Cecilia Djurberg
År 2008 tycktes Teatersverige hålla andan i väntan på en ny kulturpolitisk utredning. Men man gick inte handlingsförlamad genom året utan fortsatte att spela teater samtidigt som nya nätverk skapades i syfte att rusta sig mot vad man befarade skulle bli nya kulturpolitiska snålvindar. Två nya chefsrekryteringar ingav dock hopp inför framtiden.
När den nya statliga översynen av de kulturpolitiska målen skulle färdigställas under den borgerliga alliansregeringen, i syfte att uppdatera de direktiv som fastställdes 1974, slog teaterbranschen larm med hänvisning till borgerliga politikers tidigare diskussioner om kultursponsring och högre grad av självfinansiering. Skulle kulturpolitiken få en mer kommersiell inriktning? Skulle det gamla systemet med statligt finansierad scenkonst kanske till och med skrotas?
Nya nätverk bildades och en stor skuggutredning lanserades, en alternativ och landsomfattande kulturpolitisk utredning ledd av konstnärer, som tog fram egna synpunkter på vad Sveriges framtida kulturpolitiska mål skulle vara.
I anslutning till denna skuggutredning gjorde sig tankesmedjan Det osynliga påtagligt synlig. Den hämtade sitt namn från en pjäs skriven av dramatikern Jacob Hirdwall som samtidigt fick ge titel åt Teaterförbundets guidebok till kulturpolitiken. Monologen Det osynliga, som framfördes av skådespelaren Jonas Kruse i anslutning till ett flertal kulturpolitiska manifestationer under året, handlade om det svenska kulturklimatet i stort, både om konsten och om medierna, och kritiserade rappt och hotfullt den tilltagande kommersialiseringen.
Politisk oro
Kanske blev teatern generellt sett lite mer introspektiv på grund av den politiska oron inför framtiden. Det skulle i alla fall kunna vara en förklaring till varför vi under 2008 fick se så många uppsättningar med självbespeglande drag. Metateater, det vill säga teater som handlar om teater, var ett flitigt utnyttjat grepp.
På Dramaten, som firade 100-årsjubileum i huset på Nybroplan, satte teaterchefen Staffan Valdemar Holm upp ”pjäsernas pjäs”, det vill säga William Shakespeares Hamlet. I manus finns redan ett inslag av metateater i och med den inskrivna pjäsen-i-pjäsen Råttfällan, som framförs av en skådespelartrupp inför hovet på Helsingørs slott Kronborg. Holms Hamlet var dock en kraftig bearbetning där metateaterdraget förstärktes genom en lager-på-lagerkostym med insprängda hänvisningar till helt andra verk, såsom Peer Gynts berömda lökskalande. Jonas Malmsjö spelade prins Hamlet och Rebecka Hemse spelade Ofelia.
Också Suzanne Osten gjorde en tydlig kommentar till den egna konstformen i och med sin operaregidebut på Folkoperan i Stockholm. I hennes tolkning av operetten Glada änkan höll Sara Jangfeldt i rollen som Njegus hela tiden ögonkontakt med publiken och kommenterade såväl skeendet på scenen som de rådande könsrollskonventionerna med himlande ögon samt en mycket androgyn framtoning. Kan man spela detta 2008? tycktes hon fråga. Och publiken applåderade ett otvetydigt ”ja” till svar.
På sin hemmascen Unga Klara blev Ostens uppsättning av Christopher Marlowes Edvard den andre under våren också ett slags teaterlek, med snurrande läktare och en karismatisk Rikard Wolff i titelrollen. Däremot ekade det tomt på Unga Klara under hösten. Ekonomiska skäl angavs, vårens föreställning hade varit dyr att producera. Osten, som når pensionsålder följande vår, gick själv ut med kritik mot nedskärningarna inom teatern i allmänhet och Unga Klara i synnerhet i en debattartikel i Dagens Nyheter.
