Med Snövit från början
av Arne JärteliusNyhetsredaktör vid Nationalencyklopedin
Berättelsen om Snövit har presenterats i många olika versioner genom århundradena. De första går tillbaka till medeltiden, men innehållet har genom seklerna varit ungefär det samma med triangeldramat med en elak styvmor till drottning, en förskjuten prinsessa och en velig kung.
I programförklaringen till den senaste uppsättningen av Snövit står det: "I vår version av Snövit återvänder vi till den ursprungliga berättelsen där prinsessan är en moderlös sjuåring och vuxenvärlden inte främmande för barnamord. Vi återvänder till den gamla onda tiden. För sådant som att tävla i skönhet med minderåriga och önska sina bonusbarn all världens väg är ju helt främmande för dagens moderna vuxna..."
SchneewittchenDet finns all anledning att återkomma till den senaste uppsättningen av Snövit. Den hade premiär 1 december på Malmö Dramatiska Teater och visas till början av februari nästa år. För regi och koreografi – det är en uppsättning fylld av dans – står Kajsa Giertz, för texten svarar Marina Steinmo och för den nyskrivna musiken, som fyller och följer hela uppsättningen, står Anders Ortman. 
sjöwall/westrup Snövit i Malmöuppsättningen. Vilket äpple ska hon våga bita i?
Den berättelse Malmöuppsättningen går tillbaka på är den av bröderna Grimm – Jacob (1785–1863) och Wilhelm (1786–1859) – nedtecknade och som fick sin definitiva version med den sjunde upplagan från 1857. Av de totalt 201 sagor som finns i den upplagan ingår förutom Snövit också vordna klassiker som Hans och Greta, Snövit och Rosenröd, Rödluvan och Törnrosa.
Det var bröderna Grimms sagor som Walt Disney på sin tid lutade sig mot när han gjorde filmatiseringar av dem, som Snövit och de sju dvärgarna (1937) och Törnrosa (1950), men det "fritt efter bröderna Grimm" som anges i de disneyska förtexterna ska tolkas med stark betoning på fritt. När det gällde Disneys Snövit framgår ju den friheten redan av titeln, där de sju dvärgarna ges en roll likvärdig med Snövits. I det grimmska originalet låter förvisso dvärgarna Snövit bo hos sig, men endast i rollen som husjungfru, och när det gäller deras egen roll uppträder de endast som kollektiv, medan de hos Disney både namnges och förses med personliga karaktäristika. I Grimms Snövit är det tretalet som gäller – när Snövits mamma sticker sig på fingret faller tre droppar blod, Snövits utseende har tre karaktäristika och styvmodern försöker vid tre olika tillfällen att döda Snövit – medan motsvarande hos Disney bara sker en gång. Och medan Snövit själv hos Grimms uppträder både som ettåring, sjuåring och som ung kvinna, så är hon hos Disney en ung kvinna från allra första början. När det gäller sexuella anspelningar är däremot bröderna Grimm och Disney – till skillnad mot många andra uppteckningar av sagan om Snövit – lika asexuella.
Förtrollande sagor"Det är ju bara en saga", brukar det heta och med det tas all udd ur det som berättats. Läser man däremot psykologen Bruno Bettelheims klassiska Sagans förtrollade värld: Folksagornas innebörd och betydelse (1978) blir man snart varse att det mellan raderna och under den yttre berättelsen i åtminstone de klassiska sagorna finns en myllrande värld av de mest skilda betydelser.
När det gäller Grimms version av Snövit är det tydligt att man där skiljer mellan barndomens olika faser. Bettelheim skriver: "Snövit handlar huvudsakligen om oidipuskonflikten mellan mor och dotter, med barndom och till slut med ungdom och betonar huvudsakligen det som kännetecknar en god barndom och vad som krävs för att växa ur den." Det blir man varse från allra första början då Snövits mor sticker sig i fingret och tre droppar blod faller ned i snön. "Här anges de problem som sagan tar itu med att lösa: sexuell oskuld – vithet – ställs mot sexuell åtrå, symboliserad av det röda blodet." Det blir man vidare medveten om när det gäller styvmoderns överutvecklade narcissism – spegelmetaforen – hennes sätt att försöka döda Snövit – vad är det förgiftade äpplet hon lurar på Snövit annat än den frukt Eva frestade Adam med? – och i största allmänhet hennes svartsjuka på sin styvdotter. "Symboliskt säger sagan om Snövit", skriver Bettelheim, "att okontrollerad passion måste tyglas, annars leder den till ens egen undergång."
Bettelheim kan ibland kännas överdrivet freudiansk i sina sagotolkningar – att Snövit när hon första gången kommer till dvärgarnas hus i skogen behärskar sig när det gäller att äta och dricka beror enligt Bettelheim på att "hon till en viss grad lärt sig behärska impulserna från detet och ställa dem under överjagets krav" – men han är viktig att känna till och läsa för att man ska inse att det som till det yttre förefaller vara en saga bär på massor av dolda bibetydelser. En annan psykolog att läsa för att upptäcka andra betydelser hos sagor är Melanie Klein.
Hipp tolkningI den nu aktuella tolkningen av Snövit i Malmö – den spelas på teatern Hipp – är det bröderna Grimms version som gäller i hela den förtrollande se- och njutbara första akten. I andra akten tar sig regissören – som väl är för barnen i publiken, bör man tillägga – en hel del ogrimmska friheter med sin förlaga. Det gäller Snövits relation till sin pappa kungen – som är nästan osynlig i Grimms version – men det är särskilt tydligt vad avser dvärgarna. Dessa förblir förvisso namnlösa, men i sitt yviga rörelsemönster och till sina yttre (varifrån kommer dessa dvärgars jättelika öron och bedrövliga tandstatus?) är de publikfriande. När slutligen prinsen kommer in i bilden släpper alla hämningar hos regissören. Då kastas Grimmbrödernas uppteckning utan vidare spisning åt sidan och hon lyckas delvis till och med överträffa Disney i uppsluppenhet och leklynne. Grimmbrödernas Snövit slutar med att styvmodern ikläds glödheta järntofflor och i dem måste hon dansa tills hon dog; bis sie tot zur Erde fiel. Det slipper Malmöpubliken se.
Men det ogrimmska i Malmöuppsättningen stör inte andra än oss purister eftersom vi då redan snappat och tagit till oss huvudbudskapet: det viktiga för kvinnan är inte att vara så snygg och tilldragande så möjligt. Det allt annat överskuggande är att bli älskad och att bli det för den man är, oavsett yttre företräden. Det är därför regissören som en avslutande (spele)vink till publiken får Snövit att i den allra sista scenen gå fram till den spegel styvmodern lämnat efter sig och kasta en snabb blick i den: "Säg mig vem som...?" Måtte Snövit, är en tanke man då lätt inges, en dag i alla fall inte bli mamma till något bonusbarn!
Reportage på NE.se: Disneys europeiska rötter
Teater: Med Snövit från början
http://www.ne.se/rep/teater-med-snövit-från-början
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
