Cecilia Djurberg, kulturjournalist och teaterkritiker
Teatern vill spegla sin samtid, och inte oväntat reflekterades det kungliga skenet från kronprinsessbröllopet på landets scener. Men att den kungliga tematiken steg i kurs på teaterbörsen innebar inte att man enbart bjöd på kärleksbudskap.
Teatervärldens allt starkare politiska engagemang – som ökat markant sedan Kulturutredningen – räckte inte för att göra kulturen till en valfråga. Däremot bidrog de kulturpolitiska förändringarna alldeles säkert till att teatern bokstavligt talat såg om sitt hus lite extra.
Regionaliseringsreformen fick en särskilt stark inverkan på scenkonsten, och alla var inte överens om att den så kallade portföljmodellen, som utformats för att fördela kulturstöd på regional nivå och senare utvecklades till en koffertmodell, var en förändring till det bättre. Region Skåne, som på ett tidigt stadium haft en positiv inställning till reformen, blev exempelvis skeptisk när man väl började förbereda kulturkoffertens införande. Den borde ha innehållit mer pengar, ansåg man.
Tid för politikerplakat
Ett valår ökar förstås den politiska medvetenheten generellt, men i teatrarnas allt bistrare ekonomiska klimat tycktes man nu oftare få användning för sina gamla teaterplakat, såväl på som utanför scenen.
Under politikerveckan i Almedalen ordnades kulturpolitiska manifestationer där bland andra gotländska Romateatern protesterade mot att de fått sina anslag indragna, vilket hotade den 20-åriga sommarteatertraditionen i Roma klosterruin. Årets uppsättning av Shakespeares Macbeth kunde dock gå till premiär tack vare privat donerade pengar.
De fria gruppernas ekonomiska bekymmer lät höra om sig över hela landet. Malmöbaserade Lilith Performance Studio – Europas enda i sitt slag – bestämde sig drastiskt för att lägga ned efter att ha fått sin budget minskad, men räddades i sista stund med hjälp av stöd ur lokala och regionala kassakistor. Under spelåret 2010 visade de exklusiva, innovativa performanceverk från amerikanska Genevieve Belleveau, tyska Ulla von Brandenburg, ryska Olga Vokab och svenska Emma Pilipon. Belleveau bjöd i The Church of gorgeousTaps and the Reality Show in publiken till en kopia av sin egen New York-lägenhet och dess bakgård, där hon höll mässor på olika teman: ironi, leda, berömmelse, besatthet, bekännelse, narcissism, katharsis och uppenbarelse.
Men svångremmen drogs inte bara åt för frigrupperna. Flera institutionsteatrar drabbades av ekonomiska smällar på grund av scenkonstområdets svårberäkneliga och kostsamma pensionssystem, som trots branschorganisationernas flitiga uppvaktning av politikerna ännu inte hade fått någon lösning.
Ett politiskt beslut som trots att det fattats i stor enighet år 2000 hade svårt att förverkligas inom teatern var det handikappolitiska målet om tillgänglighet i offentliga lokaler. Enligt beslutet skulle alla enkelt avhjälpta hinder ha varit åtgärdade senast 2010, men detta mål fick skjutas fram till 2016 eftersom inte alla teaterhus hunnit bygga om. Som ursäkt angav man brister i planeringen.
Teatern öppnar upp
I övrigt kan man däremot säga att 2010 var ett år då teatern verkligen öppnade sig för publiken. Viljan att visa upp sig ur sitt eget perspektiv slog nämligen över i en regelrätt metateatertrend.
Stockholms stadsteater firade 50 år med Lars Rudolfssons uppsättning av Aniara, där Sören Brunes scenbild var en kopia av salongen och där Harry Martinsons ”revy om människan i tid och rum” fått nytt musikaliskt sällskap signerat Andreas Kleerup. Helen Sjöholm gjorde rollen som Poetissan och Dan Ekborg spelade Högkomiker Sandon.