Inte så mycket en kommentar till teaterkrisen men ändock en självbespeglande metateaterföreställning för en ung publik blev Jonas Hassen Khemiris nya pjäs Fem gånger Gud som fick premiär i två upplagor, på Regionteatern Blekinge Kronoberg i samarbete med Riksteatern samt på Stockholms stadsteater i Skärholmen, med bara tolv dagars mellanrum. I Växjö regisserade Sara Giese och i Skärholmen Hugo Hansén pjäsen om dramaläraren som vill sätta upp Strindbergs Ett drömspel men som får helt andra drömscener att spelas upp, inklusive sina egna.
Krisigt värre måste man däremot säga att det lät om den fria Göteborgsgruppen Teater Pugilist, vars grundare Martin Theorin lät meddela att han efter närmare 16 års kämpande utan höjda anslag bestämt sig för att lägga ner verksamheten. Höstens föreställning Social bandit lanserades som gruppens sista (om än med ett ”förmodligen” som reservation) och var en aggressiv skildring av teatervärlden som gick till attack mot kulturetablissemanget och där den enda rollen, ”Regissörssvinet”, spelad av Per Anders Ericson, företog sig att göra fängelseteater med en docka som motspelare.
Selma och andra jubilarer
Firandet av Selma Lagerlöfs 150-årsjubileum blev på Uppsala Stadsteater också ett slags metateater. Här gjorde regissören Anders Paulin en minst sagt fri tolkning av Gösta Berlings saga som ifrågasatte och rådbråkade teaterformatet – med en provokation. Lagerlöfs saga kändes avlägsen när realistiska skyfall av snö och regn fick rama in distanserade uppläsningar och uppspelade scener ur berättelsen. Flera av skådespelarna fick chansen att leverera titelrollens repliker men ingen spelade egentligen Gösta Berling. Föreställningen var därmed ett exempel på den postdramatiska linjen inom samtida teater, där texten ses som ett av många sceniska element i stället för den traditionella uppfattningen om att en litterär förlaga utgör hela föreställningens grund.
Västanå teater firade Lagerlöf under sommaren i sin Berättarlada i Sunne med en vacker iscensättning av den uppenbarligen svårdramatiserade fredsapellen Bannlyst, där en till porträttlikhet sminkad Anki Larsson spelade Lagerlöf själv. Under året turnerade också Västanås fjolårsföreställning, En herrgårdssägen, som nog var ett mer lustfyllt bidrag till 150-årsfirandet. Lagerlöfs fantasirikedom kom i båda fallen till sin rätt i Leif Stinnerboms och Västanås musikaliska folkteaterestetik.
På Stockholms stadsteater satte Elisabeth Frick upp Charlotte Löwensköld med premiär på Lagerlöfs födelsedag 20 november. Kerstin Perski hade gjort en nyskriven dramatisering av trilogin Löwensköldska ringen, Charlotte Löwensköld och Anna Svärd. Sara Sommerfeld gjorde titelrollen och Gunilla Röör spelade Thea Sundler i en uppsättning som tog tillvara på det spöklika och spelades i vackra, biedermeierinspirerade kostymer.
Radioteatern firade också Selma Lagerlöf. Här satte Åsa Melldahl upp en ny dramatisering av Den heliga Veronikas svetteduk – där berättelsen Fågel rödbröst infogats – med bland andra Gunnel Lindblom, Lil Terselius, Jan Malmsjö och Rolf Skoglund i rollistan. Och Radiokören fick äran att medverka som getter, vind, änglakör och fågelkvitter.
En annan jubilar under året var, som tidigare nämnts, Dramatenhuset. Detta firades med utgivningen av Dag Kronlunds rikt illustrerade jubileumsbok Hundra år på Nybroplan samt med ett tredelat program kallat Tre kronor, som utgjordes av Strindbergs historiedramer Gustav Vasa, Kristina och Gustav III. Tre regissörer hade anlitats – Åsa Kalmér, Jagos Markovic och Maria Åberg – till detta ganska tunga försök att fira födelsedagen kungligt. Satsningen spetsades dock med stjärnglans från skådespelare som Elin Klinga, Michael Nyqvist och Torkel Petersson.
