan i Stockholm och sedan spelades på Riksteaterturné. I påtagliga vardagssituationer lät hon operasångarna dansa och dansarna sjunga opera.
Ett liknande blandgrepp tog Mats Ek i sin operaregidebut – en kritikerrosad tolkning av Glucks Orphée på Kungliga Operan. ”Det är makalöst hur sångare och kör fullständigt självklart smälter samman med dansarna i den fysiska gestaltningen”, tyckte Svenska Dagbladets recensent Karin Helander. Anne Sofie von Otter sjöng titelrollen på premiären och för scenografin svarade Marie-Louise Ekman.
På Kulturhuset i Stockholm öppnades under våren en ny, underjordisk scen som beredde plats åt det nybildade teaternätverket Limbo. På den intima, för att inte säga klaustrofobiska, källarscenen bjöds flera goda chanser till starka teaterupplevelser – och majoriteten av pjäserna var helt nyskrivna, vilket gav hela satsningen en tydlig samtidsrelevans.
Förutsättningarna stärktes också för det fria teaterlivet i norra Sverige när frigruppernas intresseorganisation Teatercentrum kompletterade sina kontor i Stockholm, Göteborg och Malmö med en helt ny filial i Umeå. Denna öppnades 1 september.
Ett fristående alternativ till Stockholms ordinarie teaterutbud erbjöds i den populära gatumarknaden Streets lokaler vid Hornstulls strand på Södermalm. Det var regissören Mattias Knave som i maj fick till stånd den allra första uppsättningen på svenska av skotten Gregory Burkes debutpjäs Gagarin Way. En rappt diskursiv thrillerkomedi om manlighet, politik och global ekonomi som skildrades ur ett tydligt arbetarklassperspektiv, vilket gjorde den sex år gamla pjäsen högst moderiktig under detta svenska teaterår.
Politiskt och mångkulturellt
Klassfrågorna har varit på tapeten generellt i kulturens värld och på teatern har man framför allt riktat ljuset mot arbetarklassen med uppsättningar som Lars Rudolfssons slagkraftiga tolkning av Bertolt Brechts Bageriet på Orionteatern i Stockholm och i den politiskt profilerade gruppen Teatermaskinens yviga men allvarligt menade temasatsning @work – en scenisk essä.
Därtill gjorde Riksteatern en stor satsning som tog avstamp i journalisten Maciej Zarembas artikelserie ”Den polske rörmokaren”, som publicerades i Dagens Nyheter 2005 och bland annat diskuterade konflikter mellan svenska fackföreningar och utländska gästarbetare. Fyra författare – Alexander Ahndoril, Lena Andersson, America Vera-Zavala och Maciej Zaremba själv – fick i uppdrag att skriva varsin entimmespjäs som alla föll in under temat ”Sverige, det nya Europa och solidariteten”. Dessa spelades på Sverigeturné.
Det globala perspektivet med utblickar mot världspolitiska frågor har färgat flera uppsättningar. Robin Stegmar framförde med en kraftig intensitet den brittiske dramatikern Mark Ravenhills politiska monolog Produkten, där teman som kärlek och terrorism möttes. Emil Graffman regisserade denna och ytterligare en uppmärksammad samtidspjäs på Göteborgs stadsteater – urpremiären av Magnus Dahlströms existentiella Turister.
Hos det belgiska kompaniet Les Ballets C. de la B., som gästspelade med dansstycket Import/Export, pekade såväl titeln som scenografins containrar på internationella, ekonomiska spörsmål.
Med dansens hjälp skapade också Mats Ek en intressant nytolkning av August Strindbergs Ett drömspel på Dramatens stora scen. Ett anslag av sprakande Bollywoodmusik poängterade verkets allmängiltighet över de geografiska gränserna, och slutscenen mellan fyra oeniga dekaner förvandlades till en konflikt mellan representanter för världsreligionerna. Dessutom pekade Yvan Auzelys och Stalle Ahrremans starka dansduett som kolbärarna i Skamsund i samma riktning som ”Den polske rörmokaren” när den framfördes till politisk rappmusik. Indras dotter spelades i en påtagligt avskalad gestaltning av Rebecka Hemse.
Under höstsäsongen fanns möjlighet att se två versioner av den dokumentära pjäsen Mitt namn är Rachel Corrie, som bygger på texter av den unga, amerikanska fredsaktivisten som 2003 agerade mänsklig sköld på Gazaremsan och krossades till döds av en israelisk bulldozer. Den starka monologen gjorde på ett effektivt vis det privata politiskt – och vice versa. På Göteborgs stadsteater framfördes stycket av Mia Höglund-Melin i Anna Takanens regi. På Stockholms stadsteater axlade Frida Hallgren Rachel Corries palestinasjal och Nina Wester svarade för regin.
