Telekombranschen: IT-bubblan

Jan Jörnmark, docent i ekonomisk historia

Under sommaren 2002 bröt Ericssonaktien igenom 10-kronorsvallen, och den fortsatta riktningen var nedåt. Ute i Europa gick en av de största bredbandsleverantörerna, KPNQwest, i konkurs under maj. I USA hade samma öde mött ett flertal bredbandsbolag under första halvåret 2002.

Till de mer kända USA-företagen inom telekombranschen på fallrepet hörde Global Crossing och Williams. Under sommaren följde den hittills största konkursen, när WorldCom sällade sig till den fallna skaran. Till de fortfarande utsatta företagen hör Qwest, som anses balansera på bankruttens rand, med skulder runt 25–30 miljarder dollar.

I Europa är problemen på inget sätt mindre. De gamla statsmonopolen Deutsche Telekom (DT), British Telecom och France Telecom har alla skulder i intervallet 45–65 miljarder euro (ca 500 miljarder kronor per företag). Finska Sonera och nederländska KPN har skulder som proportionellt sett är i samma storlek. Det största och kanske sundaste europeiska företaget i telekombranschen anses vara brittiska Vodafone, trots att detta företag redovisade en förlust på motsvarande cirka 200 miljarder svenska kronor i försomras. Företagets franska samarbetspartner Vivendi, hör däremot till telekomsektorns definitiva förlorargalleri.

Från hausse till hysteri

Dessa nästan ofattbara siffror utgör en bakgrund till de obehagligheter som många svenskar fått uppleva när de på ett eller annat sätt berörts av Ericssons tilltagande problem de senaste åren. Gemensamt för alla de ovan nämnda företagen är att de är internationellt verksamma operatörer och därmed Ericssons kunder. Naturligtvis har denna operatörskris skapat jättebekymmer för samtliga utrustningsleverantörer. Det är alltså inte bara Ericsson som har problem: till de i olika grad påverkade leverantörerna hör amerikanska Lucent, kanadensiska Nortel, franska Alcatel och finska Nokia.

I nästa steg påverkar denna hårdvaruproducenternas kris alla de företag som anlitas som underleverantörer till telekomjättarna. De svenskar som haft Nolato, Allgon, Flextronic och Partnertech och andra telekomföretag som arbetsgivare har direkt kommit att påverkas av de ständigt växande bekymren.

Den självklara frågan blir till slut: hur kunde en bransch gå från hausse och hysteri till kris och domedag under loppet av två år – och finns det något hopp om en vändning?

Rötterna till dagens situation

På ett sätt ligger roten till dagens situation i 1980- och 90-talens liberaliseringar på det ekonomiska fältet. Det nästan samtidiga frisläppandet av internationella kapitalrörelser och marknader för telekom skapade en febrig investeringsökning i branschen.

Det var i stor utsträckning den gamla reglerade tillvaron som starkt bidrog till problemen, eftersom flera teknikmöjligheter blivit liggande i en teknisk pipeline under monopolbolagens era. Detta betydde att det fanns gott om tekniska möjligheter att investera i. Till de viktigaste bland dem hörde glasfiberbaserade bredband, mobiltelefoni samt mer traditionella kabelnät för TV.

Det visade sig snabbt att konsumenter av det nya utbudet av produkter fanns i en omfattning som ingen räknat med. I normalfallet har det till exempel visat sig att kunder till mobiltelefoner överträffat prognoser tio- eller hundrafalt. Det betyder att de tidiga pionjärerna i operatörsbranschen kunde tjäna stora pengar, samtidigt som deras tillväxt var närmast sagolik. Även för hårdvaruleverantörer som Ericsson formade sig 1990-talet till något som liknade en dröm, när marknaderna växte i en ständigt ökande takt.

Bland de nya operatörerna framstår den gamla tyska stålkoncernen Mannesmann som det allra bästa exemplet. Företaget hade framstått som en ganska dammig verkstadskoncern när man blev Västtysklands alternativa mobiloperatör i slutet av 1980-talet. Omvandlingen till ett av kontinentens hetaste tillväxtföretag pågick sedan under hela 1990-talet. Vintern 1999/2000 skulle detta få omskakande konsekvenser.