Även Stora Teatern i Norrköping fyllde 100 år. Östgötateatern som huserar där firade med att bjuda in publiken på rundvandringar bakom kulisserna i byggnaden som liksom Dramaten är byggd i jugendstil.
Födelsedagskalas blev det också hos Riksteatern, som firade 75 år. Men inte heller där firade man med någon särskild dramasatsning, utan (nästan) tvärtom med en festlig kryssning på Ålands hav. Jubileumsprogrammet förgylldes av en showglad Lill-Babs.
I november arrangerades som traditionen bjuder Teaterdagarna i Riksteaterhuset i Hallunda. Temat för årets festival var ”I rörelse – dialog, delaktighet och demokrati” och detta följdes upp i föreställningsprogrammet genom att man spelade Teater Magnolias monolog Annika Östberg, fånge W189 68 Deasy, som bygger på brevväxling mellan den i USA fängslade Östberg och skådespelerskan Marga Pettersson. I demokratisk anda beredde man också plats för en av Stockholms fria förortsgrupper, Unga Turteatern, med höjdpunkter från deras sommarfestival Paradiso. Bland mycket annat. Och så pratade man kulturpolitik förstås. Kulturutredningens ordförande Eva Swartz-Grimaldi mötte skuggutredningens Stina Oscarson i en debatt som öppnade upp för en livlig frågestund.
Performanceteater på frammarsch
Den som har tyckt att den traditionella teatern lite grann stått still i utvecklingen har under året fått desto mer intressant till buds på performancescenerna. Särskilt i Malmö har performancekonsten fått ett starkt fäste. Gruppen Institutet – som bildades ur nedlagda Teater Terrier och som har provocerat såväl kritiker som publik med sina svårsmälta avantgardistiska föreställningar – tvingades dock lämna sina lokaler på Norra Vallgatan 23. Deras sista föreställning där blev det komplexa verket Triptych on Essence – Tomteland, Lieland, Ridflickeland, ett stycke med tortyrliknande inslag och andra extrema uttryck. Hur gruppen utan sin scen skulle fortsätta att driva sin vision om att skapa förnyelse inom svensk teater, genom att bryta normer och undersöka det som normtänkandet exkluderar, stod ännu skrivet i framtiden.
I Malmö finns också Lilith Performance Studio, som kontinuerligt satsar på att bjuda in internationella artister. Ett av deras mest minnesvärda verk under året var dock svenskt. Gruppens konstnärliga ledare Elin Lundgren, som ville diskutera kvinnomisshandel, samlade 100 kvinnor i åldrarna 8–70 år på Gustav Adolfs torg i Malmö. Kvinnorna hade sminkats med verklighetstrogna skador, såsom blåtiror, fläskläppar, bränn- och strypmärken. De talade inte med någon utan beblandade sig tyst med lördagsflanörerna. Reaktionerna på verket, som hette Back in Baby’s Arms, blev som väntat starka.
På Kulturhuset i Stockholm ordnades i september en performancefestival under namnet ”Giessensyndromet”, vilket hade sin upprinnelse i att upphovsmännen bakom festivalen dragit slutsatsen att så många superkonstnärer kommer från samma tyska teaterskola, ATW, Institut für Angewandte Theaterwissenschaft, i Giessen och att man därför ville bjuda hit de nyaste artisterna därifrån. Bland gästspelen märktes Jules Buchholz verk Beloved the one who’s sitting down, som formades genom att en stor ensemble på närmare 20 personer stod ute i Brunkebergsporten vid Sergels torg och höll upp olika föremål under en väldigt lång tid, vilket kunde tolkas som symboliska handlingar för att stå upp för något man tror på.