Två nya svenska pjäser hade den mördade ryska journalisten Anna Politkovskaja som utgångspunkt. På Folkteatern i Gävle använde Anna Jörgensdotter henne som ett slags projektion för en ung, svensk kvinnas personliga problem i pjäsen En annan Anna. Den framfördes av Anna Andersson och regisserades av Elisabet Carlsson.
Till minne av Anna Politkovskaja är Lars Noréns avslutande del i pjästrilogin Morire di Classe (där de första delarna heter Personkrets 3:1 och Skuggpojkarna). Den tar upp ämnen som Politkovskaja fokuserade på i sitt journalistiska arbete och huvudpersonerna är gatubarn som hamnat i prostitution. Urpremiären ägde rum på Théâtre National i Bryssel i november och Lars Norén svarade själv för regin. ”Drabbande och vacker” kallade Expressens Margareta Sörenson denna franskspråkiga uppsättning i sin recension.
Lars Norén har under året dessutom haft kritikerrosade urpremiärer på ytterligare två nya pjäser: Fördold, i Staffan Roos regi på Dramaten, samt Distans, som sattes upp i kombination med den tidigare spelade Om ljuset på Intiman i Malmö. Dessa regisserades av Thomas Müller.
Existentialistisk barnteater
Den uppblossade samhällsdebatten om klimatkrisen kunde ännu bara skönjas i bisatser på teatern. Ett tydligt ställningstagande gjordes dock av spoken word-poeten Emil Jensen som ratade turnébussen och i stället cyklade mellan spelorterna på sin två månader långa sommarturné. Han avverkade cirka 270 mil i Syd- och Mellansverige i ur och skur med gitarren på ryggen. Och framförandena på scenen gjordes naturligtvis i samma, politiskt medvetna anda – i en poetisk, musikalisk och komisk form. Till hösten fortsatte Jensen sin ekoturné med tåg och besökte då även landets norra delar.
En listig uppmuntran till samhällsengagemang gjordes av regissören Alexander Mørk-Eidem när han satte upp en lekfullt uppdaterad version av Rudyard Kiplings Djungelboken för en publik från sju år på Stockholms stadsteater. Här framkallades en framtidsdystopi av storstadsdjungeln när scenografin illustrerade ett nedgånget och till synes krigshärjat Sergels torg. Budskapet om solidaritet kontra djungellagar och berättelsen om en pojkes uppväxt till ung man vävdes in i ett underhållande tilltal med filminspirerade scenerier, ösiga koreografier och till svängig musik signerad Eric Gadd. Kristofer Fransson spelade Mowgli och Leif Andrée spelade Baloo, som inte längre var någon björn utan en störtskön boxningstränare.
Den åttonde Svenska Teaterbiennalen ägde rum i Örebro 23–27 maj och en gemensam nämnare hos föreställningarna som spelades under festivalen var att samtliga var nyskrivna. Under denna stora branschträff pratades det också i seminarieform om den svenska teaterns framtid och hur den nya dramatiken skulle skapas.
Jakten på nyskriven dramatik fortsatte i olika former. Exempelvis gick Riksteatern samman med ett antal fria producenter i Umeå, Stockholm, Göteborg och Malmö i projektet ”Ny text!” för att på så sätt samla in material till nya uppsättningar. Över 450 pjästexter kom in och av dessa skulle 10 väljas ut för att så småningom sättas upp på scen.
En fantastisk nytändning fick Backa teater i Göteborg, som under den nye konstnärlige ledaren Mattias Anderssons ledning invigde sina nya lokaler på Lindholmen med tre starka uppsättningar som alla haft Fjodor Dostojevskijs roman Brott och straff som utgångspunkt. Mattias Andersson bearbetade själv romanen för en publik från 15 år; Malin Axelsson, Anna Berg och Lisa Langseth bidrog med texter till pjäsen Dumstrut som riktades till barn från 7 år och Dennis Magnusson skrev Att döda ett tivoli för en publik från 11 år.
Att inga berättelser är för svåra för en ung publik konstaterade också Unga Klara – än en gång – när man i Johan Petris regi spelade filosofiska, existentiella texter av modernisten Gertrude Stein för barn från 3 år. Bara titeln ramade in pjäsens tydliga anpassning till målgruppen: Jag är jag för att min lilla hund känner igen mig.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2007
Teateråret 2007: Slutet på en epok
http://www.ne.se/rep/teateråret-2007-slutet-på-en-epok
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
