av Philip Halldén, fil.dr i islamologi
Hösten 2001 håller på att skrivas in i historieböckerna. Det var hösten då bilderna på terrorattentaten mot World Trade Center i New York och Pentagon i Washington gick ut över världen.
Nu, bara några månader efter förödelsen, är det fortfarande svårt att få perspektiv på skeendet. Dess vidare orsaker och konsekvenser kommer att stå klara först långt senare.
En polariserad värld
Vad vi nu vet är att händelserna 11 september följdes av massiva bombanfall i Afghanistan med början i oktober. Redan i november stod det klart att talibanregimen var på väg att falla och omkring 7 december intogs så Qandahar, talibanregimens ”huvudstad”. Ungefär samtidigt med det inträffade ett par blodiga självmordsattentat i Israel. Hamas och det palestinska Islamiska Jihad påtog sig ansvaret. Det var hämnden för Israels likvidering av Hamas-ledaren Mahmud Abu Hannud 23 november. Vedergällningsaktioner från Israels sida följde. Den palestinska myndigheten, med Yasir Arafat i spetsen, sattes under hård press att vidta åtgärder mot ”sina” extremister, vilket i sin tur ledde till stridigheter mellan palestinsk polis och Hamas- och Jihad-sympatisörer.
Finns det något samband mellan attentaten i USA 11 september och självmordsbombningarna i Israel i december? Israels premiärminister Ariel Sharon var inte sen att framhålla att sambandet är mycket tydligt. Här återanvändes också uttalandet från USA om att även de som härbärgerar terrorister ska straffas, vilket tycktes vilja ge intryck av att Yasir Arafat befinner sig i samma roll som talibanledaren Mulla Muhammad Omar.
En och annan islamist klappade möjligen händerna inför denna skildring av vad konflikten gäller. Ur detta perspektiv är det nämligen mycket enkelt. Inget utrymme ges åt de tvehågsna. Antingen är man med, eller också är man emot. Efter attentatet mot det indiska parlamentet i New Delhi 3 december är risken stor för ytterligare internationell polarisering. Indien har använt i princip samma retorik gentemot Pakistan och de muslimska separatisterna i Jammu och Kashmir som Israel gentemot palestinierna.
Skilda uppfattningar om islams sak
Att försöka ersätta förenkling med komplexitet är inte detsamma som att förringa hotet från den extrema islamismen eller att bortse från likheten mellan al-Qaida och vissa palestinska och pakistanska grupper. Bruket av kategoriseringar, begrepp och termer hämtade ur islams historia kan vara användbart när det gäller att mobilisera politisk opposition och för att eventuellt legitimera våld. Men därmed inte givet att detta bruk alltid refererar till samma sak eller används för samma syften.
Bruket av ordet ”jihad” kan tjäna som exempel. Man kan förutsätta att de flesta muslimer i teorin är ense om att detta ord betecknar någon form av rättmätig ”ansträngning” eller ”uppoffring” för islams sak. I praktiken däremot är muslimer djupt oense om med vilka medel detta ska bedrivas och om vad som egentligen är ”islams” sak. För t.ex. den egyptiska regeringen, som under drygt två decennier hotats av extremister som organiserat sig under namnet al-Jihad, torde det snarast vara ett uttryck för jihad att försöka bekämpa dessa extremister. Detsamma gäller för de afghanska ”mujahidun” (’utövare av jihad’) som bekämpat talibanregimen och dess allierade inom al-Qaida i Afghanistan. Något som ytterligare komplicerar saken är att organisationsnamnet al-Jihad som sådant inte refererar till någon bestämd enhetlig organisation. Så t.ex. är det palestinska al-Jihad inte identiskt med den ursprungligen egyptiska grupp med samma namn som under 1990-talet uppgick i nätverket al-Qaida. Vidare är båda dessa sunnitiska rörelser att skilja från den shiitiska grupp som under 1980-talet i Libanon ägnade sig åt att kidnappa västerlänningar och att spränga amerikanska militärförläggningar i luften.
Skeendet under hösten 2001 har gjort att världen allt tydligare kommit att delas i två läger. Inte bara Israel utan även USA och EU skärpte i december 2001 tonen och ställde hårda krav på Yasir Arafat att ta itu med rörelser som Hamas och palestinska al-Jihad (som har angripit varken USA eller andra västmakter). Ett problem för Arafats del har varit att varje åtgärd han tvingats vidta mot de islamistiska rörelserna bekräftar den konspiratoriska världsbild som är extremisternas livsluft. När Arafat trots israeliska attacker mot hans egna resurser och installationer väljer att gå de israeliska kraven till mötes och arresterar palestinska islamister får de kompromisslösa vatten på sin kvarn: Det bekräftar föreställningen att den palestinska myndigheten i likhet med flertalet befintliga regimer i muslimska länder fungerar som marionetter i händerna på ”Islams fiender”, dvs. staten Israel och den makt som ytterst anses vidmakthålla Israels existens, nämligen USA.