Spekulationsekonomi

Tillväxten drev på en sällan skådad börsspekulation i telekomsektorn. Enkelt uttryckt tappade kursutvecklingen all kontakt med ekonomiska realiteter. Denna inflationistiska utveckling gjorde det hösten 1999 möjligt för Vodafone att lägga ett rekordbud på Mannesmann med egna aktier som betalningsmedel. Under vintern 1999/2000 höjdes budet ytterligare ett par gånger innan det till sist accepterades. Vad som beskrevs som ”tidernas största företagsuppköp ” var ett faktum.

Med detta satte den verkliga hysterin i telekombranschen in. Utifrån priset på Mannesmann blev snart sagt alla företag i branschen utsatta för våldsamma spekulationsvågor. Som exempel kan nämnas att aktierna Deutsche Telekom noterades i 100 euro – i dag är priset cirka 10. KPN har samtidigt fallit från 150 till 10 euro.

Internationellt fenomen

Det var med dessa fabulöst uppdrivna värderingar som operatörerna under sommaren 2000 lade bud på brittiska och tyska licenser för tredje generationens mobiltelefoni, det vill säga den framtida rätten att leverera Internettjänster i mobiltelefoner. Företagen betalade nu cirka 15 miljarder euro per styck för rätten att genomföra tunga investeringar i en teknik som ingen visste om det finns en marknad för.

Ungefär samtidigt börsintroducerades Telia för 85 kronor per aktie. Jämfört med de andra operatörerna kan vi nu konstatera att Telia utvecklats väl. Kursfallet på aktien var två år senare bara cirka 70 procent, vilket kan jämföras med fallet för DT och KPN.

Telias stora fördel har varit att företaget aldrig deltog i de stora internationella auktionerna. Däremot lade man våren 2002 ett bud på ett av de bolag som deltog i 2000 års auktionsäventyr (Sonera). Telias bekymmer har mer haft att göra med den internationella bredbandsrörelsen, där dotterbolaget Telia Carrier konkurrerar i en annan delbransch med stort utbud och fallande priser. Till det kommer att konkurrensen med alternativa operatörer i det nationella fastnätet stadigt ökar.

Ekonomiska härdsmältor

Utifrån dessa företagsekonomiska härdsmältor är det lätt att förstå att det blivit svårt att sälja utrustning. Företag som Ericsson har hamnat i prispress och har dessutom tvingats ge omfattande leverantörskrediter, vilket skapat en betydande skuldsättning även bland utrustningsleverantörerna. Omsättningen har fallit, neddragningar, utförsäljningar och nyemissioner har följt på detta. Eländet kan tyckas närmast bottenlöst.

Hur ser då framtiden ut? Konkurserna i branschen kan i sig skapa en situation där konkursade och skuldfria leverantörer kan konkurrera ut motståndare. I förlängningen skulle en sanering via konkurser framstå som möjlig. En annan möjlig väg är att en stark konsolideringsfas inleds, där operatörer fusioneras för att sedan begränsa konkurrensen och höja vinstmarginalerna. En tredje framgångsväg är att 3G-tekniken introduceras och blir en veritabel jättesuccé, samtidigt som vi alla ansluts till multimediala bredbandsnät, där vi kan konsumera och betala för filmer, konserter och interaktiva dokusåpor stora delar av dygnet. Vår omättliga törst efter konsumtion skulle då lösa de ekonomiska bekymren på ett alldeles underbart sätt.

(Artikeln publicerad 2002-10-03)

Telekombranschen: IT-bubblan
http://www.ne.se/rep/telekombranschen-it-bubblan
Nationalencyklopedin, 2014-09-17 Kopiera källangivelse

Relaterade artiklar

Relaterade reportage

Relaterade ämnen

Nationalencyklopedin

Kontakt