Dicte Helmersson
Teknikåret 2006 avslutades med en nationell rymdfeber av sällan skådat slag. Rymdintresset i Sverige stegrades under hösten och kulminerade i december då astronauten Christer Fuglesang blev historisk som förste svensk i rymden. Fuglesang ingick i besättningen på den amerikanska rymdfärjan Discovery på uppdraget STS-116 till den internationella rymdstationen ISS (International Space Station).
Bemannade rymdfärder är i och för sig ingen nyhet. Sedan den sovjetiske kosmonauten Jurij Gagarin som första människa sköts ut i rymden 1961 har fler än 400 jordbor kunnat blicka ned på vårt klot från rymdfarkoster. Svenska forskare, företag och institutioner har också under flera år framgångsrikt utvecklat spjutspetsteknik för rymdens utforskning och erövring.
Det blev dock något alldeles extra och speciellt när Sveriges hittills ende astronaut äntligen åkte i väg på sin första rymdresa. I varje fall uppammades ett riktigt stort, utbrett rymdintresse i Sverige. Christer Fuglesangs rymdresa gav upphov till nattliga rymdvakor, publika rymdföredrag, rymdfestival, rymdutställningar samt en intensiv massmediebevakning, där till och med presskonferenser och telefonväkterier hade direktkontakt med rymdstationen. Sveriges Television erbjöd mobiltelefonväckning via SMS för att intresserade tittare inte skulle missa direktsändningarna från starten.
Näringsminister Maud Olofsson började plötsligt tituleras rymdminister, något hon verkade trivas alldeles utmärkt med. Rymdministern fanns för övrigt, tillsammans med regeringskollegan utbildningsminister Lars Leijonborg, på plats i Florida vid den första planerade uppskjutningen (som dock ställdes in).
Inom utbildningsväsendet hoppades man på en Fuglesangeffekt, att rymdintresset även ska leda till ett ökat intresse för tekniska och naturvetenskapliga utbildningar. På Nationalencyklopedins webbsajt NE.se åkte artikeln om Fuglesang raskt upp i topp på listan över mest lästa biografier.
Även vårt broderland Norge pöste av stolthet över rymdäventyret. Fuglesangs norska påbrå på fädernet betonades gärna av grannlandets massmedier, som oftare benämnde honom som svensk-norsk eller skandinav än som svensk.
 |
| NASA |
| Robert Curbeam (t.v.) och Christer Fuglesang (med ryggen mot kameran) under monteringsarbete på rymdstationen ISS – med utsikt över Nya Zeeland och Cooksundet. |
I väg på andra försöket
Första uppskjutningsförsöket med rymdfärjan Discovery från rymdbasen Kennedy Space Center i Cape Canaveral, Florida, var planerat till kvällen den 7 december lokal tid (natten den 8 december svensk tid). Bland åskådarna var besvikelsen stor när nedräkningen avblåstes omkring fem minuter före start. Anledningen var för lågt liggande moln, som kunde ha försvårat en eventuell nödlandning.
Några dagar senare stämde allt, och rymdfärjan lyfte med hjälp av två sidoraketer och en extern bränsletank lördagen den 9 december kl. 20.47 lokal tid (10 december kl. 02.47 svensk tid). För Christer Fuglesang var det 14 år av utbildning, förberedelser, träning och väntan som äntligen gav utdelning.
Fuglesang ingår i den europeiska rymdorganisationen ESA:s astronautkår och är stationerad vid den amerikanska rymdorganisationen NASA i Houston, Texas. De övriga i Discoverys besättning var alla NASA-astronauter: Mark Polansky (befälhavare), William Oefelein, Robert Curbeam, Joan Higginbotham, Nicholas Patrick och Sunita Williams.
När Discovery omkring åtta minuter efter start nådde 220 km höjd hade den uppnått framdrivningshastigheten, drygt 28 000 km per timme. Två dygn efter avfärden hann rymdfärjan ikapp den internationella rymdstationen i dess omloppsbana på cirka 40 mils avstånd från jordytan. Dockningen mellan Discovery och ISS genomfördes planenligt, varefter de nyanlända rymdresenärerna kunde förenas med de tre astronauterna som under flera månader hade varit stationerade på rymdstationen.