Att se världen som en scen och människorna som dess skådespelare är en idé som går tillbaka till Shakespeares dagar, och i Thomas Bernhards Helt enkelt komplicerat, briljant framförd av Sten Ljunggren på Stockholms stadsteaters lilla scen Bryggan, ser en pensionerad skådespelare tillbaka på sitt liv och sin stora paradroll – Shakespeares Rickard III.
Med Luigi Pirandellos Sex roller söker en författare, som redan på textstadiet är en grundlig dissektion av teaterns innersta väsen, exponerade Alexander Mörk-Eidem sina egna regitankar och återanvände såväl skådespelare som situationer från sin uppsättning av Tre systrar, som han gjorde 2008 på samma teater. Resultatet blev mycket internt och fick karaktär av en välspelad lektion i teaterteori.
Hos Moment:teater drogs en liknande recyclingtanke till sin spets när man i sin minst sagt fria tolkning av Strindbergs Ett drömspel lät en kavalkad av karaktärer från tidigare produktioner göra comeback för att fira gruppens tioårskalas. Scenografin avbildade teaterns fasad och Indras dotter gjorde i Louise Peterhoffs gestaltning inte entré via något moln, utan hade i stället tagit tunnelbanan till Stockholmsförorten Gubbängen för att se hur människorna hade det. Mitt i allt internspexande poängterades dock gruppens starka samhällsengagemang. En drabbande utvikning om världens orättvisor, där klassklyftorna underströks med autentiska bilder från Indiens slum, gav samtidsrelevans åt Strindbergs bevingade fras ”Det är synd om människorna”.
Tillbaka till rötterna
Liksom för att stärka sin identitet gick många teatrar tillbaka till konstartens rötter, ända till de gamla grekerna, för att hämta inspiration. Årets mest återanvända myt var den om kung Agamemnon, och i Göteborg fick Lars Noréns tolkning av Aischylos trilogi Orestien inviga nyrenoverade Folkteaterns stora scen, Röda Scenen, och blev samtidigt premiärföreställning för teaterns nytillträdda konstnärliga ledare. Även lilla scenen, Vita Scenen, öppnades med stoff ur Orestien, i Hasse Carlssons barnföreställning Ifigenia och H, i regi av Lars-Eric Brossner. Här mötte den antika Ifigenia ett nutida flyktingbarn. Även Cinnober Teater spelade en nyskriven Ifigenia av Finn Iunker.
Och som om inte Göteborgs unga publik kunde få nog av de gamla grekerna satte Backa teater upp Per Lysanders och Suzanne Ostens moderna klassiker Medeas barn (1975), där Euripides tragedi tolkats om till ett samtida skilsmässodrama ur barnens perspektiv. Den ryskfödda regissören Sergej Merkusjevs tolkning var texttrogen och blev med genomskinliga scenografiväggar transparent på ett bokstavligt sätt.
Orestien inspirerade också en av årets mest intressanta dramatiker, Christina Ouzounidis, till två nya pjäser. Teater Galeasen, som fått flytta hem till sitt nyrenoverade teaterhus på Skeppsholmen i Stockholm, premiärspelade hennes Lagarna. I Olof Hansons regi iscensatte Lina Englund, Claes Ljungmark och Sandra Huldt ett slags teoretiskt förhållningssätt till den grekiska tragedins kungafamilj. Även här såg vi bakom kulisserna-perspektivet med en spegelvänd scenografi, ja till och med en foajé som stylats om till loger där skådespelarna satt och sminkade sig när publiken kom. Ouzounidis filosofiska text präglades av negationer, och aktörerna poängterade att de inte på något vis var sina rollfigurer, liksom prövade de möjligheten att de kanske inte heller spelade teater.
I Lagarna var perspektivet till stor del Ifigenias. På Stockholms stadsteaters scen Bryggan framförde Ann Petrén Christina Ouzounidis monolog Vit, rik, fri, där huvudpersonen genom ett teatralt språkspel om makt och roller i stället identifierar sig med Ifigenias mor Klytaimnestra, som den medelålders kvinna hon är. För regin svarade dramatikern själv.