Slutfasen i ett småskaligt krig
Det finns en djupt rotad frustration i stora delar av den muslimska världen över vad man uppfattar som USA:s uppbackning av staten Israel på palestiniernas bekostnad. Den senaste utvecklingen i Palestina/Israel är något som kan utnyttjas av de militanta islamisterna i deras strävan efter konfrontation och polarisering. Men inte ens Usama bin Ladin och hans meningsfränder inom al-Qaida har alltid haft siktet inställt på USA. Tvärtom, under 1980-talet var Usama bin Ladin med flera engagerade i krig mot de afghanska kommunisterna och Sovjetunionen, och då med stöd från USA, Saudiarabien och Pakistan.
Vändpunkten kom efter kriget mot Sovjetunionen, i början av 1990-talet, då USA-ledda militära styrkor stationerades på ”helig mark” i Saudiarabien för att bekämpa den irakiska ockupationen av Kuwait. Den amerikanska närvaron sanktionerades av det religiösa etablissemanget kring det saudiska kungahuset, men gav upphov till protester och en inrikespolitisk kris i landet. Flera predikanter och populära religiösa ledare arresterades efter att ha vänt sig mot beslutet att anlita militär assistans från USA för i ”jihad” bekämpa Iraks ockupation av grannlandet Kuwait. Deras kritik var inte ägnad som ett försvar för Iraks diktator Saddam Hussein, som framställdes som nog så gudlös och förtryckande. Vad saken gällde var det faktum att den saudiska monarkin, vars överhuvud stoltserar med titeln ”Väktare av de två heliga platserna” (dvs. Mekka och Medina), gjorde sig beroende av en stormakt som USA i en intern konflikt mellan muslimer och som dessutom tillät amerikansk militär närvaro så nära Mekka och Medina. Stärkt av framgångarna i kriget mot Sovjetunionen i Afghanistan, försökte Usama bin Ladin i detta läge övertyga saudiska ledare om att i stället förlita sig till muslimska afghanveteraner. Bin Ladins ansträngningar var förgäves.
Att amerikanska trupper stannade kvar på saudisk mark efter insatsen mot Irak spädde på islamisternas oro. Det var därför inte särskilt förvånande när i mitten av 1990-talet amerikanska militärförläggningar i landet utsattes för bombattentat. Vid ungefär samma tid hade bin Ladin, som vid den tidpunkten var bosatt i Sudan, berövats sitt saudiska medborgarskap på grund av sitt stöd till extrema grupper i flera muslimska länder. Senare följde flera attentat mot amerikanska intressen, bl.a. mot USA:s ambassader i Kenya och Tanzania 1998. Vad man skulle kunna kalla för ett småskaligt ”krig” mellan nätverket al-Qaida och USA hade de facto redan pågått under ett decennium när attentaten inträffade i USA 11 september 2001. al-Qaidas propaganda präglades vid denna tid å ena sidan av självförtroende och optimism över islams framgångar mot Sovjetunionen, vilket föranledde fantasier om att även den andra supermakten, USA, skulle kunna besegras, å andra sidan av en tendens att skylla alla världens missförhållanden på denna till stormakt förklädda ”papperstiger”.
Självbespeglande epos
Vid årsskiftet 2001/2002 är situationen åter förändrad. Talibanregimen har fallit och al-Qaida ser ut att vara krossat, åtminstone dess baser i Afghanistan. Den militanta islamismen har lidit ett bakslag som den kan få svårt att återhämta sig ifrån. Men det är inte säkert att det betyder slutet för al-Qaida. Även om nätverkets fäste och ledarskikt i Afghanistan går under återstår förgreningar i andra delar av världen.
Det kan dröja länge innan något nytt av samma katastrofala storleksordning sker som terrorattentaten 11 september, men fram till dess kommer legenden om al-Qaida-krigarnas martyrium i Afghanistan hösten 2001 att ha fogats till de militanta islamisternas självbespeglande epos.
(Artikeln publicerad 2002-01-10)
Terrorattackerna i USA
http://www.ne.se/rep/terrorattackerna-i-usa
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