Discovery förde bland annat upp förnödenheter och byggelement till ISS. Besättningens huvuduppdrag i rymden var att fortsätta bygget av rymdstationen, som inleddes åtta år tidigare när ISS placerades i omloppsbana. En hel del vetenskapliga experiment genomfördes, bland annat rörande påverkan på människokroppen av strålning under vistelsen i rymden.
Rymdpromenad med byggjobb
För Christer Fuglesang innebar rymdvistelsen bland annat tre rymdpromenader (en mer än planerat) utanför rymdstationen. Tillsammans med kollegan Robert Curbeam utförde Fuglesang avancerat byggjobb, bland annat montering av ett nytt segment på rymdstationens fackverk samt omkoppling av stationens energiförsörjnings- och temperaturkontrollsystem.
Den extra rymdpromenaden berodde på att en del av en solpanel hade fastnat och behövde frigöras. Under de cirka fem timmar långa, krävande rymdpromenaderna var astronauterna iklädda tjocka, otympliga rymddräkter, som skyddar mot strålning och extrema temperaturer.
Innan rymdfärjan styrde tillbaka mot jorden installerades besättningsmedlemmen Sunita Williams för en sex månader lång vistelse som flygingenjör på rymdstationen. Hon avlöste den tyske ESA-astronauten Thomas Reiter, som efter ett halvår på ISS fick återvända till jorden. Rymdfärjan kopplades loss från rymdstationen 19 december och återvände till landningsplatsen på Kennedy Space Center 22 december kl. 23.32 svensk tid efter 203 fullbordade varv runt jorden.
Många ISS-besök
Discoverys färd i december var bara en av många rymdhändelser under 2006. NASA deklarerade exempelvis att den amerikanska rymdforskningen hade som mål att etablera en permanent rymdbas på månen, som bland annat ska tjäna som avskjutningsplats för bemannade färder till Mars.
Under hela året besöktes ISS av flera andra rymdfarkoster, såväl bemannade som obemannade, som fraktade upp byggmaterial, förnödenheter och inte minst astronauter för den komplicerade och farliga byggprocessen. Rymdstationen har haft en besättning på tre stationerade personer, som bytts ut efter hand så att de som längst stannat i sex månader.
En rysk farkost sköts upp till ISS från Kazakstan 30 mars. I Brasilien blev denna rymdresa speciellt uppmärksammad eftersom den förste brasilianaren i rymden ingick i besättningen. De två övriga ombord, en ryss och en amerikan, avlöste sina respektive landsmän, som hade varit stationerade på rymdstationen i ett halvår.
Sommaren 2006 bröts det cirka 3,5 år långa tillfälliga stoppet för färder med amerikanska bemannade rymdfärjor. Stoppet infördes 2003 efter haveriet med rymdfärjan Columbia, som med sju astronauter ombord bröts sönder och exploderade vid återinträdet i atmosfären några minuter före den planerade landningen. Efter år av tester och säkerhetsarbete bedömde till slut NASA att de tre återstående rymdfärjorna – Discovery, Atlantis och Endeavour – var redo att tas i bruk för nya rymdfärder.
Årets första uppskjutning av rymdfärjan Discovery (som Fuglesang sedan åkte med) till ISS ägde rum 4 juli med en besättning bestående av sju astronauter. Vid återresan efter två veckor hade besättningen minskat med en ESA-astronaut, som lämnades kvar för ett halvårs vistelse på rymdstationen.
Den 9 september sändes Discoverys systerfarkost Atlantis upp till ISS på ett elva dagar långt uppdrag. Besättningen utförde bland annat underhåll och förbättring av energiförsörjningen på rymdstationen.
Rymdturism ger pengar
Satsningen på turistresor i rymden fortsatte som ett sätt att finansiera andra rymdsatsningar. Iransk-amerikanskan Anousheh Ansari följde i september med en rysk Sojuzfarkost som sköts upp från Kazakstan. Ansari var den fjärde turisten som besökte ISS. Hon betalade motsvarande cirka 145 miljoner svenska kronor för sin ovanliga semestertur, som varade i elva dagar. Ett amerikanskt rymdturismföretag erbjöd till och med rymdpromenader ledsagade av ryska kosmonauter till hugade rymdturister med extra tjocka plånböcker.