I Malmö spelade Birgitta Vallgårda ytterligare ett av Ouzounidis verk med avstamp i den grekiska tragedin – hennes Medeatolkning De måste dö. Uppsättningen var ett samarbete mellan dramatikerns hemmagrupp Teatr Weimar och Teaterhögskolan, och också här stod den medelålders kvinnans berättelse i centrum av en raffinerat komponerad text.
Jämställdhet och sexuella trakasserier
Att Christina Ouzounidis belönades med tidningen Expressens teaterpris ”En bit av Georges hatt” var således inte oväntat. Att en kvinna utsågs till en av 2010 års viktigaste dramatiker var också på flera vis symtomatiskt. Efter flera års jämställdhetsarbete inom teatervärlden hade man nu alltså nått fram till ett läge där man inte bara släpper fram fler kvinnor bland chefer och konstnärer, utan där en författare som Ouzounidis också kan bevisa hur man med fördjupande och förnyande metoder kan förhålla sig genusmedvetet till klassikerna, skrivna av företrädesvis män.
Men helt i mål med jämställdheten var man ännu inte i Teatersverige. Under året flammade en debatt om sexuella trakasserier på teatern upp efter att Sveriges Radios Ekoredaktion gjort en enkät bland Teaterförbundets medlemmar, vilken visade att jämställdhetsarbetet misslyckats på denna punkt. I stormens öga hamnade Kungliga Operans balettchef Marc Ribaud som anklagades för att sexuellt ha trakasserat en av sina anställda. Ribaud blev avstängd en period men kunde återgå till sin tjänst sedan Operan bedömt att den anmälda handlingen inte hade varit så allvarlig.
På Göteborgs stadsteater visade ledarduon Anna Takanen och Ronnie Hallgren dock prov på ett lyckat arbete med jämställdheten som utåt sett såg ut att ha lett fram till ett självklart, genusmedvetet förhållningssätt i en tydlig konstnärlig vision. Årets repertoar bjöd på flera starka verk, såsom Mirja Unges nyskrivna Klaras resa. Nina Zanjani hyllades av kritikerna för sin gestaltning av titelrollens sköra livsöde i en trasig familjesituation.
Grymhet i fokus
Starka scener bjöd också Mellika Melouani Melani Göteborgs stadsteaters publik på med sin uppsättning av Elfriede Jelineks Babel, där de uppmärksammade övergreppen mot irakiska krigsfångar i Abu Ghurayb gestaltades. Krigets grymhet förkroppsligades och uttrycket förstärktes med hjälp av scenblod, autentiska bilder och närbilder via handkameror. Publiken tilldelades ett slags symboliskt ansvar för sina handlingar när den uppmanades – och gick med på – att måla på skådespelarnas bara kroppar.
Melouani Melani dröjde sig kvar i det så kallade kriget mot terrorn i installationsverket Arabiska mäns mobbade kroppar, som premiärvisades under Göteborgs dans- och teaterfestival. Tolv män med ”arabiskt utseende” manifesterade och gestaltade den allvarliga diskriminering som denna grupp människor allt oftare utsätts för. Till ljudet av sina egna dånande hjärtljud rörde sig dessa män med bar överkropp i ett slags slow motion-dans på en underbelyst scen där ljushyade flickor kontrasterande sjöng svenska visor och ljushyllta småbarn oskyldigt jagade såpbubblor.
Belgisk treklöver i Göteborg
Dans- och teaterfestivalen i Göteborg bjöd trots minskad budget och krympt program på flera intressanta grepp. Bland annat lyckades man med konststycket att boka upp inte mindre än tre verk från det belgiska scenkonstkompaniet Les Ballets C de la B. Out of Context – for Pina var kompaniets ledare Alain Platels hyllning till bortgångna koreografen Pina Bausch. Stycket, som inspirerats av mentalpatienters rörelsemönster, hade sin svenska premiär på Dansens Hus i Stockholm. I Göteborg visades även Gardenia av Alain Platel, Frank Van Laecke och Vanessa Van Durme, som skildrade ett gäng före detta transvestitartister som uppnått pensionsåldern. Det var ett mycket hjärtligt verk som hade urpremiär i Gent och även visades på teaterfestivalen i Avignon. I kompaniets treklöver i Göteborg ingick också Primero – Erscht av den argentinska dansaren och koreografen Lisi Estaras som till klezmermusik av klarinettisten Yom utforskade olika slags ”första gånger” man upplever som människa.