Internationella gästspel
Internationell input fick vi också detta år – som Cirkus Cirkör utsett till ”cirkusåret” – genom ett gästspel av den unga kanadensiska nycirkustruppen Les 7 doigts de la main. Traces hette föreställningen, som blandade skarpa cirkusnummer med hiphopmusik, basket, skateboardåkning och dans och spelades på Sverigeturné.
Stockholms kulturfestival bjöd också på ett internationellt teaterinslag värt att minnas. För även om kostymen i denna norska uppsättning av Ett dukkehjem var minst sagt traditionell i sin detaljerat Ibsentidstypiska design så hade föreställningen ett ur teaterperspektiv modernt grepp då den spelades i en lägenhet med bevarad 1800-talsinredning på Fjällgatan i Stockholm inför ett 30-tal åskådare åt gången. I gästspelet från Visjoner Teater blev publiken som ett slags flugor på väggen och fick se Noras och Torvalds äktenskap kollapsa på en armlängds avstånd – framspelat på originalspråk.
Det blev en finländsk pjäs som vann Nordiska Dramatikerpriset, närmare bestämt Juha Jokelas Fundamentalisten. Tack vare en turné med Riksteatern fick den svenska publiken ta del av Tammerfors Arbetarteaters uppsättning av stycket, som skildrade en tvivlande präst och hans möte med en ungdomskärlek. I rollerna sågs Auvo Vihro och Minna Hokkanen.
Dramatens stora scen fick också in lite ny, internationell luft under senhösten. Den tyske stjärnregissören Michael Thalheimer hade bjudits in att sätta upp Ödön von Horváths mellankrigspjäs Kasimir och Karoline, vilket visade sig vara en lyckträff. Dramat om den arbetslöse Kasimirs frustration, författat i skuggan av den stora börskraschen 1929, drabbade vår finanskrisande samtid med ny aktualitet. Magnus Roosman och Rebecka Hemse spelade titelparet i en uppsättning som fick Dagens Nyheters teaterkritiker Ingegärd Waaranperä att konstatera att ”äntligen stämmer det för Dramaten”.
Den sammantaget bästa och största tillställningen för att se internationell scenkonst i Sverige blev, som brukligt, Göteborgs dans- och teaterfestival i augusti. Här kunde man bland annat uppleva dansstycket Bahok, av den Londonfödde stjärnkoreografen Akram Khan som har sina rötter i Bangladesh. Titeln betyder ’bärare’ på bengali och föreställningen, som skildrade en flygplats med dess speciella möten mellan människor på väg, framfördes av dansare från The National Ballet of China och blandade såväl sinnelag som dansstilar: humor och eftertanke, indisk kathakdans och kontemporär koreografi.
Att Kenneth Kvarnström lämnat chefsjobbet på Dansens Hus i Stockholm kändes inte längre som något att sörja, då han under året gjorde inte mindre än tre bejublade comebacker som koreograf. Under våren fick Kvarnströms Orelob premiär, som ett av tre stycken i Göteborgsoperans balettprogram 3X Bolero, till manglande musik av Jukka Rintamäki från rockbandet Silverbullit. Till Dansens Hus återvände Kvarnström som koreograf med en nyinstudering av det tolv år gamla verket No-no med Helsinki Dance Company, och Kvarnströms tredje comeback under året blev det nya, ganska mörka helaftonsverket Destruction Song på Norrlandsoperan i Umeå. Också detta till musik av Rintamäki.
Att det stod klart att nästa Dramatenchef skulle bli en kvinna, och därtill Marie-Louise Ekman, blev, liksom tillsättandet av Lars Norén och Ulrika Josephsson som nya ledare för Folkteatern i Göteborg, två goda teaternyheter som ingöt en hel del hopp inför framtiden i ett annars ganska krisfokuserat Teatersverige.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2008
Teateråret 2008: Teater i kulturutredningens skugga
http://www.ne.se/rep/teateråret-2008-teater-i-kulturutredningens-skugga
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