Ryska, obemannade Progressfarkoster sköts upp till ISS för leverans av förnödenheter, utrustning samt reservdelar. Efter lossning av den medförda lastningen fick farkosterna agera soptunnor. Obrukbar utrustning och annat avfall från rymdstationen överfördes till rymdfarkosterna, som sedan kopplades loss och störtade mot jorden för att brinna upp i atmosfären.
Långväga rymdfarkoster
En lång rad av satelliter och andra obemannade rymdfarkoster sändes i väg från jorden under 2006. Dessutom kom NASA:s långväga rymdsond Stardust, som påbörjat sin färd sju år tidigare, i januari åter i närkontakt med jorden. En kapsel med insamlat så kallat interstellärt stoft släpptes ner till jordytan från Stardust innan den fortsatte sin rymdresa.
En annan farkost med målet ställt långt bort är NASA:s Plutosond New Horizons, som började resan till Pluto i slutet av februari 2006. I uppdraget ingår även att passera och fotografera solsystemets största planet Jupiter och dess månar.
I april meddelade ESA att den europeiska rymdsonden Venus Express kommit på plats i omloppsbana runt Venus. Sonden, som varit på väg sedan november 2005, ska under drygt ett år utforska planetens tjocka atmosfär.
SMART-1, den första europeiska månsonden, kraschade planenligt mot månens yta 3 september 2006, nästan tre år efter uppskjutningen. Den solkraftsdrivna månsonden, som huvudsakligen utvecklats av svenska Rymdbolaget och Saab Ericsson Space, hade sedan november 2004 varit i omloppsbana kring månen och sänt information till jorden.
Japans rymdstyrelse JAXA tillkännagav under hösten att landets tredje satellit skjutits upp. Satelliten ska bland annat användas till att spana på Nordkoreas territorium.
Strategiska syften hade även den amerikanska vädersatelliten DMSP (Defence Meteorological Satellite Program), som i november placerades i omloppsbana runt jorden. Den globala väderinformationen är tänkt att bland annat användas vid planering och genomförande av amerikanska militära operationer runtom i världen. Kina sände i april upp en jordobservationssatellit, som från en polär bana har som uppgift att bland annat övervaka naturliga och människoskapade katastrofer.
Satelliter för solstudier
En internationell solsatellit med japanska, europeiska och amerikanska intressenter skickades upp 22 september i så kallad solsynkron bana kring jorden. Satelliten, först benämnd Solar-B och sedan namnändrad till Hinode (soluppgång på japanska), ska under minst tre år detaljerat studera solens magnetfält med hjälp av avancerade instrument.
Solforskning var också målet för NASA:s STEREO (Solar TErrestrial RElations Observatory), två identiska tvillingsatelliter som sköts upp 26 oktober. Från en omloppsbana kring solen sänder satelliterna information om bland annat solfläckar, magnetstormar och utbrott som kan påverka magnetfält, norrsken och elförsörjning på jorden.
Den 19 oktober 2006 sköts den nya europeiska vädersatelliten MetOp-A upp med en Sojuz 2-raket från rymdbasen Bajkonur i Kazakstan. MetOp-A placerades som den första i en serie av tre väder- och klimatsatelliter i polär bana runt jorden. Förhoppningen är att vädersatelliten ska förbättra globala väder-, klimat- och miljöprognoser. Kommunikationssatelliter för telefoni, radio, TV och navigering på jorden sändes upp av bland andra europeiska Arianeraketer.
En del rymduppdrag misslyckades. Det gällde exempelvis den ryska raket med 18 små satelliter ombord som i slutet på juli störtade strax efter starten från Bajkonur. Tidigare samma månad hade en liknande raket genomfört en lyckad uppskjutning av en prototyp av en uppblåsbar rymdbostad.
Den 26 oktober firades jubileum för den seglivade robotbilen Spirit, som under precis 1 000 Marsdygn (cirka 40 minuter längre än jorddygn) bland annat levererat detaljerade bilder från den röda planeten. Samtidigt var NASA:s nya Marssond MRO (Mars Reconnaissance Orbiter) i full aktion med mätningar och informationsöverföring till jorden.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2006
Teknikåret 2006: Förste svensken i rymden
http://www.ne.se/rep/teknikåret-2006-förste-svensken-i-rymden
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