En minnesvärd upplevelse bjöd också konstnärsduon Lundahl & Seitl festivalpubliken på med sin performance Symphony of a Missing Room. I detta leddes man runt på Göteborgs konstmuseum med förbundna ögon och fick ”scenanvisningar” tilldelade via en trygg röst i hörlurar. Det tillitsprövande samkonstverket tog sig även till Nationalmuseum i Stockholm.
Ett starkt dansår
För Dramaten gjorde Mats Ek en dansant tolkning av Anton Tjechovs Körsbärsträdgården, som flyttats fram i tiden till 1996 och ett Ryssland efter Sovjetunionen. Uppsättningen fick premiär på Tjechovfestivalen i Moskva och togs emot med blandad kritik. Berömmet gällde inte oväntat Eks koreografiska inslag, där dansaren Ana Laguna gjorde en fantastisk insats som Charlotta Ivanova.
Över huvud taget var 2010 ett starkt dansår, om man bortser från den sorg som drabbade dansvärlden när beskedet kom att dansaren och repetitören Lena Wennergren-Juras gått bort bara 63 år gammal. Under större delen av sin karriär var hon knuten till Cullbergbaletten, premiärdansade flera av Birgit Cullbergs verk och svarade som repetitör för många nyinstuderingar av Mats Eks baletter, såväl i Sverige som utomlands.
Cullbergbalettens stora satsning för året uppehöll sig dock inte vid någon sorg, utan satte vasst tänderna i underhållningsindustrin. Ekman’s Triptych – a Study of Entertainment blev den 26-årige Alexander Ekmans första helaftonsverk för det världsberömda kompaniet, och vi såg ett lovande generationsskifte välla ut över såväl scen som foajé under premiären på Dansens Hus i Stockholm.
Uppåt, framåt och ned i vattnet rörde sig Skånes dansteater i sin jubileumssatsning Dockplats 2010. Dansare, simhoppare, klättrare, dykare, körsångare och musiker hjälptes åt att framföra den spektakulära utomhusföreställningen i Dockan i Malmö hamn.
Torrare men minst lika upplyftande kändes komikern Mattias Franssons samarbete med dansaren och koreografen Kristiina Viiala i det humorfilosofiska dansperformancestycket Kunskapsluckan, som hade urpremiär på Norrlandsoperan i Umeå.
Särskilt glädjande för svensk dans var att den svenska koreografen Cristina Caprioli bjöds in till dansbiennalen i Venedig där hon hade urpremiär för det scenografiskt konceptuella stycket Cut-outs & Trees. Ett bra år hade också Virpi Pahkinen, som tillsammans med sina tre dansare fullkomligt tog andan ur sin publik med nya verket Aajej som inspirerats av den nordafrikanska virvelvinden. Därtill bjöd Kenneth Kvarnström på karakteristiska, kvarnströmska rörelser i sitt fortsatta samarbete med musikern Jukka Rintamäki. Titeln till hans verk XPSD uttalas ”exposed” och Kvarnström kan här sägas ha arbetat i ordets dubbla betydelse – med såväl exponering som utsatthet.
Ett planerat och storslaget farväl av sin publik tog Bounce Streetdance Company med fem utsålda föreställningar av sin The Last Bounce i Globen. Sedan 1997 hade kompaniet med några av landets bästa streetdansare arbetat med att utveckla hiphopens olika dansstilar till ett succékoncept som gick hem hos såväl ungdomar som den traditionella danspubliken. En gärning som alldeles säkert bidragit till det ökade intresset för danskonsten i landet. Nu var dock tiden inne att lämna över scenen till nya förmågor.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2010
Teateråret 2010: Repertoaren – en valfråga?
http://www.ne.se/rep/teateråret-2010-repertoaren-en-valfråga
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
